Ordet kintsugi (även känt som "kintsukuroi") bildas av orden "kin" (guld) och "tsug" (reparera), vilket betyder "reparera med guld". Denna japanska konstform går ut på att använda ädelmetall (t.ex. guld, silver eller platina) för att reparera trasiga eller skadade keramikföremål (särskilt vaser). Metallen låts rinna in i sprickorna och sammansvetsar på så sätt ihop skärvorna igen. Tack vare denna teknik döljs inte sprickorna utan framhävs snarare, eftersom de utgör en del av föremålets historia.
Konsten kintsugi går att spåra redan till 1400-talet, och enligt legenden föddes kintsugi genom ett klumpigt försök att reparera en tekopp. Det sägs att shogun Ashikaga Yoshimasa (den åttonde shogun i Ashikaga-shogunatet) skickade sin favorittekopp till Kina för reparation. När det älskade föremålet återlämnades till honom var mannen dock långt ifrån nöjd: koppen hade i själva verket fixerats med fula – och inte särskilt funktionella – metallbindningar. Utan att tappa modet beslutade shogunen att anförtro skålen åt japanska konstnärer, som fyllde sprickorna med lack och guldstoft och uppfann kintsugi. Den simpla koppen fick nu ett nästan juvelliknande uttryck, vilket inte bara gjorde ägaren nöjd, utan även gav uppkomst till en ny reparationsteknik.
Kintsugi förknippades snart med de skålar som används för chanoyu, eller den japanska teceremonin, och började användas som en metafor för motståndskraft. Det i sin tur förknippas med filosofin wabi-sabi, som bygger på acceptans av tingens obeständighet och på förmågan att se skönhet i ofullkomlighet. Enligt den japanska filosofin bör vi lära oss att omfamna våra brister och inte dölja ärren, utan i stället stolt visa upp dem för världen som om de vore medaljer, eftersom "de mest massiva karaktärerna är sargade av ärr" (Kahlil Gibran). Liksom den mytologiska Fenixen reser sig ur askan kan var och en av oss återfödas ur våra sår.
Läs: Ukiyo-e: den japanska bildvärlden
Kintsugis etos går därmed helt emot den dominerade konsumtionsfilofins förkärlek för engångsartiklar. Istället för att göra oss av med något bara för att det är trasigt, förbehåller kintsugin att vi bör ”omarbeta” det. För att dra en parallell till psykoterapin kan de trauman vi upplevt hjälpa oss att växa, förbättras och bli starkare. Idealet vore att alltid vägledas av frasen ”det som inte dödar härdar”. Livets motgångar är värdefulla i det att de bringar viktiga insikter och fordrar personlig utveckling.
Föreställ dig att vi har två föremål framför oss (t.ex. två vaser) som är helt identiska i värde, form, storlek och färg. En av dem faller till marken och går sönder. Då skulle vi ha tre alternativ: att helt enkelt slänga föremålet, laga det med hjälp av lim eller reparera det med hjälp av kintsugi. I det första scenariot förlorar vi föremålet. I det andra får vi ett reparerat föremål, men lagningarna syns. Väljer vi det tredje alternativet blir sprickorna förseglade men blir än mer synliga genom vackert, flytande guld. Vasen kommer inte att se likadan ut som innan fallet, men det kommer att ha stigit i värde, både estetiskt då sprickorna adderar ett vackert mönster, men även monetärt då guld är värdefullt.
Läs: Sagemono och netsuke: japanskt konsthantverk när det är som bäst
Ett föremål som faller till marken kommer aldrig att gå sönder på samma sätt. Följaktligen kommer sprickorna alltid att vara olika, och därför kommer de reparationer som görs med hjälp av kintsugi-tekniken aldrig att efterlikna varandra. Resultatet är värdefullt och unikt, både ekonomiskt och konstnärligt: inte illa för en enkel vas som någon annan skulle ha kastat.
Något liknande händer i vardagen: vi reagerar alla olika på smärta, vare sig den är fysisk eller känslomässig. Ärren, på kroppen eller själen, är unika. Våra ärr urskiljer oss inte bara från mängden, utan är även bevis på vår styrka, att vi kämpat och överkommit svårigheter.
Läs: En billig vas visar sig vara ett värdefullt kejserligt verk
Rynkor är på sätt och vis ärr som tiden har lämnat på vår hud. Även dessa berättar något om oss, om vad vi har gått igenom. Precis som ärren bör rynkorna också vara något som vi kan visa upp med stolthet, eftersom de är en del av vår historia. Den berömda italienska skådespelerskan Anna Magnani sa en dag till sin makeupartist: "Snälla, sminka inte bort mina rynkor. Det tog mig så lång tid att få dem." Med den meningen fångar hon även innebörden, och värdet, av kintsugi.
Kintsugi har varit föremål för flera stora utställningar, bland annat på Freer Gallery vid Smithsonian, Herbert F. Johnson Museum of Art och Metropolitan Museum of Art. Denna konstform (och filosofin bakom den) har också gjort intryck på konstnärer, inte bara japanska, som intresserar sig för idén om förbättring genom reparation och återfödelse.
De föremål som repareras med hjälp av kintsugi är ofta eftertraktade av samlare, som tycker om att föreställa sig det liv som föremålen har haft, inklusive skavanker och sprickor, spår som gör dem unika.
Återigen blandar sig konsten med filosofin och ger oss en livslektion. Det är viktigt att värdesätta de lärdomar som livet har gett oss, och att visa världen våra gyllene ärr med stolthet.
