Liksom många av Gordinis sport-racers var chassinummer 018 ursprungligen ensitsig. Det är ett av de fem Type-11-chassin som byggdes 1946 och 1947. Ursprungligen med nummer 04 GC och utrustade med en Type-11-motor, blev den registrerad i augusti 1947 som "7090-RQ", men deltog inte i några tävlingar det året. Förmodligen användes den som reservbil åt Prince Igor Troubetzkoy, föraren av Gordini 02 GC.
1947 deltog 04 GC för första gången i en tävling på Pau Grand Prix. Med en motor på 1 120cc användes den som en "mule" för Jean-Pierre Wimille. I Perpignan kördes den av Prince Igor och i Genève av Robert Manzon. Inför Monacos Grand Prix 1947, som kördes under internationella regler som specificerade 1½-liters supercharged eller 4½-liters normalt aspirerade motorer, anförtrodde Amédée Gordini 04 GC utrustad med sin normalt aspirerade 1 430cc motor till Jean-Pierre Wimille. Under loppet överraskade Wimille alla genom att lyckas behålla 2:a platsen tills varv 57 då han tvingades bryta på grund av ett smörjproblem och lämnade segern till Farina i en Maserati 4 CLT.
Vid ACF Grand Prix i Reims som också gick under den internationella formeln, kördes 04 GC av den blivande, fyrfaldige Formel 1-världsmästaren Juan-Manuel Fangio, som dessvärre tvingades bryta. Under säsongerna 1949, 1950 och 1951 ställde Amédée Gordinis son Aldo 04 GC upp i 13 tävlingar med Type-15 eller Type-16-motorer och vid Reims-loppet 1951, med en supercharged Type-15 C-motor. Den 10 september 1951 vann Jean Behra kvalificeringen i Cadours-loppet med bilen och hamnade på 3:e plats i finalen.
I början av säsongen 1952, utrustades Gordini 04 GC med en Typ-18 twin-cam-motor som producerade 135 hk vid 6 500 rpm. Den hyrdes ut till Prince Bira fram till Swiss Grand Prix i Bern den 18 maj. Dagen efter demonterades den helt i Gordinis lokaler på Boulevard Victor 69/71 i Paris. Alla typ-15 S-specifika delar svetsades på chassit och en ny specialbyggd barquette-kaross monterades. Dess chassi omnumrerades till 18, fick en Type-18-motor med nummer 21 och registrerades den 12 juni 1952 som 4098-BH-75, redo att börja ett nytt liv.
Den 14 juni 1952 anmälde Team Gordini den nya barquetten till Le Mans 24-timmarslopp. Vänsterstyrd och utan sidodörr på höger sida kördes den av Roger Loyer och Charles Rinen. De fick bryta efter 18 timmar och 20 minuter på grund av problem med kopplingen. Men vid Reims Grand Prix Sports Car Race, den 29 juni, kördes den av Roger Loyer in på en 4:e plats sammanlagt och 1:a plats i 2 000 cc-klassen.
Mellan 1952 och 1953 års säsonger flyttades styrningen, pedaler och instrumentpanelen från vänster till höger sida och en sidodörr på höger sida monterades. En vindruta och marinblå lädersäten installerades och karossen lackerades himmelsblå. I början av april skickades Gordini – nu benämnd ”18 S” till New York för att visas i Luigi Chinetti’s monter på motorsportmässan i Grand Central Palace. Osåld, skickades den tillbaka till Frankrike.
Tillbaka i Frankrike anmäldes bilen till Le Mans 24 timmars av kapten Marceau Crespin. Den 5 juni besiktades 1 491 cc Type-18-motorn med nummer 25 av en ACO-inspektör och den 9 juni besiktades chassinumret. Under de första tävlingstimmarna noterade Gordinin 118,5 km/t på Hunaudières rakan, men efter 20:42 brast en kolv och bilen var tvungen att bryta.
Den 21:a juni 1953 ställde ”18 S” och Team Gordini upp i AC du Nord i Roubaix körd av den argentinska föraren Roberto Mieres. I detta handicap-lopp blev Gordinin 2:a före bilar som Maserati, Porsche, Aston Martin, OSCA och Jaguar. Två irländska åskådare, Redmond Gallagher och hans svåger Dermot O'Clery blev imponerade av Gordinins prestation. De bad chefen för Gordini-teamet, Jean Lucas att anordna ett möte med Amédée Gordini. Den 26 juni i Paris såldes "18 S", tillsammans med vindrutan för den tvåsitsiga barquetten, plus enkelrutan och kapell för den ensitsiga versionen, för 2 600 000 franc (motsvarande priset för en Alfa-Romeo 1900).
Efter en större översyn lackerades karossen i de irländska tävlingsfärgerna mörkgrönt med en orange remsa runt nederdelen. I augusti deltog Gordini med ”17 S" barquetten i Goodwood Nine Hours Race och levererade samtidigt "18 S" till sina nya ägare. Dessa två Gordinis kördes av Jean Behra och Harry Schell från Paris till Cherbourg där de lastades ombord för transport till Portsmouth. Gallagher tog leverans av sin nya bil, som fick registreringsnummer ”RIK-939”.
Den 5 september 1953 deltog Gordinin i Dundrod Tourist Trophy där Gallagher och Cahill hamnade på 10:e plats sammanlagt och vinnare i klassen 1 500 cc. 1954 slutade Gallagher 5:a på Oulton Park, 15:e i Silverstone, 1:a i Wakefield Trophy och 7:e i Dundrod TT. För dessa tävlingar var motorn utrustad med fyra Amal-förgasare. I maj 1955 annonserade Gallagher i SCCA’s tidskrift för att sälja bilen med sina ursprungliga twin-choke Solex-förgasare och ett antal delar. Han hittade ingen köpare i Amerika men väl en i Dublin: överste John Burk som köpte bilen och lackerade om den himmelsblå. Han deltog i några tävlingar, bland dem Tralee Hill Climb den 10 augusti 1963. 1967 sålde han bilen till Colin Crabbe som ägde Antique Automobiles i Baston. I en annons i oktobernumret 1967 av Motor Sport annonserades Gordini "18 S" åter till salu utan begärt pris. Tony Gosnell, en bilsamlare från Farnham, köpte den men kom aldrig att använd den.
År 1978 placerade Tony Gosnell en till salu-annons i Classic Cars med ett pris på 50 000 franc (motsvarande priset på en Citroën CX Pallas). Jean-Louis Hamoniaux, en Gordini-entusiast från Allonnes kontaktade då Amédée Gordini och Christian Huet bad dem resa med honom till England för att inspektera den eftertraktade Gordinin. I april 1978 körde Amédée Gordini, Hamoniaux, hans fru Anaïck och Christian Huet till bröderna Gosnell i hans Renault 16 TX.
"18 S" visade sig inte vara i kördugligt skick men hade heller inte nämnvärt modifierats. Förutom nya bakre bromstrummorna och en främre upphängningscylinder, som hade bytts ut, och den nedre vindrutan som gått förlorad var den i originalskick. Hamoniaux köpte "18 S" och skickade den till Gordini i Paris medan han byggde klart huset där bilen skulle garageras. Amédée Gordini var fortfarande i besittning av det ursprungliga registreringsbeviset från 1952, som han ville behålla. Han bad Christian Huet att det skulle kopieras av Paris-prefekturen för att kunna erbjudas till Hamoniaux.
Samma dag som Amédée Gordini dog den 25 maj 1979 tog Hamoniaux besittning av Gordini "18 S". Han var ekonomiskt inte i stånd att renovera bilen förrän 2005 då Jean Sage ställde medel till förfogande för att den skulle återställas av Corrado Capello i Zané, Italien. Sage och Hamoniaux kom att köra Gordinin med delad passion. Tillsammans deltog de bland andra tävlingarna i Mille Miglia, Monaco Historique och Le Mans Classic. När Jean Sage dog i oktober 2009 hämtade Hamoniaux Gordini "18 S" och deltog med den i några utställningar för samlarbilar.
Det finns endast två Gordini "Sports" kvar i Frankrike i privata samlingar, denna barquette nummer "18 S" och berlinette nummer 20. Gordini "18 S" är den enda fyrcylindriga barquetten på öppna marknaden. Den andra fyrcylindriga Gordini-barquetten, chassi 39, tillhör Schlumpf Collection / Cité de l'Automobile i Mulhouse.
