Att bära tiara, eller diadem, är en tradition som går långt tillbaka i tiden. Under antiken bar egyptiernas faraoner gyllene band som ett värdighetstecken på huvudet, något som anammades av Alexander den store i det antika kungariket Makedonien och av kejsar Diocletianus i Rom runt 300 e. Kr.
Tiaran var som maktsymbol vanlig fram till slutet av antiken, och det är från dem som de kronor vi förknippar med kungligheter utvecklades.
Under klassicismen blev diademet med det höga mittstycket, inspirerat av antikens lagerkransar, åter på modet och fick ett stort genombrott efter Napoleon I:s kröning 1804. Napoleon Bonaparte älskade att förse sin hustru Joséphine de Beauharnais med vackra smycken, och hon porträtterades ofta med tiaror och diadem.
Därefter har tiaror och diadem återkommit i modet i olika varianter, exempelvis under förra sekelskiftet och på 1920-talet, då diademet bars som ett pannband.
Tiaran har blivit obligatorisk i varje kunglig och adlig dams smyckeskrin. Varierande modeller och mode till trots, har tiaran fortsatt att vara en statussymbol. Men smycket är naturligtvis inte enbart för kungligheter: diadem och tiaror pryder inte sällan huvuden på bröllop, på barnkalas och andra festligheter.
Och vår egen kronprinsessa bar såklart också ett enastående vackert diadem när hon gifte sig med Prins Daniel den 19 juni 2010.
Kamédiademet är en del av det så kallade kamégarnityret, bestående av diadem, halsband, örhängen, brosch och två armband. Garnityret var en gåva till Joséphine de Beauharnais från Napoleon I, som hon mottog omkring 1805. Det har sedan dess gått i arv från drottningar till prinsessor, och bars även av Drottning Silvia vid hennes bröllop 1976.
