Elizabeth Siddal, eller Lizzie som hon kom att kallas, upptäcktes av den brittiske konstnären Walter Howell Deverell. Han berättade för Prerafaeliterna Dante Gabriel Rossetti och William Holman Hunt om kvinnan. Siddal arbetade då i en hattaffär och det under ganska otäcka förhållanden. På grund av dessa omständigheter kom Lizzies mor med förslaget att dottern skulle arbeta som modell, trots att det kunde associerades med prostitution.
Prerafaeliterna grundades av konstnärerna John Everett Millais, Dante Gabriel Rossetti och William Holman Hunt 1848. Det var en hemlig grupp bestående av sju brittiska konstnärer, poeter och konstkritiker som hade inspirerats av författaren John Ruskin. Gruppen arbetade mot de stilideal som rådde vid tiden, reproduktioner av Rafael och Michelangelo.
Ett av de mest kända verk där Lizzie stod modell är Millais Ophelia som färdigställdes 1852. Mitt i vintern fick hon posera för Millais i ett badkar fyllt med vatten. Han placerade oljelampor under badkaret för att hålla vattnet varmt men en dag slocknade ljusen och Lizzie fick lov att ligga i det iskalla vattnet. Något som gjorde att hon senare fick lunginflammation vilket hon lindrade med laudanum, opiumdroppar, som smärtstillande.
När konstverket stod klart blev Lizzie känd och fler konstnärer ville arbeta med henne. Hon blev tillsammans med konstnären Dante Gabriel Rossetti och han uppskattade inte uppmärksamhet hon fick. Snart satt Lizzie bara modell för Rossetti. Parets förhållande var stormigt under de 10 år de var förlovade. Rossetti vägrade sätta ett datum för bröllopet och var konstant otrogen. Lizzie hade under åren utvecklat ett beroende av opiumdropparna.
Läs: På och utanför duken: konstens mest kända muser
Trots misären som präglade relationen lyckades Lizzie lära sig att måla tack vare Rossetti och hon blev en framgångsrik konstnär och poet. Ruskin menade att hon var ett geni och hon var den enda kvinnliga konstnären som ställde ut på Prerafaeliternas utställning i London 1857. Till slut var det inte bara Rossetti som styrde över Lizzie utan även Ruskin. Hon flydde därför till Sheffield där hon fortsatte att utveckla sitt konstnärsskap.
Tidigt 1860 försämrades Lizzies hälsa och när Rossetti fick höra det skyndade han sig för att erbjuda henne äktenskapslicens. Hon bodde då i Hastings och var i så pass dåligt skick att hon blev buren till kyrkan för att närvara vid sitt eget bröllop. Året efter bröllopet blev hon gravid men barnet dog i magen under graviditeten. Lizzie blev deprimerad efter händelsen men blev gravid igen samma år. Tyvärr hann barnet aldrig födas då Lizzie begick självmord.
Det var Rossetti som upptäckte henne livlös i sängen. Bredvid henne stod en flaska laudanum och en lapp. På den stod det att han skulle ta hand om hennes bror. Rossetti brände lappen och andra bevis som tydde på självmord. På den här tiden nekades man en kristen begravning om man tog livet av sig.
Läs: The Dinner Party, århundradets viktigaste feministiska utställning
När Lizzie begravdes la Rossetti den enda kopian av hennes dikter i kistan, något han skulle ångra några år senare. Efter sju år bad den då sinnessjuka Rossetti sin vän att gräva upp diktsamlingen. Vännen berättade för Rossetti att hennes kropp hade varit vackert bevarad och att hennes kopparfärgade hår hade fyllt hela kistan. Idag är berättelsen en myt och många tror att Elizabeth Siddal tack vare sin skönhet är odödlig.
Text: Amanda Rass
