I Oslo har en studie publicerats som påstås ha identifierat den bakomliggande anledningen till Edvard Munchs intensiva himmel i Skriet. Studien genomfördes av forskarna Fred Prata, Alan Robock och Richard Hamblyn, alla tre kända forskare inom sitt eget område. Deras resultat utgör den förmodade historien bakom en av den expressionistiska rörelsens och det moderna måleriets mest kända verk.
Utöver sitt rent konstnärliga värde har de två gånger verket blivit stulet (1994 och 2004) bidragit både till dess status och renommé. Framför allt den senaste stölden, då versionen tillhörande Munchmuseet stals av två beväpnade män skapade stor medial uppståndelse. Verket återfanns två år senare och hänger återigen på sin plats, men nu med permanenta fuktskador, omöjlig att restaurera till sin tidigare form.
Läs: Res i konstnärernas fotspår
Munchs Skriet anses vara en av de mest ångestdrivna målningar i den västerländska konsthistorien och har ofta tolkats som ett uttryck för konstnärens egna känslomässiga tillstånd. Munch skapade flera skisser, fyra målade versioner samt en litografi av verket mellan 1893 och 1910.
Själv skrev Munch om idén bakom Skriet: “Jag gick på vägen med två vänner – solen gick ned och jag kände en våg av melankoli – himlen blev plötsligt blodröd. Jag stannade, lutade mig mot staketet och kände mig trött till döden – Jag tittade ut över den brinnande himlen, likt eld och svärd, den blåsvarta fjorden och byn – Mina vänner gick vidare – Jag stod där, darrade av ångest, och kände hur ett stort och oändligt skrik drog genom naturen.”
I en annan prosaliknande text menar Munch att han själv, likt naturen, började skrika, men eftersom ingen lyssnade till hans skrik förstod konstnären att han var tvungen att uttrycka sina rop genom måleriet. Munch menade att han ville få färgerna att skrika och gav molnen sin berömda intensiva färg.
En populär tolkning av Skriet är att Munchs skrikande och ensamma figur både representerade konstnärens egna ångest likväl som den kollektiva oro det innebär att vara människa – den existentiella ångest människan bär med sig genom livet. Det är en tolkning som är fortsatt gällande, men som den nya forskningen gör ytterligare spännande från ett vetenskapligt perspektiv.
Läs: Här hittar du världens topp tio mest berömda konstverk
År 2000 deltog en av forskarna i den aktuella Munch-studien, Alan Robock, i ett annat forskningsprojekt vilket sammankopplade de blodröda elementen i Skriets himmel till ett vulkanutbrott på ön Krakatau i Indonesien 1883. Forskare menar att utbrottets storlek gjorde det synbart även tusentals mil därifrån vilket kunde ha gjort himlen i Oslo blodröd likt den på Krakatau. Dock är Munch målningar daterade 10 år senare än vulkanutbrottet, vilket har fått andra att hävda att vulkanutbrottet som bakomliggande anledning till Munchs färgval både är långsökt och osannolik.
Den nya studien erbjuder ett annat svar på gåtan: enligt forskare på Oxfords universitet kan ett meteorologiskt fenomen med namnet “pärlemormoln” ligga bakom Munchs himmel. Pärlemormoln, eller polarstratosfäriskt moln, uppstår vid mycket låga temperaturer då vatten, salpeter- och svavelsyra fryser i stratosfären. Molnen reflekterar solstrålarna på ett sätt som gör att molnen skiner i regnbågslika, pärlemorskimrande färger vilka bildar ett linjärt, nästan randigt mönster.
Efter att ha verifierat uppgifter om att detta meteorologiska fenomen faktiskt inträffade i Oslo under de år Munch målade Skriet har forskarna analyserat målningens färger och jämfört dess form och kulör men nutida fotografier av pärlemormoln: likheten är slående. Om forskningen stämmer, är Edvard Munchs fyra versioner av Skriet den första kända avbildningen av det mystiska, och skrämmande, naturfenomenet.
