Varför museer väljer att sälja sina mästerverk

I år genomgår flera av USA:s största konstmuseer omfattande förändringar. Som ett direkt resultat av detta kommer tre dominerande institutioner (MoMA, Guggenheim och San Francisco Museum of Modern Art) att auktionera ut betydelsefulla konstverk ur sina samlingar med hjälp av Sotheby’s. I vår, då museerna ska skiljas från varsitt mästerverk värderade till flera miljoner dollar kommer inte bara amerikanska samlingar att förändras – utan även den amerikanska konsthistorien kommer att omprövas.

På engelska kallas fenomenet, då museum väljer att sälja delar ur sina samlingar för deaccessioning, och motiveras ofta som nödvändigt för att nya inköp ska kunna göras. I USA är processen hårt reglerad av the Association of Art Museum Directors (AAMD), en organisation som slår fast att de medel en försäljning genererar alltid ska användas till nya inköp och aldrig inkluderas i institutionens övriga ekonomi.

Deaccessioning är inget nytt fenomen, speciellt inte i USA. Lokala amerikanska museer har uppdaterat sina samlingar på detta vis under många år, men det faktum att det sker på tre av landets dominerande konstinstitutioner simultant signalerar om ett kommande skifte i hur museerna kurerar sina samlingar för att bättre representera århundradet.

Och förnyelse tycks helt klart vara på sin plats – en forskningsrapport publicerad av Public Library of Science tidigare i år visar att 85 % av de konstnärer som representeras på USA:s arton största konstmuseer är män och hela 87% av konstnärerna är vita.

Vill du läsa om svenska försäljningar av konst? Klicka här.

I Sotheby’s kommande majauktion Post War and Contemporary sale kommer San Francisco Museum of Modern Art auktionera ut Mark Rothkos verk Untitled från 1960. Verket har tillhört museets samlingar sedan 1998 och var en gåva från konstsamlaren Peggy Guggenheim. I samband med att nyheten släpptes meddelade museet att de säljer Rothkon för att kunna bredda den egna samlingen som man menar har historiska luckor som desperat behöver fyllas. Neal Benzra, SFMOMA:s intendent adderade att: “I en experimentell anda och med mångfald och öppenhet i sinnet tänker vi om kring våra utställningar, samlingar och undervisningsprogram för att på så sätt göra SFMOMA tillgängligt för fler.”

Förra året nådde den fransk-kinesiske konstnären Zao Wou-Ki nya höjder då han blev världens dyraste asiatiska konstnär i och med försäljningen av verket Juin-Octobre 1985. Verket blev det tio dyraste att säljas år 2018. I mars kommer Sotheby’s kinesiska filial i Hongkong att auktionera ut Wou-Kis Untitled, som fram tills dess ingår i Guggenheims samling och uppskattas landa på mellan 7-10 miljoner dollar. Untitled donerades till Guggenheim år 1964 och har funnits i samlingen 55 år. Likt SFMOMA menar Guggenheim att verket säljs till förmån för museets konstfond.

MoMA, Museum of Modern Art i New York, befinner sig även de i en omfattande förnyelseprocess och säljer för den sakens skull ett av sina moderna mästerverk, Ernst Ludwig Kirchners Girl on a Divan, som ägts av museet sedan år 1993. Det tyska mästerverket målades år 1906 och om MoMA (och Sotheby’s) får som de vill kommer museet att kunna förvänta sig mellan 3,5-4,7 miljoner till nya inköp. MoMA, som är USA:s ledande konstmuseum kommer att hålla stängt under fyra månader från och med juni 2019, och är den sista fasen i en omfattande ombyggnation med en total prislapp på 400 miljoner dollar. Efter sommaren kommer museet stoltsera med en helt ny studio, nya lokaler dedikerade åt performancekonst och omgjorda gallerier med plats för tidigare underrepresenterade konstnärer. Försäljningen av Kirchners verk är antagligen en del i MoMA:s större mål, att bli ett mer representativt och inkluderande museum, där yttersta fokus inte längre ligger på västerländska, manliga målare.

Trots detta väcker museers försäljningar ofta starka känslor – förra året, då the Berkshire Museum i Massachusetts sålde flera verk ur sin samling av bland annat Albert Bierstadt, Alexander Calder och Thomas Moran stötte museet på patrull och kritiserades hårt i media.

The Berkshire Museum sålde av ett tjugotal verk vilket utökade museets konstfond med 53,2 miljoner dollar. Det dyraste verket var utan tvekan Norman Rockwells Shuffleton’s Barbershop från år 1950, vilket donerats till museet av konstnären själv. Verkets nya ägare var ingen annan än Star Wars-skaparen George Lucas, som planerar att ställa ut verket på Museum of Narrative Art, ett museum han grundat och som planeras öppnas i Los Angeles år 2022.

Hursomhelst signalerar utförsäljningarna av museisamlingar ett tydligt skifte i institutionernas etos. I maj förra året sålde the Baltimore Museum of Art verk för nästan 8 miljoner dollar av manliga konstnärer som Andy Warhol, Kenneth Noland och Franz Kline i ett försök att göra samlingen mer varierad. Utförsäljningen möjliggjorde inköp av konstverk av moderna konstnärer som Amy Sherald (Michelle Obamas porträttör) och Jack Whitten. Christopher Bedford, BMA:s intendent menade att museet genom en mer varierad samling bättre representerade Baltimores medborgare och bidrog till en fruktsam dialog om museernas framtid.

Allt eftersom fler och fler museer skiftar från ett tidigare snävt fokus till att fokusera på konstnärlig mångfalt omdefinieras både institutionerna själva och själva konsthistorien. Genom att ersätta vissa verk av konstnärer som Rothko och Kirchner med underrepresenterade konstnärer träder museer världen över in i en nya era, som sträcker sig långt längre än dess bleka museihallar.