Hur kom du första gången i kontakt med Toruns smycken? Det var när jag som 18-åringen var i Paris första gången 1959. Där fick jag syn på något som var totalt olikt allt annat jag tidigare sett. Sedan dess har jag varit fascinerad av hennes konstnärskap.
Var det kärlek vid första ögonkastet?
Ja, det var det. Det kunde inte ha blivit starkare.
Vad var det som var så speciellt?
Toruns smyckekonst var totalt nyskapande. Hon bröt mot alla invanda regler som att hennes smycken var i silver medan de flesta smycken på den tiden var i guld.
Just nu får Barnebys läsare köpa boken för specialpris. Se erbjudandet efter intervjun.
Hon måste ha varit modig? Väldigt!
Var fick hon sin talang ifrån? Jag har aldrig hört talas om en människa som har med så mycket konstnärliga uttryck i sina släktled. Toruns pappa var statsarkitekt i Malmö, och anlade bland annat Pilgrimsparken. Mamman var skulptör och hade varit elev till Milles. Två av hennes systrar blev arkitekter och en blev poet, morfar var konstnären Knut Ekwall och mormor var sångerska och mormors pappa var skådepelare. På något sett nådde allt sin kulmen med Torun, det var som hon samlade ihop all talang.
Varför valde hon silver och smycken före någon annan konstform? Toruns mamma ville att hon skulle gå i hennes fotspår så hon gav Torun en bit lera, men hon tyckte inte om att bli kladdig. Dessutom bjöd det inte på något motstånd, och Torun ville ha motstånd. När hennes pappa gav henne en bit silver föll hon direkt.
Hur var hon som person? Hon var tuff innerst inne men hade en väldigt mjuk framtoning och var vänlig, hjälpsam och generös. Och så var hon så vacker. Alla som skulle ta bilder på hennes smycken ville ha henne som modell. Hon själv menade att det inte berodde på hennes skönhet utan att de inte hade råd med någon yrkesmodell.
Du och Torun lärde inte känna varandra förrän långt efter hennes genombrott. Hur gick det till? Jag lärde känna Torun genom vår gemensamma bekant Gunilla Palmstierna Weiss. Hon gav mig telefonnumret till Torun i Indonesien där hon bodde. Jag ringde och lämnade ett meddelande på telefonsvararen. Några veckor senare klingade den bredaste "malmöitiskan" du kan tänka dig, trots hennes 40-50 år utomlands. - Hej, jag ringer från Indonesien. Jag kommer till Stockholm nästa vecka, kan jag bo hos dig? Sedan dess bodde hon hos oss varje gång hon kom till Sverige.
Hur kommer det sig att du skrev boken? Det har skrivits mängder av artiklar om henne i både svenska och internationella tidningar, men ingen har skrivit en bok om henne. Då fick jag göra det själv. Jag följde henne under tre år runt om i Sverige och Paris. Vi pratade, jag antecknade och spelade in och till slut blev det en bok.
Hon måste ha varit en väldigt modern och nytänkande kvinna som började på Konstfack 1945 dessutom den första som hade med sig en bebis? Vad skapade det för reaktioner? Det var verkligen skandalöst. Hon bodde i Malmö när kriget tog slut och ville fira med danskarna så hon och en vän rodde över till Köpenhamn, vilket var fullkomligt livsfarligt med tanke på alla minor som fanns i vattnet. Väl framme träffade hon på en dansk student, och när de firat klart var hon med barn. De gifte sig men han flyttade aldrig med till Sverige och hon hade precis kommit in på Konstfack så hon tog dottern Pia och reste till Stockholm. Där såg hon ingen annan lösning än att ta med barnet till skolan, och när någon ifrågasatte pekade hon på rektorns bil som stod på parkeringen och sa att kan hans bil stå där kan en barnvagn stå där. Lärarna blev lite förvånade men ingen sa nej. Men det är klart att det måste varit jobbigt. Hon var knappt tjugo år, nybliven mamma, ensam i Stockholm, och studerade samtidigt som hon skulle hem för att amma var fjärde timme, för det gjorde man inte offentligt då.
Vad är det som är så revolutionerande med hennes design? Dels är det hennes estetiskt sällsynta sinne, rena former och balansen men även hennes tekniska skicklighet. Det hade hon från pappan. Och från mamman hade hon med sig att allt är möjligt. Hon var väldigt stark i sin uppfattning.
Hennes tidiga smycken är ofta av enkla material, till exempel virade mässingstrådar och träbitar. Var det ursprunget man sökte? Ja, det var många som var inspirerade av originalkonsten, den ursprungliga folkkonsten på den tiden såsom Modigliani, Braque, och Picasso. Men det var också för att det var dyrt med silver, så när hon gick på konstfack gick hon in till möbelutbildningen och plockade på sig rester av rotting, mässingstråd och träbitar. Det var av det hon gjorde sina tidiga smycken, som idag går för sexsiffriga belopp på auktion. En del såldes av Estrid Ericson på Svenskt Tenn.
Hur viktig var naturen? Jätteviktig. När man gick med henne i naturen så såg hon ALLT. Minsta lilla kryp la hon märke till. Det var fascinerande. Hennes själ var så aktiverad.
Torun träffade ju många stora konstnärer i Frankrike såsom Pablo Picasso. Var hon inspirerad av dem? Nej, det tror jag inte, utan snarare av antika smycken och böcker. Om man tittar på hennes halssmycken så är ett av hennes signatursmycken de stora halsringarna som påminner om de som slavarna hade runt halsen när de skeppades till USA och Europa. Det är ju egentligen lite hemskt men ofta är de öppna. Kanske var det det ett sätt att befria historien.
Hur passade hon i Paris? Hon passade perfekt! Hon kom helt i rätt tid. Hon gick längs gatorna i Saint-Germain-des-Près och satt på caféerna iklädd sina smycken. Det var så hon kom i kontakt med hennes vänner, kunder och journalister. Alla föll för henne och hennes smycken.
Och hon stannade? Ja, hon träffade en fransk arkitekt i Paris. De gifte sig och fick en son, men skiljde sig snart, och enligt fransk lag förlorade hon vårdnaden om sonen som senare dog i en trafikolycka vilket förstås var ett livstrauma. Torun hade motstånd i livet, men hon lärde sig leva med det, bemästra det och gå vidare på sitt eget sätt. Efter det gifte hon sig med en afroamerikan i Paris, som levde i jazzkretsarna, men när klimatet hårdnade för mörkhyade i och med Algeriets frihetskamp så flyttade de till Biot och franska rivieran.
Vilka var hennes kunder? Ingrid Bergman, Brigitte Bardot. Många var yrkeskvinnor, precis som Torun som började sin professionella karriär som ensamstående kvinna med försörjningsansvar.
Idag köper kvinnor i mycket större utsträckning smycken till sig själv. Men det låter som hennes kunder gjorde det redan då? Ja, och det var så Torun ville att det skulle vara. Hon tyckte att kvinnorna skulle köpa sina smycken själva för de vet ju vad de vill ha. De ska inte vara några statussymboler för männen som kommer hem med briljantringar och diamantörhängen. På den tiden sa man att diamanter var en kvinnas bästa vän, medan Torun sa att diamanter var en kvinnas värsta ovän.
Ser du hennes som konstnär eller designer? Det är en svår gränsdragning, men jag ser henne som en stor designer. Hon har ju gjort väskor, bestick och kaffeserviser, så hon är absolut designer men även konsthantverkare. Medan många andra som till exempel Salvador Dali formgav smycken så var det någon annan som producerade medan Torun initialt både ritade och tillverkade smyckena.
Hon var ofta modell till sina egna smycken. Skulle du kalla henne en stilikon? Ja, det skulle jag absolut göra. Hon var ju ingen influencer och hade ingen vilja att påverka, hon gjorde det för henne själv.
Ritade hon sina egna kläder? Nej, men hon svarvade ofta knappar till Hjördis Hjalmarsdotters avantgardistiska kläder.
Vad betydde samarbetet med Georg Jensen? Det betydde allt. Hon tilldelades Lunningpriset, som kallades för silvrets Nobelpris, vilket uppmärksammades av Georg Jensen. De köpte hela hennes produktion och allt kommande, vilket tryggade ekonomin när hon blev ensamstående.
En av hennes absoluta bästsäljare hos Georg Jensen är utan tvekan armbandsuret utan siffertavla. Med den följer en ganska egendomlig historia. Berätta! Torun blev inbjuden att vara med i en designtävling 1962 med temat; gör något som du inte tycker om. Det värsta hon visste var tiden. Så hon gjorde en klockas utan varken siffror eller visare, men när Georg Jensen tog upp den i sin produktion 1967 ansåg att de inte kunde sälja en klocka utan visare, så Torun gick med på en visare, men hon fick till slut ge med sig gällande ytterligare en visare, men hon vägrade siffertavlan och ville ha en urtavla som man kunde spegla sig i. Formen kom hon på när hon satt och böjde en sked fram och tillbaka.
Kan man se skillnad på hennes smycken beroende på var hon är i världen? Ja, det tycker jag. Hon är mer teknisk i Tyskland. Det var också där den stora skulpturen kom till. Det som hon ansåg vara resultatet av hela hennes livs strävande.
Om hon inte varit vacker, tror du att hon kommit lika långt? Jag har ställt mig frågan. Det tror jag men det kanske hade tagit längre tid.
Den fantastiska boken om Vivianna Torun Bülow-Hübes strålande konstnärskap är den fjärde upplagan men nu uppdaterad, och med delvis nytt bildmaterial som konstvetaren och tidigare galleristen och vännen Ann Westin skrivit och givit ut på Langenskiölds förlag. Boken är på på engelska, översatt av författarens svärdottern Anna Westin. Just nu får Barnebys läsare köpa boken för specialpriset 399:- (ordinarie rekommenderat pris i handel 461:-). Fraktavgift tillkommer. Boken kan beställas via förlaget: boken@langenskiolds.se
Här hittar du föremål av Vivanna Torun Bülow-Hübe på auktion!
