Under antiken brukade man säga Nullum magnum ingenium sine mixtura dementiae fuit, det vill säga “det finns inget geni utan en gnutta galenskap”. Sedan dess har fenomenet att genialitet och galenskap ligger nära varandra uppmärksammats och undersökts om och om igen. Till och med Aristoteles identifierade ett samband mellan extraordinära tankar och ett melankoliskt temperament och talade om "den geniala mannens melankoli".
Under renässansen ansågs galenskap (även om den fortfarande betraktades som en psykisk sjukdom) vara en “avslöjande kraft”. På samma sätt var In Praise of Madness, en humoristisk avhandling skriven på latin av Erasmus av Rotterdam 1509, ett av de mest inflytelserika verken i västvärldens litteratur och är fortfarande ett ikoniskt verk än i dag. Sedan romantiken, som förkastade upplysningens rationalitet till förmån för en större irrationalitet blandad med kreativt geni, har begreppet utvecklats med konstnärer som Jean Dubuffet. Dubuffet är en representant för 1900-talets Art Brut (även känd som särlingskonst eller rå konst) och för spontana konstverk som huvudsakligen skapades på mentalsjukhus, fängelser och i utkanten av estetiska konventioner.
På senare tid har forskare funnit en koppling mellan psykisk sjukdom och kreativitet på neurologisk nivå och identifierat liknande egenskaper mellan “kreativa” psykiska processer och psykiska sjukdomar. Med detta i åtanke är det inte förvånande att vissa konstnärer har revolutionerat konsthistorien samtidigt som de har drabbats av psykiska störningar. Här är tio exempel.
Yayoi Kusama
Yayoi Kusama föddes 1929 i Matsumoto i Japan och har sedan 1972 bott på ett mentalsjukhus i Tokyo. Kusama var traumatiserad av efterkrigstidens Japan och var instabil redan som ung och led bland annat av tvångssyndrom och hallucinationer. Som barn fick hon lära sig att kontakt med det motsatta könet var orent, vilket ledde till att hon utvecklade en fobi för män och fallossymboler. Hennes målningar med prickar och repetitiva mönster, liksom hennes pumpor, verkar komma från hennes hallucinationer. Kusama har använt konsten som ett medel för att förkroppsliga sin “inre trädgård” och genom att göra det har hon positionerat sig som en av de mest hyllade samtida konstnärerna.
Amedeo Modigliani
Många i familjen Modigliani led av depression, och Amedeo var inget undantag. Den toskanske målaren, även känd som Molí, levde ett liv präglat av alkohol- och drogmissbruk. Trots detta skapade han, under sin mycket korta karriär, en imponerande samling verk. Modigliani dog 1920, endast 35 år gammal.
Henri de Toulouse-Lautrec
Läs: Rött hår i konsten: passion och inspiration
Att den franske målaren Henri de Toulouse-Lautrec var alkoholist och älskade absint är välkänt. Konstnären lades så småningom in på mentalsjukhus på grund av hallucinationer och delirium tremens (ett alkoholbetingat psykotiskt syndrom, som kännetecknas av feber, skakningar och stark oro).
Edvard Munch
Edvard Munch plågades ofta av mardrömmar vilket påverkade hans konstnärliga stil. Inskriptionen ”Kan bara ha målats av en galen man!” på Munchs berömda målning Skriet (1893) är, enligt upptäckter tidigare i år, gjord av konstnären själv. Munchs arbete utstrålar en slags existentiell ångest, som uttrycks genom användningen av starka färger och böljande figurer.
Louis Wain
Läs: Abstrakt konst: den nonfigurativa konsten
Om du älskar konst och katter känner du säkert till Louis Wain. Wain, som är känd för sina antropomorfa skildringar av kattdjur, hade ett svårt liv, präglat av sin frus allt för tidiga död (vilket ledde till en svår depression) och schizofreni. Enligt vissa experter är utvecklingen av hans sjukdom tydlig i den ökande abstraktionen i hans målningar.
Vincent van Gogh
Vincent van Goghs målningar utstrålar ofta en viss plåga, en nästan påtaglig ångest. Vissa forskare har identifierat sjukdomar som bipolaritet och borderline personlighetsstörning hos den holländske konstnären. Hans psykiska hälsa försämrades också genom alkoholmissbruk, epileptiska anfall och psykotiska episoder, vilket ledde till att han lemlästade sitt öra med ett rakblad.
Paul Gauguin
Paul Gauguin, som var god vän med van Gogh, var en ganska kontroversiell konstnär. Som representant för den franska postimpressionistiska rörelsen och symbolismen led målaren av episoder av depressioner som kulminerade i ett självmordsförsök.
Edgar Degas
Den impressionistiske konstnären Edgar Degas, som var känd för sitt outtröttliga intresse för balettdansöser, led av depression och hade ett rykte om sig att vara lättretad och ha en grym humor. Han gömde sig ofta i sin ateljé och lämnade den endast på natten för att ensam vandra runt på Paris gator.
Francisco Goya
Läs: De 10 mest skandalösa verken i konsthistorien
I Francisco José de Goyas målningar har känslor av ensamhet, rädsla och utanförskap en framträdande plats och tycks spegla målarens sinnestillstånd. Goya drabbades ofta av depressioner, som vissa experter tillskriver Ménières sjukdom (en sjukdom i innerörat som ger återkommande anfall av yrsel), medan andra har diagnostiserat honom med demens. Verket Saturn Devouring his Children, från serien Black Paintings, är välkänt för sin mytologiska figur som tycks symbolisera ondskan själv.
Michelangelo Buonarroti
Michelangelo är en mångfacetterad konstnär (skulptör, målare, arkitekt och poet) och är en arketyp av ett modernt geni. Hans konst är känd över hela världen, men vissa människor är fortfarande omedvetna om den mörkare sidan av hans psyke, nämligen en tendens till depression och vad vissa specialister har identifierat som bipolär sjukdom. Hans geni manifesterades i några av historiens mest inspirerande prestationer, och dessa nya drag ger oss en bild som är lika kontroversiell som mänsklig och fascinerande.
Den tyske filosofen Friedrich Nietzsche sade: “Man måste ha kaos inom sig för att kunna föda en dansande stjärna”. Det råder ingen tvekan om att de konstnärer som nämns här, och så många andra “extravaganta” personer, har bidragit till att göra konsten och världen mer intressant.
