Efter århundraden av objektifierande och den ständigt närvarande “male gaze” har allt fler konstverk präglats av kvinnornas närvaro. “The male gaze”, den manliga objektifierande blicken, innebär den skildring av kvinnor sett ur ett manligt heterosexuellt perspektiv som porträtterar kvinnor som sexuella objekt. Här är fem kvinnliga konstnärer som revolutionerat konstscenen och där den manliga blicken inte är närvarande.
Faith Ringgold, Tar Beach 2
Under 1960- och 70-talet spelade konstnären och författaren Faith Ringgold (1930) en viktig roll i protesterna mot museer som nekade konstverk av kvinnor och rasifierade. Genom sina oljemålningar kritiserade hon den så kallade amerikanska drömmen sett ur ett intersektionellt perspektiv. På 70-talet slutade Ringgold måla med olja och började istället använda akryl på textilier. Detta resulterade i hennes lapptäcken där den svarta kvinnliga hjältinnan var ett återkommande motiv. Det traditionella kvinnliga hantverket hade en stark koppling till Ringgolds familjehistoria då hennes mormors mormor skapade lapptäcken under slaveriet i USA.
Lapptäcket Tar Beach 2 ingår i Ringgolds serie Women on a Bridge. Där skildras berättelsen om den åttaåriga flickan Cassie Louise Lightfoot, från Ringgolds barnbok Tar Beach, som tillsammans med sin familj befinner sig vid George Washington Bridge i New York City. I berättelsen drömmer Cassie om att hon kan flyga och ta sig an världens alla problem. På lapptäcket skildras Cassie upprepade gånger och bland annat ser vi henne flyga över himlen, där även delar ur berättelsen återges i skrift. Flickans flygresa symboliserar potentialen för frihet och självständighet. Starka kvinnofigurer, i synnerhet afroamerikanska kvinnor, är ett återkommande tema i Ringgolds oeuvre där politiska och sociala frågor lyfts. Faith Ringgold kommenterade lapptäcket: “Mina kvinnor flyger, de är fria. De tar sin frihet genom att konfrontera den maskulina symbolen – bron.”
Ana Mendieta, Untitled (Glass on Body Imprints)
Ana Mendieta (1948-1985) var en konstnär som ifrågasatte den manliga blicken. Genom sin konst tog hon makten över den manliga blicken när hon porträtterade sin egen kropp och förmedlade politiska budskap som feminism, tillhörighet, våld, liv och död. Efter att Mendieta emigrerade till USA 1961 började hon utforska sin kropp och utgick ofta från naturens fyra element. Hon använde naturen som ett skulpturalt medium där hon placerade sin kropp och fyllde konturen med stenar, kvistar, blommor och blod för att sedan dokumentera och föreviga avtrycket.
Läs: Den kvinnliga blicken: 10 kvinnor som förändrat fotografiet
Mendieta dokumenterade även sin kropp genom att förvränga den. Under det tidiga 1970-talet påbörjade hon serien Untitled (Glass on Body Imprints) där hon pressade sitt ansikte och kropp mot plexiglas för att förändra sitt utseende och istället för att försköna det vanställde hon sitt yttre. Genom att använda sin egen kropp som ett formbart material eliminerade Mendieta de normativt vackra kvinnliga dragen och istället ifrågasatte den normativa kroppen och blicken. Serien är ett av konstnärens tidigaste verk och hon skulle, fram till sin mystiska död 1985, fortsätta att undersöka kroppen i samband med den miljö som hon befann sig i.
Martha Rosler, Semiotics of the Kitchen
Martha Rosler (1943) kritiserade också de rådande normerna i samhället. I den sex minuter långa videon Semiotics of the Kitchen från 1975 riktar Rosler kritik mot de traditionella könsrollerna genom att i alfabetisk ordning presentera köksredskap. Hon använder sig av semiotiken (studien av tecken och hur de uppfattas) för att visa att ord bara är tecken som människan använder för att beskriva sin värld. Samtidigt som hon presenterar redskapen, allt från en gaffel till ett rivjärn, genomsyrar hennes frustration och ilska mot patriarkatet.
I videon vill hon skilja sig från den klassiska bilden av en hemmafru. När hon håller i kniven visar hon inte dess användningsområde i köket utan stöter den i luften som om hon hugger betraktaren. Hennes alldagliga språk är avsett för att visa på kvinnans roll i det patriarkala samhället och därför blir verket politiskt när hon utmanar objektifieringen av kvinnor. Frågor som vardag, främlingsfientlighet och social rättvisa har präglat Roslers konst sedan slutet av 1960-talet.
Jenny Saville, Propped
Liksom Ana Mendieta vill Jenny Saville (1970) förvränga och förfula kvinnans yttre. Självporträttet Propped såldes för 12,4 miljoner dollar 2018 och gjorde Saville till den dyraste nu levande kvinnliga konstnären på auktion. I den råa och obekväma målningen har konstnären skildrats på ett sätt som vanligtvis inte visas i konstens finrum – sittandes naken, hukad med blicken ner mot betraktaren, på en svart fallossymbol med naglarna intryckta i låren och brösten ihoptryckta. Över verket har Saville citerat den feministiska författaren Lucie Irigaray: “If we continue to speak in this sameness – speak as men have spoken for centuries, we will fail each other. Again, words will pass through our bodies, above our heads – disappear, make us disappear”.
Läs: The Dinner Party, århundradets viktigaste feministiska utställning
Hon fortsätter att lyfta frågor och visa gestalter som inte passar in i den västerländska skönhetsnormen. Saville utforskar och fascineras av den äkta kvinnokroppen där hon överdriver kroppsliga element som samhället anser vara fula, för att visa hur den egentliga kvinnokroppen faktiskt rör sig och ser ut.
Shirin Neshat, Unveiling (Women of Allah)
Shirin Neshat föddes 1957 i Qazvin, Iran, under en tid då kvinnors rättigheter växte sig allt större. Efter att ha bott i USA mellan åren 1975-1991 återvände hon till Iran och möttes av ett helt annat samhälle än det hon mindes från barndomen. Hon började därför skildra de förändringar som ägt rum i Iran efter den islamiska revolutionen 1979. Mellan åren 1993-1997 skapade hon serien Women of Allah där hon undersökte kvinnors identitet under ett föränderligt kulturlandskap. Serien utgörs av svartvita bilder som består av fyra symboler som associeras med västerländska representationer av den muslimska världen: slöjan, pistolen, texten och blicken.
I Women of Allah fungerar slöjan som en symbol för både frihet och förtryck. Ett av de mest synliga förändringarna i Iran är kravet på att kvinnor ska bära slöja när de är i offentliga rum. Medan många muslimska kvinnor tycker denna praxis stärker deras religiösa identitet har slöjan kodats i västerländska ögon som ett tecken på förtryck. Blicken i verket kan också spegla de västerländska fantasierna om öst. I 1700- och 1800-tals målningar skildras icke-västerländska kvinnor ofta nakna och omringade av starka färger. Men i Neshats verk ser kvinnan tillbaka på betraktaren och gör sig fri från århundraden av underkastelse för den manliga och västerländska blicken.
