Artissima, Turin. Italiens främsta konstmässa.

Den gamla huvudstaden Turin är kanske staden som mest är känd för sin Fiat-fabrik, fotbollslaget Juventus och som en av de rikare delarna av Italien. Närheten till alperna har präglat den urgamla handelsstaden status. För oss i konstvärlden så är Turin staden som har Italiens mest spännande konstmässa - Artissima, och den roliga men duktiga curatorn Francesco Bonami. Mässan grundades 1994 och håller sen de senaste åren till i hockeyarenan Ovals dynamiska arkitektur som skapades inför stadens vinter-OS 2006. Artissima är en mindre mässa som har ett uttalat fokus på "research and experimentation" och utgörs av mellanstora gallerier från Italien och hela världen. Dock höjer jag ett varnande ögonbyrn när mässan precis i början lite desperat proklamerar att de minnsan var först med att tematisera utställningar med förbisedda konstnärsskap från 1900-talet (som numera är en stor del av t.ex. Art Basel) och tematiska sektioner. Utbudet är rikt. Favoritgallerier såsom Peres Project (Berlin), Feuer/Mesler (NYC), Air de Paris (Paris),  Rodolphe Janssen (Bryssel), Mothers Tankstation (Dublin), och även några få större namn såsom Lisson (London), Timothy Taylor (London), ZERO (Milano) syns. Flertalet svenska gallerier har tidigare synts här, Flach var här på 90-talet och Belenius Nordenhake bara för något år sedan .Enda svenska inslaget i år är Magnus Edensvärd och hans Ibid Projects som är baserat i London och L.A.

Sektionerna är uppdelade i Main Section, New Entries (unga gallerier) sen stor fokus på Present Future (typ "den samtida framtiden" med unga förmågor som curatorer valt ut och som tävlar om ett pris) och Back To The Future (fokus på lite förbisedda konstnärsskap mellan 1975-1985 utvalda av ett gäng äldre curatorer med bl.a. Beatrix Ruf som också tävlar om ett pris). Utöver detta finns en sektion för performance, en del för italienska gallerier som fokuserar på artist editions, samt den curerade utställningsdelen "Inclinazione" som drar sitt urval från samlingar av samtidskonst i lokala regionen. De två huvuddelarna är hyfsat intressanta. Bland Back To The Future kan nämnas Alice Neel (Aurel Scheibler, Berlin), Pierre Klossowski (Isabella Bortolozzi, Berlin tillsammans med Cabinet, London), Nando Vigo (Ca' di Fra', Milano) och i synnerhet Michael Smith (Dan Gunn, Berlin) och hans oförglömlige anti-hjälte Mike.

Hos Present Future är detväl främst namn som Kit Craig, Nate Young och lite unga gallerier från Paris och USA jag lägger på minnet. Även en specialsektion där tokhajpade Rachel Rose fått ännu ett pris ligger i samma del tror jag. I övrigt så håller övriga mässan ganska okej, om än en smula ointressant och väldigt italienskt konceptuellt.

Allt är såklart på italienska. Även om jag fortfarande kan plocka upp en del av meningarna sen min tid när jag bodde i Milano så är det en smula knepigt att hänga med. Mitt första intryck är en talk med Landon Metz, komplett med tolkare som för översätta konstnärens varje mening till italienska. Flertalet performance har någon slags kommunikation med publiken som direkt blir obegriplig för oss utlänningar. I samma sektion som detta pågår finns även ett flertal gallerier som fokuserar enbart på böcker, editions, gamla affischer och tryck och dylikt. Märkligt inslag kan tyckas men ändå ganska tilltalande på något sett. Och italienarna älskar ju sina böcker.

Mässan är oerhört lättorienterad. Det är färgkodade linjer vi följer mellan båsen, i varje korsning finns även färgcirklar som förklarar för dig var du är. Jag skyndar på slutet bort mot andra änden. Där har curatorn Francesco Bonami som jag älskar  något slags projekt han kallar Sunday Painter (jäpp, på engelska) där han tydligen har bjudit in vanliga, civila människor i området som har måleri som hobby och granskar deras självporträtt.

Runt hörnet från detta finns en specialutställning där man samlat in konstverk från lokala samlingar. Det finns finfina verk av bl.a. Elmgreen & Dragset men tycker inte helheten riktigt finns där. Uppe i VIP-salongen har man också något obegripligt projekt som man kallar Opium Den som ska vara någon slags spännande, mytisk hyllning till exotismen och 30-talets fascination för det okända, men det hela känns mest som en misslyckad flygplanslounge.

Måste avsluta med en rekommendation. Strax intill mässan ligger ju den gamla Fiat-fabriken och man kan, som jag gjorde, bo i ett Renzo Piano-designat hotell i en del av komplexet (han har renoverat hela byggnaden som i övrigt är en gigantisk galleria). Missa inte den gamla testkörningsbanan på taket. Entré ingår om man köper biljett till Agnelli-familjens gamla samling. På lördagskvällen springer jag ned på stan och går på gallerirunda. Jag ser ingenting intressant alls. Men spumante är gott och staden är vacker. Kommer nog tillbaka nästa år ändå.