Som vi tidigare berättat är Marina Abramović i Stockholm i samband med Nobelveckan. Under söndagen framträdde hon på Nobel Week Dialogue med en performance lecture på temat Water Matters.
Barnebys hade det stora nöjet att få delta under framträdandet på Nobel Week Dialogue, men fick även träffa konstnären för ett samtal.
Someone said 'I hate your work' because it always makes me cry.
Förväntningarna var stora när den världsberömda performancekonstnären Marina Abramović skulle ställa sig på scenen inför 1 300 forskare, vetenskapsmän och opinionsbildare på Nobel Week Dialogue - en dagskonferens som syftar till att förena naturvetenskap och samhälle där flera nobelpristagare årligen deltar.
Publiken uppmanades att absolut inte dricka ur det glas med vatten som stod framför varje åhörare, utan invänta instruktioner. På en gång smög sig törsten på och man blev med ens medveten om sin egen kropp, sina behov och sin roll i rummet.
När världens mest ansedda performancekonstnär Marina Abramović gick upp på scenen följde tjugo minuter med instruktioner om hur publiken skulle bete sig och förhålla sig till vattnet i glasen medan hon pratade om sitt pågående konstprojekt Rising.
What you project is what fills the the glass of water.
Hon bad oss blunda, placera benen så att de inte var korsade och sen andas tillsammans. Tolv djupa andetag. Till slut uppmanade hon oss att långsamt föra glaset mot munnen och känna kylan när det nuddade våra läppar. Efter ytterligare sekunder, som kändes som evigheter fick vi börja dricka av vattnet, så långsamt det bara gick. Hela tiden pratade Abramović med sin lugna och meditativa röst.
Vi blir en organism som agerar enhälligt efter den stora konstnärens instruktioner.
Läs mer om performancekonstens mormor här
Möte med Marina Abramović
På måndagen begav vi oss till Grand Hotel i Stockholm för att lyssna till ett samtal mellan Abramović och Daniel Birnbaum, Moderna Museets överintendent som snart ska lämna sin tjänst. Marina är på gott humör – förra gången hon besökte Stockholm var i februari, och hon beskriver februarivädret som “the worst of the worst”. Den här gången skiner solen.
Är det något bland dina otaliga verk som verkligen står ut och är någon slags milstolpe för dig?
Ja, i varje period i mitt liv är det ett verk som blir det stora, det signifikanta. Men ser jag tillbaka finner jag alltid det senaste vara det mest intressanta. Samtidigt undviker jag att blicka bakåt. Det tröttar ut mig, det dränerar mig på energi och får mig att känna mig gammal. Det får andra ägna sig åt. Jag är 72 år, inte den yngsta på planeten. Jag befinner mig alltid i nuet och ser framtiden.
I’m seventy-two, kids, I’m not the youngest on the planet.
Konsten och vetenskapen
Stora delar av samtalet kretsar kring relationen mellan vetenskap och konst. Det är lätt att tro att den vetenskapliga kontexten är helt ny för Marina, men så är inte fallet: år 1989 deltog Abramović i ett möte i Amsterdam, vars syfte var att sammanföra ledande forskare med konstnärer och spirituella ledare i ett samtal om teknologi, utveckling och framtiden. Bland mötets deltagare återfanns bland andra Dalai Lama och Robert Rauschenberg.
Själv beskriver Abramović mötet som mycket givande. Hon menar att konstnärer borde involveras i samhällsfrågor i betydligt större utsträckning eftersom att konsten har mycket att bidra med. “Det var ett revolutionärt möte”, säger hon. “Den här gången är jag den enda konstnären på plats och det är väldigt ensamt”.
Du påverkar så många människor i ditt arbete, men hur påverkar det dig? Vad tar du med dig från ett performance som gårdagens?
Under 1970-talet kunde publiken bestå av fem, tio personer, varav de flesta var mina vänner. När det var tjugo personer kände jag “åh herregud vad mycket folk”, femtio personer kunde jag knappt hantera. Och idag består publiken av tusentals människor, vilket gör ansvaret så mycket större, eftersom det innebär att du verkligen måste tänka på vad du gör och hur du ska förmedla det du vill. Speciellt gällande unga människor. Min publik är väldigt ung. Varje gång jag håller ett föredrag inleder jag med att fråga vem i publiken som är yngst.
Min egen generation vill se mig död. De ser hur de själva ser ut och blir avundsjuka på mig. Min generation suger verkligen. Jag älskar när publiken består av 80% unga. Det innebär att mitt arbete kommer leva vidare och att människor förstår det jag vill säga.
Abramović berättar att händelsen som fick henne att engagera sig för naturen var ett besök på Maldiverna för tjugo år sedan. På stranden fanns eremitkrabbor som hade börjat leva i plast istället för sina snäckskal till följd av att människor plockat med sig skalen från ön. Abramović köpte skal som såldes på marknaden och la ut på stranden igen för att ge krabborna sina hem tillbaka, men berättade med besvikelse att krabborna vant sig vid plasten och föredrog den framför sitt naturliga habitat.
Nature talk to us, but we don't listen
Birnbaum konstaterar att världen kommer att gå under av miljöförstörelse, varpå Abramović svarar: “Ja, i alla fall som vi känner den. Men titta på Elon Musk – han har sagt att han absolut vill dö på Mars. En naturlig död, men på Mars.”
Hennes pågående arbete, Rising, är på det vetenskapliga temat, mer än i bara miljöfrågan. Projektet skiljer sig signifikant från hennes tidigare arbeten, som alla bygger på kroppslig såväl som psykisk närvaro. Men vad händer när artificiell intelligens ersätter den faktiska närvaron?
Marina Abramović är inte orolig, utan menar att det är viktig att vara à jour. Hon fortsätter med att säga att tekniken i sig inte är problemet, utan hur vi använder den. Hon är sedan flera år tillbaka mycket intresserad av både VR, AI och AR [Augumented Reality, på svenska “Förstärkt verklighet”].
I always believed in science.
VR och AR intresserar mig eftersom att det ser så verkligt ut. Hjärnan kan verkligen luras att tro att vad du ser är sant, att det du ser verkligen sker just nu. Teknologi kan användas till goda ändamål eller missbrukas.
Abramović-metoden
I appen Abramović utvecklat tillsammans med Acute Art uppmanar hon allmänheten att agera i enlighet med miljön och minska sitt avfall, återanvända det som går och spara på naturresurser som vatten och energi.
Du kallar det Abramović-metoden. Vad innebär det?
Det innebär att jag erbjuder publiken en serie restriktioner för att skärpa ett specifikt tillstånd av medvetenhet.
Verket Rising, med både tv-spelet, appen och hennes performance i Stockholm är ett exempel på Abramović-metoden. Precis som i tidigare verk, till exempel Rhythm 0, där hon uppmanade publiken att skada henne eller utsätta henne för njutning för att sedan konfrontera dem, frammanar hon medvetenhet, rädsla och skuldkänslor hos publiken.
The more layers an artwork has, the longer it will remain.
De som läst Abramovićs självbiografi Walk Through Walls (2016) känner kanske igen konceptet “de tre Marinorna”, ett ämne som även kommer upp på Grand Hotel i relation till hennes framtida planer. Faktum är att konstnären redan planerat sin egen begravning.
Vad är ditt förhållande till döden?
Jag vill dö utan ilska, medvetet och utan rädsla. Det här är tre saker som är mycket viktiga för mig. Döden är din sista stora föreställning. Den måste vara väl genomtänkt.
Vilken av de tre Marinorna kommer gå på kvällens Nobelfest?
The glamorous one. The bullshit one, skrattar Marina.
Är du rädd för att åldras?
Jag är rädd för allt, men med en hälsosam inställning. Alla har ett utgångsdatum. Jag kommer ihåg hur Leonard Cohen sa “I’m in the third act”. Jag känner verkligen att det här är den tredje akten, så jag gör mitt bästa.
Om du fick ge världens politiker ett råd, vad skulle det vara?
Läs Ghandis biografi.
Du har nämnt flera kända religiösa ledare under vårt samtal. Är du religiös?
Nej. Jag gillar inte religion för att det är institutioner baserade på makt och korruption. Jag tror på det spirituella. Ingen skäggig Jesus, men kosmisk energi. Energi kommer till dig på ett sätt du inte kan förklara. Vi är tomma mottagare som tar emot kosmisk energi. Så jag är spirituell.
Presence of humor is so important. Dalai Lama always starts with a joke.
Du utsätter dig för så mycket smärta när du tänjer på konstens gränser. Kan du skydda dig själv på något vis? Genom dina tre personligheter kanske?
Människor är så rädda för allt. Vi är rädda för smärta och för det ena eller andra. Jag vill bara ha ett öppet sinne.
Jag repeterar inga av mina performances för då skulle jag aldrig genomföra dem. Det vore galet att genomföra dem då, jag skulle ge upp. Jag kommer på ett koncept och ställer mig framför publiken och bara gör det.
Jag räknar med att publikens energi kommer hjälpa mig att genomföra det. Den slags energi går inte att hitta någon annanstans. Utan den blir du rädd och ger upp. På så sätt blir jag som en spegel, som andra kan spegla sig i. Om jag kan göra det kan andra göra det.
Är det den energin som är bevis på att du har lyckats?
Javisst. Det är bevis för mig när jag går in på ett café och ungdomar kommer fram och kramas och säger att jag förändrat deras liv, eller hoppar av cykeln för att berätta det. Reaktionerna betyder mycket. Jag älskar reaktionerna jag får från publiken, det är emotionellt för både mig och dem. En person sa att han hatar mitt arbete för att det alltid fick honom att gråta.
