Hans expressiva formspråk, fullt av symbolik, textstycken och streckgubbar är lika aktuella idag som då Basquiat stod på toppen av sin karriär. Jean-Michel Basquiat föddes den 22 december 1960 i New York. Strax innan hans födsel dog hans äldre bror Max, vilket gjorde Jean-Michel till den äldsta i syskonskaran. Familjen levde i Brooklyn där Basquiats pappa, Gérard arbetade som revisor medan Basquiats mamma, Matilda Andrades var djupt konstintresserad. Intresset fördes vidare till Jean-Michel och tillsammans besökte mor och son New Yorks konstmuseér, gallerier och kulturinstitutioner.
Jean-Michel var ett begåvat barn som lärde sig läsa och skriva redan som 4-åring. Dessutom hade hans föräldrars påbrå gjort den unge Basquiat flerspråkig och han talade både spanska, franska och engelska.
Läs: Keith Haring är överallt!
Som sjuåring blev Basquiat påkörd av en bil, vilket ledde till en bruten arm och spräckt mjälte. Under perioden han låg på sjukhus roade han sig med Gray’s Anatomy, en anatomibok för läkarstudenter. De makabra illustrationerna inspirerade den unge Basquiat och påverkade hans senare konstnärskap. Dessutom användes titel som bandnamn när konstnären bildade bandet Gray tillsammans med ett par vänner under 1970-talet.
Trots att familjen hade det ganska gott ställt och tillhörde Brooklyns medelklass var Basquiats uppväxt stormig. Hans mor led av psykisk ohälsa och från Basquiats trettonårsdag befann sig modern ofta på olika institutioner. Fadern var våldsam och Jean-Michel rymde hemifrån vid upprepade tillfällen.
Vid 17 års ålder hoppade Basquiat av skolan för gott och lämnade Brooklyn för Manhattan. Där levde han från dag till dag, sov över hos vänner, bekanta och i parker medan han livnärde sig på att sälja egengjorda vykort och t-shirts. År 1979 såg Basquiat Andy Warhol, som han beundrade, gå in på en restaurang. Basquiat följde efter och erbjöd Warhol att köpa ett par vykort. Köpet skulle utgöra grunden för de båda konstnärernas kommande vänskap och deras framtida samarbeten.
Under 1970-talet täcktes New York av en ny graffiti-tag, “SAMO”. Med taggen medföljde allt som oftast korta, poetiska meningar, vissa politiska och andra surrealistiskt oförståeliga. Epigrammet stod för “Same Old Shit” och bakom pseudonymen stod Jean-Michel Basquiat och vännen Al Diaz. Under de kommande tre åren arbetade de under epigrammet tillsammans, tills de 1980 gick skilda vägar efter ett bråk. Då kunde förbipasserande istället se meningen “SAMO IS DEAD” runt nedre Manhattan.
När 1980-talet tog vid hade Basquiat på allvar etablerat sig själv som konstnär. År 1980 deltog han i en enorm konstutställning, Time Square Show, mitt på centrala Manhattan, med konstnärer som Keith Haring, Kiki Smith, Jenny Holzer och Fab 5 Freddy. Utställningen omfattade över 100 konstnärer och själv bidrog Basquiat med en stor väggmålning.
Under 1980-talets inledande år tog Basquiats karriär fart på allvar. Han hade fått flera positiva recensioner efter utställningen på Times Square och 1982 knöts han till galleristen Annina Nosei. Året därpå inkluderades Basquiats verk på Whitney Biennial. Konstnären var då endast 22 år gammal och därmed den yngsta att någonsin representeras på den prestigefulla utställningen. Således intog Basquiat en plats på New Yorks, och därmed på den amerikanska konstscenen.
Hans plats var däremot inte självklar och det faktum att han var svart gjorde konstnärskapet mer komplicerat för Basquiat än för andra konstnärer. Han vittnade upprepade gånger om den rasism som drabbade både honom och andra svarta amerikaner, något som Basquiat kommenterade i sina verk genom hela sin karriär.
Han porträtterade ofta svarta amerikaner som han beundrade, exempelvis boxarna Muhammad Ali och Joe Luis och jazzmusikern Charlie Parker. Basquiat menade att det svarta medborgarna lös med sin frånvaro i konsten, vilket var en direkt spegling av deras marginaliserade position i samhället. Genom att porträttera svart kultur och sina hjältar, ofta med glorior eller kronor som segrare utmanade Basquiat den västerländska historien, historieskrivningen och den institutionaliserade rasismen.
Basquiats konstnärskap kännetecknas av kraftfulla, intensiva toner sida vid sida med en mer jordnära palett. Han var en del av den figurativa skolan, vars återkomst bröt mot den sedan 1960-talet dominerande minimalismen. Hans formspråk har kännetecknats av symboler, diagram, streckgubbar och textstycken, där dödskallen och kronan ständigt återkom som motiv.
Hans råa, extrema och ibland barnsliga stil uppfattades av vissa som otränad, vilket emellanåt förvirrade konstvetare och recensenter. Andra uppfattade hans konst som det gyllene snittet mellan visuellt tilltalande och intellektuella element. Basquiat kommenterade återkommande dualiteter som arv/modernitet, kollektivitet/egendom och originalitet/inspirationskällor, ofta driven av sitt outtröttliga kamp för att problematisera orättvisor.
Basquiat led av missbruksproblem under större delen av sitt vuxna liv, vilket drabbade både hans relationer och konstnärskap. Själv uppgav Basquiat i en intervju att han emellanåt kunde använda upp till 100 påsar heroin om dagen. Året innan sin död flyttade Basquiat till Hawaii i ett försök att bli drogfri, men då han återvände till New York återupptog han också sitt missbruk. Den 12 augusti 1988 hittades Basquiat död i sin lägenhet i NoHo.
Läs: Banksy – konstvärldens största gåta
Trots sin korta karriär har Jean-Michel Basquiats konstnärskap starkt påverkat den internationella konstscenen och fortsatt beröra människor under de decennier som förflutit sedan hans död. Basquiats konst är lika aktuell idag som under 1980-talet och hans popularitet tycks större än någonsin. Ett exempel på detta var när verket Untitled (1982) såldes på Sotheby’s 2017 för rekordsumman 110,5 miljoner dollar (drygt 976 miljoner kronor). Det var inte bara världsrekordet för en amerikansk konstnär, utan även det dyraste verket att säljas av en svart konstnär någonsin.
Basquiats mytomspunna karaktär i kombination med hans konstnärskap har genererat omåttlig populärkulturell uppmärksamhet. Det har gjorts flera filmer om konstnärens liv, både dokumentärer och spelfilmer, bland annat Boom for Real: The Late Teenage Years of Jean-Michel Basquiat (2017) av Sara Driver, Jean-Michel Basquiat - The Radiant Child (2010) av Tamra Davis och Basquiat (1996) av Julian Schnabel. Hans ansikte och verk pryder kläder och skor medan ett amerikanskt sminkmärke 2017 skapade kollektionen “Urban Decay x Jean-Michel Basquiat”.
Läs: Kehinde Wiley: gör en färgstark skillnad
Företag som använt Basquiats konst för att marknadsföra och sälja sina egna produkter har dock inte alltid mötts med positiva reaktioner, då Basquiat under sin levnadstid aktivt kritiserade den allt mer skenande kommersialiseringen.
Regissören Sara Driver, som också var god vän med Basquiat under 1980-talet menar i en intervju i Interview Magazine att:
“I think it must have been very heavy for him to be 27 and to have become a commodity. I think that weighed on him because that wasn’t who he was. I think he would’ve flipped out if he saw people walking around with T-shirts. He wasn’t Keith Haring, who was into mass-marketing his stuff. Jean was a fine art painter, that’s how he saw himself.”
