Keith Haring är överallt!

Det finns en enkel anledning till varför Snurre Sprätt och andra tecknade figurer fortsätter locka även i vuxen ålder: de är helt enkelt fantastiska. Förutom att trycka på en nostalgisk nerv, och minnen om en förhoppningsvis lycklig barndom, så är serierna en otrolig inspirationskälla som fångar både kreativitet och viljan att hitta på busstreck. En slangbella mot parnassen, om man så vill. Tecknat är för alla – det är offentlig konst som man oavsett ålder kan njuta av. 

Men vad har Snurre Sprätt gemensamt med den, för 35 år sedan avlidna, New York-artisten Keith Haring? Den senares storhet ligger faktiskt i samma sak – hans konst är tillgänglig för alla.

Om du skulle fråga valfri resenär som kontinuerligt åkte tunnelbana i New York i början av 1980-talet, skulle de flesta känna till de minimalistiska teckningarna i vit krita som täckte alla tomma reklampelare. Genom dem fick serietecknings-älskaren Keith Haring en gigantisk arena för att kommunicera med allmänheten.

Hans snart ikoniska vita krita prydde under 1980-talet i princip varje annonspanel som han någonsin passerat. Det sägs att han ibland kunde skapa 40 stycken per dag, och sakta men säkert tuggade sig hans konst in i offentligheten.

Läs: John Baldessari och konceptkonstens ironi

"I slutet av 1970-talet fanns en stark DIY-mentalitet och en tung kritik mot den etablerade scenen och 'finkonsten', särskilt den högtravande, minimalistiska och politiska konsten. Ett flertal konstnärer tog saken i egna händer och hittade mer direkta uttryck för att kommunicera med allmänheten", säger John Peter Nilsson, intendent på Moderna Museet i Stockholm, till Barnebys Magazine.

Läs: Modeikonen David Bowie

East Village Art-rörelsen i New York växte lavinartat under perioden. Den starka kontrasten mellan det smutsiga och trånga East Village och det eleganta och luxuösa Soho gav extra bränsle till den alternativa och nya scenen. Konstnärer som Haring och Jean-Michel Basquiat hade båda en konstskolebakgrund – Haring utbildades vid Ivy School of Professional Art i Pittsburgh i slutet av 1970-talet – men inspirerades enormt av graffiti och gatukonst. Snart började konstgallerier presentera graffitikonstnärer från Bronx, och konstnärer som Julian Schnabel skapade konstverk på bland annat sammet och trasigt porslin.

"Dessa var brutala och ganska fula, nästan anti-estetiska", säger John Peter Nilsson och fortsätter: "Keith Haring ville ta bort barriären mellan konstnären och allmänheten genom att visa sin konst i det offentliga rummet, utan inblandning av gallerier som mellanhand. Figurer som The Radiant Child, hans Barking Dog och andra små, återkommande symboler blev till små berättelser och var ofta inspirerade av Harings eget liv."

Läs: Yayoi Kusama – popkonstens mamma

Keith Haring växte upp i ett religiöst hem – hans familj var medlemmar i Church of God-församlingen. Han hade en kärleksfull mamma och en ingenjörs-pappa som på fritiden tecknade serieteckningar. Med 1960-talets motkultur, Vietnamkriget och rasupplopp, var Haring fast besluten att använda sin konst för att fånga samtidens tidsålder och stå upp för de svaga och åsidosatta.

Efter att ha flyttat till New York i början av 1980-talet var han med och frigjorde underground-konsten, tillsammans med bland annat Jean-Michel Basquiat och Kenny Scharf. Inspirationen kom dock från fler, som Andy Warhol och Christo, samt realistmålare som Robert Henri och författaren William S. Burroughs. Haring lade under perioden grunden till vad som skulle bli en enormt inflytelserik karriär.

Läs: LOVE: mer än bara ett ord

Hans första separata utställning var på Westbeth Painter's Space 1981. Året därpå gjorde Keith Haring Soho-galleridebut på Tony Shafrazi Gallery, och utställningen blev en välbesökt succé, hyllad av alla. Under första hälften av 1980-talet hade Haring utställningar över hela USA, som Whitney Biennial, men också internationellt på Documenta 7 i tyska Kassel och under São Paolo-Biennalen.

Förutom de offentliga konst- och galleriverken animerade Keith Haring en av ljusskyltarna, i folkmun kallade "spectaculars", på Times Square, arbetade på uppsättningar för teatrar, skapade klockdesign för Swatch, och jobbade med annonser för svenska Absolut Vodka. Hans offentliga arbete, ofta socialrealistiska meddelanden, fortsatte under 1980-talet och är än i dag tillgängliga över hela världen. Haring själv prioriterade alltid att skapa konst för behövande, som välgörenhetsorganisationer, sjukhus och daghem. Jobben cementerade ytterligare hans agenda om att med sin konst hjälpa folk i nöd.  

År 1986 – samma år som han skapade den berömda väggmålningen Crack is Wack på East 128th Street och Harlem River Drive i New York City – öppnade Keith Haring sin Pop Shop i Soho. Här sålde han T-shirts och andra souvenirartiklar, alla med hans redan då ikoniska bilder. För honom var butiken och varorna lika viktiga som hans "riktiga" verk, och han såg ingen skillnad på sina väggmålningar eller en kaffekopp med hans verk tryckt på. För kommersiellt, tyckte så klart konstkritiker och kuratorer runt om i världen.

"Jag såg nyligen en åttaåring med en Keith Haring-tröja. Oavsett vad man tycker om det går alla intäkter från försäljningen av hans arbeten till välgörande ändamål. Risken ligger i att överexponera verken, det kastar en slags skugga över konstnären. Men samtidigt var hans mål att nå så många människor som möjligt", tänker John Peter.

Från New Yorks tunnelbanesystem, ritande med vit krita på tomma annonsplatser, till uppmärksammade verk över hela världen. Keith Harings konst har sannerligen använts för att nå en stor publik, och det gör den fortfarande idag, 32 år efter att han gick bort i AIDS.

Vill du ha fler artiklar direkt i din inkorg? Anmäl dig till vårt nyhetsbrev här

"Han var inte en ren popartist, precis som Warhol inte var det. Deras arbete hade alltid en hälsosam dos av social medvetenhet, med teman som utanförskap i allmänhet. Harings egen sexualitet var också alltid närvarande", säger John Peter och fortsätter: "Den här typen av utanförskap var något många pratade om under den här tiden, och Haring kommunicerade dessa teman i sitt arbete. Vi ser element från serietidningar, tecknad film, och science fiction. Det är nästan som en metafor att något okänt påverkar oss alla, ta bara exemplet med maktförhållandet han illustrerar i sina farkoster som landar. Här glider det också över i en drogromantik, där man ska flyga bort och glömma vardagen."

Ett uppmärksammat landmärke innehållande Harings konst fanns i ett tidigare katolskt ungdomscenter på Manhattan. Trapphuset i byggnaden var täckt av Harings konst, med återkommande ikoniska figurer som The Radiant Child och The Barking Dog.

Haring började arbetet i trapphuset 1983, och när det beslutades att byggnaden behövde renoveras och byggas om till ett lägenhetskomplex karvades teckningarna ut från husets väggar – mycket tack vare byggnadens ägare, The Ascension Church.

Man spenderade runt 1 000 000 dollar för att konservatorer skulle ta bort de 13 verken, som sedan auktionerades ut hos Bonhams. Kyrkan ville att intäkterna skulle doneras till Keith Haring Foundation, men stiftelsen var inte särskilt nöjda med hur situationen hanterades av kyrkan och sa: "Vi är besvikna. Dessa väggmålningar skulle inte säljas till privata samlare, de var för barnen." Det låter definitivt som något Keith själv skulle ha sagt. Även om väggmålningen aldrig undertecknades av Keith själv sägs allt vara värt mellan 3 och 5 miljoner dollar. 

Kyrkans ansträngning och värdet av dessa märkliga verk ger viss inblick i vad Keith Haring betyder för konstvärlden under 2000-talet. Eller så kan man bara titta på föremålen som auktioneras ut. I maj 2017 såldes Keith Harings Untitled på Sotheby's för 6 637 500 dollar, Silence = Death klubbades för 5 609 500 dollar hos Christie's i maj 2019 och i november 2018 såldes Sister Cities - For Tokyo för 4 455 000 dollar på Sotheby's. Jämför man detta med föremålen som såldes av samma auktionshus för tio eller femton år sedan, är det tydligt att värdet på Keith Harings verk och arv har ökat.

Trots att han bara var aktiv som konstnär knappt tio år för tre decennier sedan, är hans arbete och minimalistiska estetik lika aktuell idag.

Det här är en uppdaterad version av en artikel som ursprungligen publicerades den 14 februari 2020.

Upptäck fler artiklar på Bbys Magazine

Artikel skriven av David Johansson