Bronzino föddes 1503 i Florens som Agnolo di Cosimo och blev snabbt uppmärksammad för sin talang. Vid 14 års ålder fick han börja måla för Jacopo da Pontormo, den största florentinske målaren vid den tiden och det skulle inte dröja länge innan de två började arbeta tillsammans på flera projekt.
Dekorationerna i Cappella Capponi i Santa Felicita, Florens, får ofta agera exempel när man talar om Bronzinos stil. Men faktum är att dekorationsmåleriet även var mycket likt Pontoromos formspråk, vilket gör det svårt att göra några specifika urskiljningar. Båda konstnärerna var representanter av manierismen, vilken var på modet i Italien vid tiden jämte konstnärer som Vasari, Parmigianino och Rosso Fiorentino. Vad de alla hade gemensamt var den stora inspirationen: Michelangelo. De idoliserade alla Michelangelos terribilià och det moderna måleriet vilket manifesterades så tydligt i Sixtinska kapellet.
Bronzinos stora genomslag inträffade 1540, då Cosimo I de’ Medici, fursten som styrde Florens med järnhand sedan 1537, efterfrågade hans tjänster.
Läs: 5 fakta om Artemisia Gentileschi
Det första uppdrag som Bronzino blev anförtrodd var att utföra dekorationerna i kapellet Eleonora di Toledos (Palazzo Vecchio). En av väggmålningarna visades hur Jesus plockades ner från korset, inspirerad av Pontormos verk i Santa Felicita. Andra målningar i kapellet anspelar på den bibliska berättelsen om Moses och här är influenserna från Michelangelo tydliga. Målningarna var en hyllning till Medicifamiljen, som tagit makten i Florens och återställt dynastin efter en period av oroligheter. La storia di Giuseppe (ca. 1550) var en serie av väggbonader skapade av Bronzino tillsammans med Pontormo, vilka följer samma tema och sägs representera det “goda styre” Medicifamiljen stod för. Florens väveri som grundats av Cosimo I själv 1543, fungerade minst sagt som en bra propagandamaskin.
Men Bronzinos starkaste sida var ändå porträttmåleriet. De många avbildningar han gjort av Medicifamiljens medlemmar är rena mästerverk. En efter en målade Bronzino Casimo I, hans fru och hans dotter med en makalös genialitet.
Det exceptionella porträttet av Eleonora di Toledo, Casimo I:s fru, är ett perfekt exempel på den stil som framför allt gjort honom erkänd: de kalla, isiga tonerna som skapats av kontrasterande starka färger och modellernas likbleka framtoning. Styvheten i kropparna och ansiktena, målade som dödsmasker, skänker målningen en tung tystnad och försätter åskådaren i ett meditationliknande tillstånd.
Läs: 10 berömda konstnärer och deras första verk
Bronzinos unika stil avslöjar hans förmodade noggranna studie av kroppar – vi kan anta att konstnären har närvarat vid ett antal obduktioner. Men han avslöjar också ett intresse för sina modellers psyken. Genom att han pekar ut sambandet mellan själ och modellernas yttre attribut blir hans målningar ett slags uttryck för memento mori och dödligheten.
Porträtten hyllar också det florentinska hovets prestigefulla etikett. Enligt greven tillika författaren Balthazar Castigliones bok från 1528, behövde den ideala hovmannen vara dygdig och allmänbildad. Bronzino var inget undantag. Han skrev dikter och var en aktiv medlem vid hovet. År 1563 hjälpte han till att starta Accademia delle Arti del Disegno, en teckningsakedimi grundad av Cosimo I. Hans många porträtt kopierades här på prinsens begäran för att användas som presenter i diplomatiska ärenden.
Läs: Caravaggio – dramatikens mästare
Bronzino tog även beställningar, såsom Allegoria del trionfo di Venere (ca 1545) som idag hänger på National Gallery i London. Detta verk var avsett som gåva till Frankrikes François I. Likt många andra verk som målades under 1500-talets utgjorde verket nästan en allegorisk gåta med dess många historiska referenser. Samtidigt avslöjade det Bronzinos förkärlek för likbleka utseenden, vilket han ofta eftersökte när han letade modeller. Dessutom vittnar verket också om konstnärens stora beundran inför Michelangelo.
Läs: Från Van Eyck till Botero: symboliken i Arnolfinis porträtt
Samtidigt målade även Bronzino porträtt av flera personer vid hovet så som Ugolino Martelli, Laura Battiferri och paret Panciatichi. I de verken är influenserna från Bellini tydliga.
Under 1800-talet glömdes dock Bronzinos genialiska måleri nästan bort, men har relativt nyligen upplevt en renässans. Återupptäckten av Christ on the Cross 2010, som hänger på Musée des Beaux-arts de Nice, bevisar att konstnären också var en gudfruktig konstnär, som ofta använde sig av religiösa teman. Detta är också tydligt i verket Deposizione som hänger på Musée de Besançon.
Bronzino dog i Florens 1572 vid 69 års ålder. Hans konst lever vidare, mer relevant än någonsin tidigare och ställs ut regelbundet på stora utställningar.
