Makarna Arnolfinis trolovning ses som ett av de stora mästerverken av flamländsk konst och skapades 1434 av Jan Van Eyck. Verket är ständigt aktuellt och har i århundraden dragit till sig mängder av både debattörer och konstälskare tack var sin realism och mängden symboliska element. Målningen skildrar köpmannen Giovanni Arnolfini och hans första fru, Costanza Trenta (även detta har varit omdebatterat och vissa har påstått att bilden föreställer Arnolfinis bror och svägerska). De två var gifta från 1426 till 1433, då Costanza avled. Arnolfini var en förmögen italiensk familj som handlade med lyxvaror, framförallt värdefulla tyger. De arbetade över hela Europa och var bosatta i Brugge.
I mästerverket står paret i ett rikt möblerat sovrum och håller varandra i händerna (eller snarare lägger kvinnan sin högra hand på mannens vänstra). De är klädda i tunga draperade kläder och stirrar på betraktaren: Giovanni Arnolfini gör en gest som kan tolkas på olika sätt – en välsignelse, hälsning eller ed – medan hans fru vilar sin vänster hand på magen, en gest som kan symbolisera graviditet.
Läs: På och utanför duken: Konstens mest kända musor
Rummet är målat i detalj och fyllt med mängder av föremål. Betydelserna för föremålen har beskrivit delvis av Van Eyck själv och delvis av konsthistoriker som studerat målningen. Bland föremål sticker framförallt spegeln ut som den mest berömda och mest gåtfulla detaljen.
Spegeln som endast tar upp 5,5 centimeter av konstverket, har en ram prydd med tio bilder från Jesu, död och uppståndelse. Dekorationen av ramen visar verkets religösa koppling. Glaset sägs symbolisera Marias jungfrulighet och brudens renhet.
Analyser utförda av National gallery i London (där tavlan hänger) har visat att de flesta av de symboliska föremålen målades efter att huvudscenen skapats. Alla föremål är värdefulla och vittnar om familjens sociala ställning. Detaljerna tros därför inte inte utformats i estetiska syften utan varit tänkt för mer djupgående analyser. Målningen är också en social allegori om äktenskapet, en förening som syftar till att skapa välstånd och rikedom.
Fernando Boteros intresse för andra konstnärers verk, både forntida mästare och moderna målare är vida omskrivet. 1952, seglade han som 20-åring från Colombia till Europa och Spanien. Under sitt första år var han stammis på Pradomuseet där han studerade verken från de stora mästarna. Senare flyttade han till både Paris och Florens för att lära sig om fler rörelser och konstverk.
Hans intresse för Van Eyck kom senare, i slutet av 1950-talet. Konstnären hade då flyttat tillbaka till Colombia. Van Eyck var en av dem Botero kom att fastna för, precis som Diego Velázquez och Peter Paul Rubens. Botero har besökt National Gallery i London många gånger och har gjort flera olika versioner av verket i sin särskilda stil. I varje version har Botero modifierat kompositionen.
Läs: 10 av världens mest eftersökta målningar
Från 1980-talet och framåt fokuserade Fernando Botero mer och mer på den omgivande miljön snarare, än de i hans versioner, fylliga personerna. Även om makarnas fortfarande är huvudpersoner i verket, riktar Botero allt mer uppmärksamhet till rummet. De vinkelräta linjerna, perspektivet och djupet bygger på kompositionens centrum: parets förenade händer.
De huvudsakliga symboliska detaljerna som användes av Van Eyck finns också hos Botero: den lilla hunden - en symbol för lojalitet och adeln, och tofflorna, frukten på fönsterbrädan och på bordet, taket och den persiska mattan och slutligen spegeln - i reflektionen där hela tavlan kan tolkas. Förutom de två makarna syns två andra personer, varav en tros vara målaren själv. Närvaron av vittnen ger äktenskapet legitimitet och understryker de två makarnas kristna tro.
Läs: 5 fakta om Artemisia
Det som gör den colombianska konstnärens version unik, är inte att den leker med det berömda verket utan hur Botero använder bildillusionen för att bekräfta och samtidigt kompromissa med realismbegreppet i målningen. Om Van Eyck noggrant har konstruerat en nästan fotografisk scen, fokuserar Botero på konstruktionen av en konstgjord värld. Spegelglaset som i Van Eycks version har en nästan arkitektonisk roll, är istället ett grundläggande element för att visa ett nästan surrealistiskt landskap. Här sägs Botero ha inspirerats av René Magrittes surrealism.
Det finns dock skillnader mellan verken som väcker nyfikenhet också. Håller Costanza Trenta i Van Eycks version handen på magen som ett tecken på graviditet eller lyfter hon det tunga tyget på klänningen? I Boteros version är handen helt klart placerad på magen.
Det finns många versioner av Van Eycks ursprungliga verk. Ett av de roligaste är verket på fragglarna med namnet Amphibini och Giopiggi Porculini (Jim Henson Productions, 1993). Missa inte.
