Förgyllda bronser under Empiren

Inspirationen till det vi kallar Empire hämtades från den grekiska och romerska antiken. En viktig influens var också det forntida Egypten särskilt under och efter Napoleons fälttåg mot landet 1798. Två av tidens viktigaste arkitekter och formgivare var Charles Percier och Pierre Fontaine som åtföljde Napoleon på fälttåget, där artefakter samlades och lämningar studerades och nedtecknades. Dessa skickades under fälttåget kontinuerligt till Paris för att ge inspiration till arkitektur, konsthantverk, möbler, tyger och annat. Frankrike var vid den här tiden utgångspunkt för det senaste modet i hela Europa.

Som med alla stilbegrepp är det ofta svårt att exakt fastställa tidpunkten för början och slutet av en epok. En vanlig teori beträffande den franska empiren är att den uppstod vid senare delen av 1790-talet efter slutet av den stora revolutionens politiska och ekonomiska kaos. Ordet empire betyder kejsarmakt och härrör från Napoleons tioåriga period som fransk kejsare 1804-1814. Blomstringstiden för empiren varade till mitten av 1820-talet som sen efterföljdes av senempiren fram till 1840 talet. I Frankrike och hela Europa fick empiren en enorm genomslagskraft men efter Napoleon och kejsardömets fall blir stilidealen mer borgerliga. I Sverige utvecklades stilen något långsammare till den mer modesta Karl Johan-stilen. Men den parisiska förebilden förblev hela tiden tongivande samtidigt som den hantverksmässiga tillverkningen övergick till lyxindustri. 

Efterfrågan på förgyllda bronser under 1700-talets slut och 1800-talets första hälft blev större och större och beställningar kom nu inte längre bara från högadel och kungahus utan även från den växande borgarklassen och perioden kallas ibland för den andra bronsåldern. Ett hårt reglerat och strängt skråsystem upprätthöll den höga standarden när det gällde tillverkningen av bronser. I framställandet av ett föremål var flera skrån inblandade, vilket ofta medförde konflikter. 1791 avskaffades det franska skråväsendet vilket gjorde att alla moment nu kunde utföras på en och samma verkstad. De föremål som tillverkades under 1700-talet och det tidiga 1800-talet hade mästarnas höga kvalitet som kännetecken, medan det under empiretiden blev en tillverkning som mer liknade en industriell serieproduktion. De nya beställarna var den växande borgarklassen som också ville smycka sina hem med förgyllda föremål. Då kostnaden nu blev en större faktor för beställaren gjordes avkall på kvalitet och antalet förgyllningar.

Frankrike var tongivande för tillverkningen och var det land som hade flest verkstäder och störst produktion, men i hela Europa tillverkades bronser. Lärlingar åkte från sin hemländer och var ofta under lång tid ute utomlands för att utbilda sig i olika verkstäder och för att därefter ta med sig kunskapen hem och starta produktion i hemlandet. Då det inte fanns något mönsterskydd var det fritt för gesällerna att göra avgjutningar, och ta med delar och föremål hem till den egna verkstaden, vilket har gjort att det idag kan vara svårt att exakt avgöra var och av vem ett föremål är tillverkat.

Läs: Den kungliga historien om världens dyraste klocka

Förgyllda bronser tillhörde empirens lyxvaror. Och under 1800-talets första år fanns bara i Paris cirka 130 stycken verkstäder under ledning av olika mästare. Den största av dem alla var Pierre-Philippe Thomires verkstad som hade cirka 800 anställda att utföra de olika momenten, att jämföra med Claude Galle som i sin verkstad hade cirka 300 anställda. Produktionen var under perioden enorm. Det var naturligtvis inte endast avsedd för en inhemsk konsumtion utan mycket exporterades runt om i Europa.

Bronsen ansågs redan före revolutionen som ett förnämt material och användes för produktion av allehanda dekorationsföremål, som klockor, ljuskronor, appliquer, ljusstakar, kandelabrar med mera och dessa föremål var i första hand viktiga accenter i inredningen.

Läs: Inte bara för kungligheter: vi fördjupar oss i tiarans historia

I Sverige ville Karl Johan stödja en inhemsk produktion. Han beställde år 1821 genom det svenska sändebudet i Paris Gustaf Löwenhielm föremål av det mest moderna snitt som blev förlagor för tillverkningen i Stockholm. Det blir just inom bronsindustrin som tidens tendenser blev mest synliga. Intressant är att Karl Johans maka Drottning Desideria som lämnade Stockholm och stannade i Paris till 1823 följde stilutvecklingen och försåg det svenska hovet med skisser, ritningar och även föremål. Empirestilen finns hos oss särskilt väl representerat på två kungliga slott nämligen Rosersbergs och Rosendals slott varav det sistnämnda präglas av en helt genomförd Karl Johan-stil. Båda dessa slott är väl värda ett besök om man vill uppleva den svenska Empiren.

Även i Ryssland ville man mäta sig med den franska lyxproduktionen. Katarina den stora ville ha en rysk produktion jämförlig med den franska och gav därför utländska gelbgjutare mycket fördelaktiga villkor att driva sina verkstäder i bland annat Sankt Petersburg. Till Ryssland samlades flera hantverkare från olika europeiska länder som har satt sitt avtryck i konsthistorien så som Friedrich Bergenfeldt, Johann Zech, Andrei Schreiber bara för att nämna några. Utbytet mellan Stockholm och Sankt Petersburg var stort mellan konsthantverkarna. Flera svenska gesäller besökte den ryska staden under sin utbildning på vägen till att bli mästare inom sitt skrå. Bland andra Eric Thalén, Johan Ekman och bröderna Lindroth gjorde resan till Sankt Petersburg.

Tillverkningen

Från en tvådimensionell ritning skulle ett flertal hantverkare bidra till en färdig produkt. Först skulle en skulptör göra en tredimensionell modell i trä, lera eller vax. Gjutformen pressades i sand och flytande brons hälldes så noggrant i den att alla fördjupningar och detaljer skulle framträda tydligt. Därefter kyldes föremålet ner och varefter man kontrollerade kvaliteten på gjutningen och rensade ur gjutskägg och felaktigheter. Sen tog ciselören vid och började bearbeta bronsen med sina verktyg och instrument och skapade polerade ytor, punsade och korniga ytor allt efter ritningen. Denna process var av största vikt då den skulle ge objektet dess vitalitet genom kontraster och reflektioner. 

Brännförgyllningen 

Det sista steget i processen var brännförgyllningen, vilken var en stor del av kostnaden i tillverkningen. Den gick till så att ett föremål i brons, koppar eller mässing applicerades med en blandning av guld och kvicksilver som man därefter värmde upp i extrem värme. Detta gjorde att kvicksilvret förångades och en guldbeläggning fäste på ytan. Processen upprepades flera gånger tills ett tillräckligt tjockt lager av guld hade skapats. Under processen var det viktigt att föremålet kontinuerligt var i rörelse för ett lyckat resultat. I Sverige kallades tekniken brännförgyllning, i Frankrike ormolu eller bronze doré och i England gilt bronze. Sedan polerade man vissa ytor med blodsten, för att skapa kontraster. 

Man bör dock komma ihåg att många av föremålen som tillverkades inte var brännförgyllda utan efter gjutning och bearbetning av detaljer doppades föremålet i syra och lackerades sen med en klar och gul fernissa vilket gav dem ett utseende av guld. 

Ett stort problem under empiren var att brännförgyllningen när man hanterade kvicksilvret var oerhört hälsofarligt. Den franska regeringen bestämde att livstidsdömda fångar fick avtjäna sitt straff på förgyllningsverkstäder i stället för att sitta i inlåsta i en cell. Ett erbjudande som flera antog sannolikt för att få känna sig lite som fria män. Men att arbeta som förgyllare var förenat med stor hälsofara och dessa dog ofta en alltför tidig död. Brännförgyllningen förbjöds i Frankrike under 1830 talet men fortsatte användas vidare på vissa håll då det inte fanns något alternativ som var likvärdigt i kvalitet. Först så småningom blev ett dragskåp lösningen men allt för många förgyllare tyckte att detta störde rörelsefriheten vid förgyllningen varför de valde att fortsätta sitt arbete som tidigare.

Ljuskällor

Det var viktigt att finna effektiva ljuskällor för takamplar, lampetter och höga kandelabrar. Länge användes vaxljus i kombination med prismor av olika slag men ljusen var kostsamma och dessa i kombination med prismor gav inte tillräckligt starkt sken. Många experiment gjordes för att få bättre ljus och det som visade sig vara mest framgångsrikt var gas. Tyvärr var den metoden både hälsofarlig och mycket brandfarlig särskilt som gasledningar var placerade i och utanpå väggar för att nå alla rum. Det var först när elektriciteten började användas som man uppnådde en större säkerhet med färre tillbud som följd.

Läs: Designhistoria

Signaturer och kännetecken

Även om många bronsgjutare från perioden är kända, så är föremålen sällan signerade, vilket gör att identifieringen kan vara svår. Flera modeller användes flitigt och under längre perioder vilket gör att det heller inte alltid är lätt att avgöra när det särskilda föremålet är tillverkat eller av vem, eftersom modeller eller delar därav ofta kopierades och utbyttes mellan olika verkstäder. Något mönsterskydd fanns inte och det var därför fritt att kopiera och ändra modeller allt efter eget tycke.

Bronsgjutare verksamma i Sverige

Informationen är knapphändig om de framstående bronsgjutarna i Stockholm under den här tiden men jag vill presentera några av de mest kända namnen.

Fredric Ludvig Rung

Rung föddes i Stockholm år 1758 som son till Fredric Rung som var gördelmakare. Faderns verksamhet som gördelmakare innebar att han förfärdigade metallarbeten både genom gjutning och förgyllning, försilvring, drivning samt cisselering. Sannolikt fick Fredric Ludvig sin grundläggande utbildning under den tid han spenderade i faderns verkstad som ung. Detta ledde till att han med hjälp av sin far och den store Jean Eric Rehn senare blev utnämnd till hovsciselör. Rhen fällde utlåtandet om att Fredric Ludvig redan förvärvat goda kunskaper i ritning, modellering, ciselering och bronsering men för att uppfylla kunskapskraven krävdes fördjupning genom en utlandsvistelse. Han begav sig iväg på sin resa genom Tyskland och Holland och kom fram till Paris 1782. Där tillverkades vid den här tiden brännförgyllda bronser av absolut finaste kvalitet. Han beskriver det själv att han fick “tillträde och tillfälle att hos den förnämsta konstnären i denna genre, oavbrutet i 3ne års tid fullfölja mina kunskaper”. Under sin tid i den franska huvudstaden fick Rung audiens hos Gustav III under dennes besök i Paris 1784. Gustav låter bevilja en resepension för att ge Rung möjlighet att fördjupa sina kunskaper. Rung återvänder sedan till Stockholm 1787 och fick där omedelbart beställningar av Gustav III som engagerade honom i inredning av den nya paviljongen på Haga.

Carl Ludwig Mangeot 

Den franskättade gördelmakaren Carl Ludwig Mangeot kom att utbildas hos Rung som hade ensamrätt på tillverkning av högklassiga bronsmonterigar. Mangeot startade med tiden sin egen verkstad och tog därmed upp konkurrensen om försäljning av brännförgyllda föremål med Rung. Hans mångfacetterade produktion omfattade allehanda föremål såsom kandelabrar, ljusstakar bordsplateauer samt monteringar till porfyr objekt. Mangeot hade omfattande leveranser till de kungliga slotten 1826-1830. Kvaliteten på Mangeots arbeten när det gäller ciseleringen och brännförgyllningen håller en mycket hög internationell klass men föremål av honom är idag förhållandevis sällsynta. Av sin samtid ansågs Carl Ludwig Mangeot vara den främste gördelmakaren.

Familjen Lindroth

Som bestod av fadern Reinhold Fredric och sönerna Reinhold Fredric, och Johan Bernard, Karl Abraham och Erik Abraham samt sistnämndes son Otto Wilhelm. Familjen Lindroths verkstad var flitigt anlitad av det svenska hovet och flera högklassiga arbeten som beställdes av karl IV Johan härrör från den verkstaden. Fadern Lindroth anses för tiden vara den skickligaste gelbgjutaren i Stockholm han finns representerad bland annat med en magnifik ljuskrona på Stockholms slott. Han och sönerna bidrog under en lång period med alster av olika slag till Rosendals slott tex flera bronskronor och ornering av mosaikbord. Arbeten från Lindroths verkstad dyker då och då fortfarande upp på marknaden. 

Upptäck fler artiklar på Bbys Magazine

Artikel skriven av Anders Hoffman