För New York-företaget Topps var det en del av jobbet att scanna av efter populärkulturella fenomen som gick att stöpa om till samlarkort. Det hade man gjort sedan 1948 då påhittade Bazooka Joe lanserades och följdes av bland annat vilda västern-karaktären och tv-stjärnan Hopalong Cassidy, John F Kennedy, Beatles och Batman.
1980-talets stora samlarfenomen och drömmen för Topps var dockor som gick under namnet Cabbage Patch Kids dolls (kåldockorna). Företaget bakom, Original Appalachian Artworks, var dock inte intresserade av ett samarbete. Deras lyxiga high-end-produkt skulle inte förknippas med billiga filmisar och tuggummi.
Topps dåvarande vd Arthur Shorin släppte dock inte ämnet. Tillslut kom företaget på lösningen. Man bestämde sig för att göra en parodi på dockorna, eller som Shorin själv lär ha kallat det, en Fuck you-version!
Föregångaren till Topps var import- och distributionsföretaget American Leaf Tobacco, grundat 1908 av Morris Shorin. I slutet av 1930-talet hyrde familjen in en marknadsanalytiker som tipsade Morris och de fyra sönerna om att satsa på tuggummi. Det upparbetade distributionsnätet kom väl till pass. 1938 registrerades namnet Topps Chewing Gum och i december samma år lanserades fyra smaker. När USA klev in i andra världskriget var tuggummit via automater tillgängligt över hela landet.
Surfa in på Bbys Magazine för att läsa allt om samlande!
Försäljningen gav mersmak. Snart gjordes kort med Hopalong Cassidy (William Boyd) och det som skulle bli företagets guldkalv, baseball-kort (1952). Sy Bergers moderna design på baseball-korten har i princip behållits sen dess.
I Frankrike varnade den välkända och numera avlidna undervattens-upptäckaren Jacques Cousteau föräldrar att om barn fick dessa skulle de sjunka i fördärvet och börja med kokain.
Berger arbetade hos företaget i 50 år. Han förhandlade varje år kontrakt med baseball-spelarna (han gav dem bland annat kylskåp och tapetseringar), åkte till London och förhandlade med The Beatles och gjorde Topps till marknadsledande inom segmentet.
Berger lär 1952 också hyrt en sopbåt och låtit dumpa de överblivna baseballkorten från första serien. Av de 407 varianterna av spelarkort som slängdes fanns bland annat ett flertal av Mickey Mantles första. Ett kort som idag är ett av de allra mest efterfrågade och 2015 nådde ett klubbslag i USA om 2,85 miljoner kronor (330 000 dollar).
Läs: Starwars-samlarens heliga Graal
Värderingsmannen Matthew Chilton arbetar för Value My Stuff och är specialiserad på samlarmemorobilia: – Topps och Panini är de två stora kortföretagen. Topps är det enda kortföretag som har licens för baseball och företaget har rätt använda lagens namn och logotyper på sina produkter. Panini har exklusiva rättigheter för NFL och NBA.
Sök efter samlarkort med Mickey Mantle hos Barnebys!
Sportkort var snart fundamentet i Topps verksamhet. Idag är man närmare 500 personer i företaget och har numera som enda företag kontrakt med Major League Baseball. Man är stora inom mängder av sporter till exempel gör kort för fotbollsligan Premier Leauge i England.
– Samla på det du uppskattar och tycker om. Samlare skiftar ofta fokus över tid, som att hitta särskilda perioder eller enskilda spelare. Vissa samlar efter huruvida de är rariteter eller efter värde. Försök att läsa på så mycket som möjligt innan du blir en extremsamlare. Jag kan rekommendera alla som vill samla på kort att köpa en prisguide. De är väldigt värdefulla för att lära sig om och identifiera kort samt hur de prissätts, säger Matthew Chilton.
De tecknade konstnärsserierna som Bazooka Joe, var alternativ som inte krävde fotografering. Kopplingen till populärkultur gjorde dock att efterfrågan falnade när ämnet gjorde detsamma.
Len Brown, creative director på Topps mellan 1959 till 2000 berättar i magasinet Mental Floss, 2016: – Nyhetskorten som jag kallade dem var bonusförsäljning (vid sidan om sportkorten). De kom och gick.
Bazooka Joe, ett så kallat ”nyhetskort” släpptes i 1 535 serier och lades ner först 2012 (i Argentina lär serien fortfarande ge ut). Men visst gjordes kortare serier också. I början av 1960-talet lånade man gärna illustratörer /humorister från tidningen MAD – som också var den stora inspiratören när det kom till satir. 1959 släpptes serien Funny Monsters, 1962 kom Mars Attacks, senare Rejected Aliens. Korten kunde också bryta mot normen med tvärt-om-humor, som Insult Valentine och Mad car driver-kort.
Läs om den unika Ninteno-konsolen som klubbas våren 2020
Barnens namn var en ordlek där för och efternamn tillsammans bildade en rolig kombination, som Schizo Fran.
Målgruppen för korten var unga män – precis som baseball-varianterna. Grupperna bakom serierna var även de oftast män. Topps ”new products development department” var tillhåll för mängder av galna hjärnor från serietidningarnas underground-comix-scen. Alla sugna på ett skratt. Till exempel fanns det internt hos Topps en variant av ett Batman-kort där stjärnan sitter på toaletten.
Den senare Pulitzer-prisvinnare Art Spiegelman växte mer eller mindre upp på firman och höll koll på nya talanger att ta till företagets utvecklingsavdelning som art director. De kallades till Brooklyn, där Topps fönsterlösa kontor låg i ett ruffigt område i närheten av hamnen. Alla hus såg likadana ut så besökare följde lukten av tuggummi för att hitta rätt.
Ta del av de senast nyheterna inom samlarvärlden på Bbys Magazine!
1967 började man producera serien Wacky Packages – som stansades, slickades på och sedan kunde klistras fast. Serien var en take off på vanliga hushållsprodukter – de igenkännbara varumärkena förfalskades och gavs tokiga namn som Gulp oil, Koduck och Muleburro –illustrationerna underströk den alternativa verksamheten.
Stockholmsfödde Art Spiegelman var en av personerna bakom. Förutom Wacky Packages hade han också skapat Garbage Candy – godis med snuskiga namn (tänk gamla gympaskor, eller fiskben) som kom i minivarianter av sopkorgar i plast. När godiset var slut fick sopkorgen en annan funktion. Det var godis och leksak i ett – en perfekt kombination för de flesta barn.
Wacky Packages gjordes under två år i slutet av 1960-talet och under fem år på 1970-talet. Ett av åren sålde man mer än baseballkorten.
1985 var det dags för en relansering av korten. Art Spiegelman ringde upp underground comix-illustratören John Pound och frågade om han hade lust att göra några förslag.
Pound berättar för fan-siten gpkworld, 2007 att han fick nio uppslag från Mark Newgaarden hos Topps. En av idéerna var en bild som hette Garbage Pail Kids och var en parodi på de så populära dockorna Cabbage Patch Kids dolls.
Inget av Pounds förslag trycktes i den utgåva som kom ut. Kortet med Garbage Pail Kids kom dock att få en viktig roll.
För ungefär samtidigt som hans förslag spolades hade vd:n Arthur Shorins förhandlingar med Cabbage Patch Kids dolls havererat. När man nu under ett möte diskuterade möjligheterna att göra en parodi på dockorna hämtades snabbt kortet från John Pound. Arthur Shorin lär ha kallat Garbage Pail Kids för det ”galnaste som någonsin hänt på Topps” men han lät Newgaarden och Spiegelman hitta en form för soptunnebarnen.
Spiegelman återvände till John Pound och hörde om han kunde göra fler varianter. Pound lämnade ungefär 30 till 50 skissförslag, färgstudier, och logovarianter.
I briefen stod att han skulle göra barnen motbjudande. Pound försökte, men insåg att han ville göra dem mer genomarbetade, om de var både gulliga och hemska så trodde han att de skulle bli mer intressanta.
Läs också: Game & Watch firar 40 år under 2020!
Topps valde ut honom bland tre kandidater att få göra den första serien. Pound sa till gpkworld: ”Spiegelman sa att han ville att samma konstnär skulle göra alla 44 kort, för att behålla stil och känsla … Topps hade en två månaders deadline … Jag behövde i princip göra en ny per dag.”
Newgaarden och Spiegelman hade spånat fram hur de skulle hitta variation för en hel serie. Barnen som var abnorma, deformerade eller hade mött ett grymt öde skulle se ut som syskon – det var därför logiskt att samma tecknare gjorde alla. De presenterades en och en. Barnens namn var en ordlek där för och efternamn tillsammans bildade en rolig kombination, som Schizo Fran, eller var kopplat till ödet som utspelade sig i illustrationen, som Cliff Hanger.
I maj 1985 släpptes en första testomgång och i juli lanserades de första 88 korten. Ett paket kostade 25 cent och i varje paket fanns fem kort och ett rosa avlångt tuggummi. Varje figur kom i två varianter med olika namn. Korten med serienummer 1a och 1b var en Draculafigur med namn Evil Eddie/Nasty Nick, men allra kändast blev ändå Adam Bomb/Blasted Billy med nummer 8a och 8b – en stackare som trycker på en röd bombknapp och heeeela huvudets innanmäte flyger upp och bildar ett svampformat rökmoln. Snart fanns han på affischer, på förpackningarna och på lådor. Idag har Adam Bomb blivit symbolen för Garbage Pail Kids.
– Jag gick i högstadiet och satt i bussen på väg hem från skolan. De på sätet framför mig höll på med något så jag lutade mig över för att titta närmare och blev besatt direkt jag såg vad de höll på med. Den besattheten har hållit i sig i 35 år nu, säger samlaren och experten Aaron Booton.
Amerikanen är sedan den dagen, hösten 1985 Garbage Pail Kids-samlare och driver vid sidan om sitt yrke inom telekommunikation en av världens största fan-siter, gpkworld.com. Tack vare siten och genom dokumentären 30 years of Garbage: The Garbage Pail Kids Story där han var exekutiv producent har han pratat med serieskaparna och blivit vän med ett par av dem. I ett av de moderna släppen finns till och med hans namn inristat i väggen till kortet föreställande Pete Heat och den hårfön som blåser bort allt utom Petes kranium. Knappast något han kunde föreställa sig när han i Colona Illnois i slutet av 1980-talet tillsammans med sin bror Jason försökte få skjuts till närmsta Toys ”R” Us för att försöka få tag i Matt Rat som saknades från den andra serien:
– Jag var verkligen i målgruppen, på väg att lämna barndom och bli vuxen. Jag fångades av hur coola de var, och att de hade gulligheten från Cabbage Patch Kids dolls och att vuxna inte tyckte om dem. Min äldre bror hade tidigare samlat på Wacky Packages och vänner till familjen samlade MAD magazine, dessutom brukade jag och kompisarna lyssna på Weird Al Yankovic, så jag var redan innan väldigt inne på parodier och satir. Det var väldigt roligt att de drev med de populära dockorna.
Succén blev monumental för Garbage Pail Kids och korten spreds över hela USA och senare världen. Det sägs att man som mest sålde 500 paket om dagen – det hände att butiker begränsade hur många paket varje kund fick köpa för att inte sälja slut direkt. Die total kaputten kids som korten kom att heta i Tyskland är förmodligen de mest omtalade icke sportkorten i världshistorien. De spreds enligt obekräftade siffror till ungefär 20 till 25 marknader. Garbage Pail Kids var förmodligen den största samlarprodukten i USA under hela 1980-talet. På kortens baksidor fanns från och med andra serien delar av ett större pussel som tillsammans med 17 andra kort kunde byggas ihop till ett större konstverk.
Man bestämde sig för att göra fuck you-varianter av Cabbage Patch Kids.
Barnen älskade dem lika mycket som föräldrarna kände avsmak. I det amerikanska bibelbältet förbjöds de, i Sverige försökte på riktigt en riksdagsledamot att förbjuda dem. Föräldrar skrev insändare och psykologer svarade i försök att hjälpa dem. Psykiatriker trodde att korten ”skulle lära oskyldiga sinnen att skratta åt våld, deformitet och smärta”. I Frankrike varnade den välkända och numera avlidna undervattens-upptäckaren Jacques Cousteau föräldrar att om barn fick dessa skulle de ”sjunka i fördärvet och börja med kokain”.
– Protesterna från vuxenvärlden gjorde dem ännu mer eftertraktade. Alla ville ha dem även om en del bara sökte ett särskilt namn, en karaktär eller en särskild baksida. Korten fanns verkligen överallt fastklistrade eller som bytesvara, på bussen, skolgårdar och på lunchbord i skolbespisningarna, säger Aaron Booton.
Snart förbjöds korten på mängder av skolor i USA – men faktiskt inte för det ”stötande” innehållet utan snarare för att barnen inte kunde koncentrera sig på lektionerna. CBS och flera andra tv-kanaler hade inslag i nyheterna för att berätta om hypen.
I Sverige lanserades Garbage Pail Kids 1987 och redan året innan hade utlandskorren Erika Bjernström skrivit om bilderna i Dagens Nyheter:
”Från godisståndet blickar dockorna oseende på oss som står i matkön. För ett ögonblick svindlar det. De utgör ett obarmhärtigt bevis på att begreppet atomkrig och död är del av barnens verklighet 1986. Deras rädsla och fantasier inför framtiden är skrupelfria affärsmän inte sena att utnyttja i vinstsyfte.”
Topps lär ha tackat för varenda rad som skrevs – all form av publicitet är ju som bekant bra.
Ingen kritik nådde någonsin fram till de som arbetade med serien, även om de såklart noterade artiklar i tidningar och tv-inslag. Arbetsgruppen hade munkavle och hänvisade all media till företagets pr-avdelning. Dessutom var de i en sådan bubbla jobbmässigt att de nästan inte visste hur stora korten blivit.
John Pound hade arbetat hårt med första serien. Sen hörde han inte ett knyst på ganska lång tid. Till slut kom ett telefonsamtal. Man ville komma ut med en andra serie så snart som möjligt. Så fortsatte det hela vägen tills att man bestämde sig för att lägga ned.
Den kreativa gruppen lär hela tiden ha trott att nästa serie skulle bli den sista. Fram till 1989 skapades 15 serier med kort, totalt 660 kort. Dessutom mängder av annan merchandise, som t-shirts, pruttkuddar, knappnålar, album, väskor och kepsar. En 16:e serie skapades men lämnade aldrig tryckeriet. Under guldåren fick högt uppsatta hos Topps miljonbonusar.
Inför den tredje serien anställdes flera illustratörer som tecknade i John Pounds manér, däribland Tom Bunk som tidigare hade gjort baksidor och James Warhola som målade sina figurer i olja (absolut, hans morbror var Andy Warhol och enligt illustratören tyckte popkonstnären att korten var både motbjudande och fascinerande).
Skämten på bilderna är fräcka och handlar om allt från snor och pillande i näsor till dålig hygien, generande hårväxt och spyor.
Som bibel fanns ett lexikon med populära namn – man trodde sig veta att barnen älskade att hitta sitt eget namn även om de kom med en illustrativ smocka. I tidigare projekt hade Topps sålt kort där motbjudande monster fick vanliga namn – och ungarna hade köpt korten.
Det var också en kritik som gavs från vuxna. Om en karaktär hade samma namn som någon som var utsatt för mobbing skulle korten kunna användas som slagträ.
Varenda kort hamnade dock innan tryckpressen på vd:s bord – han hade den slutgiltiga rösten. Om man bläddrar igenom korten känns de faktiskt inte särskilt elaka – de handlar ju om fiktiva karaktärer och de är så pass abnorma att liknelser med riktiga barn haltar.
Läs också: Hur gympadojor blev till samlarobjekt!
Det känns snarare som att Garbage Pail Kids var konstsamling för barn. Aaron Booton igen: – Även om jag var ung förstod jag vilken kvalitet korten höll konstnärsmässigt. Fem kort för 25 cent var dessutom verkligen billigt, även fast vi då inte visste att några av de största underground-serietecknarna arbetade med dem förstod vi att det var väl spenderade pengar. Korten gav kunskap och väckte kreativitet, breddade föreställningsvärldar och fick barn att till exempel vilja måla. All underhållning, oavsett om det är musik, tv eller video ifrågasätter moral och värderingar, vilket är väldigt bra. Som barn däremot fanns en viss oskyldighet och korten blev som ett slags språk som bara du och dina vänner kunde förstå. Det var nästan som att konstverken pratade till en, som hemligheter från vuxenlivet.
1987 blev Topps stämda av ägaren till Cabbage Patch Kids Dolls. Över en natt försvann mängder av originalteckningar från kontoret i Brooklyn. Företagen gjorde upp och Topps tvingades ändra på karaktärernas utseende och i logotypen förutom de 7 miljoner dollar i royalty som betalades ut för tidigare serier.
Ungefär samtidigt bestämde sig Topps också för att göra en spelfilm med namnet Garbage Pail kids movie. Den hade premiär i augusti 1987 och var ett rejält haveri. Filmen var till exempel inte tecknad. Dessutom hade manus skrivits av någon utomstående utan förståelse för karaktärerna – de som arbetade med korten skulle ju inte haft tid. CBS planerade en tecknad serie men denne stoppades då annonsörerna blev nervösa. Enligt filmen 30 years of Garbage Pail Kids var det första gången i CBS historia som en färdig serie stoppades på grund av klagomål.
För Mentalfloss berättar Newgarden: ”Filmen var mycket sämre än jag kunde tänka mig och jag är helt säker på att den hjälpte till att sänka uppfattningen om Garbage Pail Kids”.
Under 1988 hade försäljningen av Garbage Pail Kids dalat så mycket att Topps stoppade den redan färdiga 16:e serien.
– Som samlare var det tufft att uppleva när Topps stoppade den sista serien, 1989. Jag fick hacka i mig att de inte skulle finnas på hyllorna längre. Jag skrev till och med ett brev till företaget då och frågade om den skulle komma men fick aldrig något svar. Jag gick i high school då och de flesta andra hade slutat samla. Det känns fortfarande otillfredsställande att originalserien av den aldrig gjordes, trots att de varianterna kommit i senare utgåvor, säger Aaron Booton.
Precis som Wacky Packages producerades Garbage Pail Kid i 15 serier. Kanske är det så länge och mycket som samlare håller intresset uppe för motsvarande produkter?
Att bilderna var kontroversiella höll också i sig. Art Spiegelman tilldelades så småningom Pulitzerpriset för den tecknade serien Maus som handlade om förintelsen. När den 1991 skulle släppas i bokform hos Pantheon Book, var bokförlaget livrädda för att det skulle spridas att han varit med och gjort Garbage Pail Kids.
Sök efter fler samlarföremål hos Barnebys!
Idag är samlarkorten desto mer populära hos vuxna. Samlare av föremål kopplade till barndomen har ofta pauser från sin hobby. Lego-byggare som vid 10-12 års åldern gömmer undan sitt Lego kallar perioden fram till de plockar fram samlingen igen för sin ”dark period”. För Aaron var i princip hela 1990-talet en sådan period. Under collegestudierna nödgades han skaffa internet och en av hans första sökningar råkade bli Garbage Pail Kids. Samma år, 1998 startade han sin site för att berätta mer om tillblivelsen av korten och hittade också eBay – det dröjde inte länge innan han var besatt igen.
– Jag drömde alltid om att hitta en Indiana Jones-skattgrav med boxar från första serien eftersom jag missade den. Med hjälp av eBay kunde jag nu hålla i en box från första serien, öppna paketen och samla hela serien.
Han kallar Adam Bomb för serieteckningarnas Mona-Lisa och säger att han aldrig skulle försäkra originalet (om det finns) till mindre än en kvarts miljon dollar.
Aaron Booton beskriver sig själv som en beroendepersonlighet och idag är han mer aktiv med andra samlingar. Trots det lägger han ungefär tio timmar i veckan på siten som legat live i 22 år. Den är en av flera fan-siter i ämnet och fokuserar på skaparna – en annan har ett community för samlare som kärna och andra fokuserar på korten, serierna eller kringprodukter. Aron tjänar inga pengar på sin site och har därför inte lagt särskilt mycket energi på att fundera hur många som läser den. Men han vet att han löpande får fler och fler läsare. Numera finns siten också på sociala medier och har runt tvåtusen följare:
– Det finns ett stort community online med allt ifrån hardcore-samlare till sådana som gillar nostalgin kring korten. Det har varit spännande att se variationen på följare. Det är lika många kvinnor som män och ganska spritt över hela världen också. Allt ifrån hardcore-samlare till sådana som gillar nostalgin är där. Jag får ofta frågor om högupplösta bilder på korten, vilket jag tyvärr inte har samt förfrågningar om var man bäst säljer sin samling. Genom hemsidan har jag träffat vänner, både samlare och konstnärer som jag vet kommer finnas där hela mitt liv.
Den amerikanske värderingsmannen Simeon Lipman, känd från bland annat PBS´s Antiques Roadshow, har värderat kulturfenomen och samlingar i mer än 20 år. I filmen 30 years of Garbage Pail Kids kallar han Adam Bomb för serieteckningarnas Mona-Lisa och säger att han aldrig skulle försäkra originalet (om det finns) till mindre än en kvarts miljon dollar. Han uppskattar också att de första serierna har kort som i toppskick går för cirka 3 000-5 000 dollar styck.
– De första korten trycktes med en matt finish. Förmodligen tog det papperet slut för det finns även varianter som är mer glossy. De är väldigt sällsynta och mer eftertraktade än de matta idag. Mest eftertraktade är Nasty Nick och Adam Bomb från den första serien, säger Matthew Chilton från Value My Stuff.
Historiskt så har eBay varit den stora marknadsplatsen för Garbage Pail Kids. När detta skrivs ger en sökning cirka 30 000 träffar på siten. Runt 350 auktioner kopplat till ämnet finns registrerat på Barnebys. Högst värderat är ett klubbslag från 2006 med Art Will Elder och Harvey Kurtsmans vuxenversion för MAD med samlarbilderna med kändisar som Prince, och Yassar Arafat. Låt oss gissa att de med tiden blir fler.
Garbage Pail Kids låg i dvala fram till 2003 då serien väcktes till liv igen av Topps. Sedan dess har den återkommit med jämna mellanrum. Den nya serien hette All new series och gjordes fram till 2007. Sedan 2016 går det att köpa digitala varianter av korten. Samma hype som i mitten av 1980-talet har det dock inte skapats.
– Med mest unika kort är ett skiss-kort gjort av John Pound från All new series 4, som dessutom aldrig trycktes. Jag köpte det direkt från konstnären och det är ett av tre som finns. Från originalserien är kortet med den första Aaron mitt mest värdefulla, det gjordes i tredje serien som nummer 104. Min kompis Tom Bunk har haft med mitt namn på flera kort också i de senare serierna och de tillsammans med originalmålningarna av dem är det som är värt mest pengar. I senare releaser har Brent Engstrom och Joe Simko lyft mig och hemsidan på några av bilderna. Det är ljuvligt att bli uppmärksammad av alla dessa briljanta konstnärer, säger Aaron Booton.
Hitta till fler Garbage Pail Kids på Barnebys
Konstnärerna själva lämnade ifrån sig allt material till Topps under 1980-talet. Det som inte försvann vid stämningen 1987 hölls kvar hos företaget. Runt 1990 hölls en auktion där Topps sålde av ett flertal originalföremål från historien – dock inte från Garbage Pail Kids. Flera av illustratörerna deltog och fick köpa tillbaka saker de själva skapat. Något som lär ha stört konstnärerna. I början av 2000-talet sålde Topps många av originalen från Garbage Pail Kids på eBay. Originalen från den 16:e oproducerade serien är fortfarande försvunna och saknas. – Värdet kan höjas rejält om en professionell tredjepart som PSA eller Beckett betygsätter kortet. De två kan jag verkligen rekommendera, säger Matthew Chilton.
I år är det 35 år sedan Garbage Pail Kids släpptes för första gången. För framtida moralpaniker är det viktigt att komma ihåg att 10 till 12-åringar skrattar åt samma saker nu som då. Minns ni till exempel hur Batman under 1960-talet fångades när han satt på toaletten? Under 2004 släpptes Harry Potty och Donald Dump – som remakes på ganska populära figurer för tiden. Gissa var de båda sitter?
Garbage Pail kids
1985-1989 originalserien
2003-2007 All new series
2011 gav man ut en flashback serie med äldre bilder
2012-2013 Brand new series
2013-2014 chrome
2014-2019 yearly series
Sedan 2016 finns de digitalt
Värderingsmannen Matthew Chilton: Topp 4 mest värdefulla Garbage Pail Kids-korten (2020)
1. 1985 Garbage Pail Kids #1a Nasty Nick---Estimated PSA 10 Gem Mint Value: $7,500
2. 1985 Garbage Pail Kids #6a Adam Bomb----Estimated PSA 10 Gem Mint Value: $4,000
3. 1985 Garbage Pail Kids #49b Schizo Fran---Estimated PSA 10 Gem Mint Value: $1,000
4. 1985 Garbage Pail Kids #5b Jay Decay---Estimated (Checklist Back) PSA 10 Gem Mint Value: $900
Källor:
The modern Hobby Guide to Topps Chewing Gum 1938-1956, David Hornish.
Gpkworld.com
Mentalfloss, 2016, Jake Rossen.
Topps.com
30 years of Garbage Pail Kids
Ta del av den senaste nyheterna från samlarvärlden på Bbys Magazine!
