Axel Einar Hjorth (1887–1959) innehade åren 1927-38 den prestigefulla positionen som chefsarkitekt på Nordiska Kompaniet (NK) i Stockholm. Det var under en tid när möbelarkitekterna började etablera sig som en egen yrkesgrupp. Hjorths möbler visades på alla de stora nationella och internationella utställningarna: i New York 1927, Barcelona 1929, på Stockholmsutställningen 1930, i London 1931 och på världsutställningarna i Chicago 1933, Bryssel 1935 och Paris 1937. Han var en av sin tids mest originella och begåvade formgivare som skapade sin stjärna under en period som gick från 1920-talets luxuösa klassicism till 1930-talets strama funktionalism.
1929 presenterade Nordiska Kompaniet en serie möbler som markant avvek från varuhusets exklusiva produktion – Sportstugemöblerna. Semester blev lagstadgad och många skaffade en sportstuga i samklang med tidens ideal om en sund och hälsosam fritid. De rustika och enkla, men smakfulla möblerna, som Hjorth ritade utfördes i syrabetsad furu och vissa med detaljer av järnsmide. Modellnamnen anknöt ofta till Stockholms skärgård – Utö, Sandhamn, Blidö, Torö och Lovö.
Allmogens traditionella formspråk förenades med Hjorts moderna formgivning, och resulterade i en alldeles unik tolkning av modernismen. Möblernas konstruktion redovisades tydligt med bordskilar, medar och handsmidda spikar och järn, allt i samklang med ett traditionellt hantverk.
Idag framstår Axel Einar Hjorts internationellt eftersökta sportstugemöbler som något alldeles unikt och som en isolerad företeelse. Internationellt kommer man möjligen i närheten av denna variant av modernism hos den franske formgivaren Jean Royère, som senare använde sig av ett likartat formspråk.
Förvånansvärt lite är känt om Axel Einar Hjorth. Det finns inget arkiv med hans ritningar sparade åt eftervärlden, nästintill ingen korrespondens, privata brev eller ens bokföring. Det finns knappt ens några fotografier på honom. Vad man vet är att han föddes 1888 utanför Norrköping och att han växte upp under enkla förhållanden med sin ogifta mor. Fader okänd. Som 12 åring placerades den unge Axel i fosterhem, lyckligtvis hos en familj som gav honom möjligheten att vid 20 års ålder studera på den Högre Konstindustriella Skolan (HKS).
Han avslutade aldrig studierna utan började arbeta som ritare på olika möbelfirmor, varefter han drev eget möbelarkitektkontor en tid fram till 1927, då han fick anställning som Chefsarkitekt på Nordiska Kompaniet. 1938 öppnade han en egen butik på Kungsgatan i Stockholm och formgav möbler som enligt konkurrenterna spelade i en egen division – de var exklusivast av dem alla. Firman bar sig inte i längden och Axel Einar Hjorth tvingades ta anställning på ett företag som utförde enklare kontorsinredningar, och på vilken han arbetade även efter sin pensionering. Axel Einar Hjorths exklusiva och avancerade möbler stod i skarp kontrast till de ideal som framför allt den tongivande och dominerande intresseorganisationen Svenska Slöjdföreningen första gången uttalade för en större publik, i och med Hemutställningen på Liljevalchs 1917 och strävan efter en vackrare vardagsvara.
Tidens socialt engagerade kritiker dömde ut 1920-talets mer lyxbetonade konstindustri. Axel Einar Hjorts produktion för Nordiska Kompaniet var fjärran de socialt orienterade idéer som präglade tiden, och allt detta sammantaget bidrog för lång tid att göra denna originella möbelformgivare till svensk designhistorias minst kända och mest bortglömda aktör.
