I ett berömt fotografi taget av Henri Cartier-Bresson från 1961, ger Alberto Giacometti en fysisk återspegling av sitt verk Walking Man samtidigt som han antingen sätter upp eller demonterar sin utställning på Galerie Maeght i Paris.
Alberto Giacometti föddes nära den italienska gränsen i kantonen Graubünden i sydöstra Schweiz 1901. Som många blivande kreatörer visade Giacometti tidigt ett intresse för konst och började redan som barn att rita, måla och skulptera. Fadern, Giovanni Giacometti, var själv verksam konstnär och tillsammans spenderade far och son mycket tid i faderns ateljé.
År 1919 flyttade Alberto till Genève för att studera vid École des Beaux-Arts och sedan vid École des Arts et Métiers. Vid 21 års ålder tog studierna Giacometti till Paris, där han studerade under skulptören Antoine Bourdelle vid Académie de la Grande Chaumière. Giacometti fascinerades av den parisiska dragningskraften och skulle komma att spendera huvuddelen av sitt liv i staden. Det var också i Paris som han upptäckte kubismen. Pablo Picassos, Georges Braques och Gino Severinis verk hade ett stort inflytande över Giacomettis tidiga konstnärskap och den bakomliggande abstrakta filosofin började spela en allt större roll för skulptörens verksamhet.
Under 1930-talet började hans konst även att inkludera surrealistiska undertoner. Precis som Giacometti hade lockats av kubismen på grund av dess sakliga men samtidigt intima element lockades han av surrealismens personliga dimensioner. André Breton, den surrealistiska litteraturens förgrundsgestalt, hade kraftig effekt på den surrealistiska konsten. Med basen i Freuds teorier om människans undermedvetna och drömtydning menade Breton att konsten skulle göra sig av med de spärrar traditionell moral och etik förespråkade.
Läs: Kubism – abstrakt eller exakt?
Bretons filosofi inverkade kraftigt på samtidens konstnärer, inte minst på Alberto Giacometti. Frågor om människans villkor och mellanmänskliga relationer formade Giacomettis arbeten. Hans verk The Palace at 4 a.m. (1932–33) räknas idag som ett av surrealismens allra viktigaste verk, vilket utmanar konventionella föreställningar om skulpturers massa, omfång och principer samtidigt som verket diskuterar drömtillstånd och häftig längtan.
Trots att Giacometti runt 1935 gav upp den surrealistiska estetiken som styrt hans verksamhet under ett antal år upphörde skulptören aldrig att utforska det undermedvetna utan fortsatte att undersöka den mänskliga psykologins dimensioner. Från 1935 arbetade Alberto Giacometti självständigt fram till sin död 1966.
Läs: Salvador Dalí i paranoians land
Giacometti betraktade skissen som en central del av skapandet, som i egenskap av första trevande utkast styrde verkets riktning. I samband med en Giacometti-utställning på det italienska museet MAGA 2011, där tidigare opublicerade verk och skisser av skulptören visades, uppgav kuratorn Michael Pepiatt att skissandet för Giacometti var en avgörande del av tankeprocessen.
Trots att Giacomettis livsverk koncentrerades kring jaget och kring den mänskliga naturen uppehöll sig skulptören aldrig särskilt länge vid den egna personen på ett narcissistiskt eller självupphöjande vis, utan förde diskussionen i samklang med andra och på ett bredare, allmänmänskligt plan. Bland Giacomettis mest kända verk återfinns bland andra L'Homme qui marche I (1960) och L'Homme au doigt (1947). Den senare såldes 2015 för över 141 miljoner dollar på Christie’s.
Läs: Världens tio dyraste skulpturer på auktion
Giacometti var en allsidig konstnär som gärna använde sig av olika material, även om vi kanske bäst känner igen hans bronsskulpturer. Bland de material som Giacometti flitigt använde återfinns brons, gips och trä – samtidigt anspråkslösa men nödvändiga för skulptören, som gjorde flera upplagor i gips och trä innan den färdiga formen gjöts i brons.
Hans tvådimensionella verk landar i ungefär samma färgskala och uttryck som skulpturerna. Med sina naturnära och mörka färger ter de skissartade porträtten fulla av snabba drag med pennan nästan som om dessa inte var fullgoda verk i sig själva utan förlagor till verk som komma skall. Varmare, starka toner återfinns nästan aldrig i Giacomettis färgpalett.
Det är få konstnärer som likt Alberto Giacometti klarat av den svåra uppgiften att med sina verk representera den ömtåliga människan med sådan ärlighet och enkelhet. Han var en konstnär som aldrig avvek från sin självvalda uppgift att undersöka människans alla dimensioner, trots att han insåg att det arbetet aldrig skulle bli vare sig färdigställt eller allomfattande. Den ödmjuke Giacometti beskrev till och med sitt arbete som ett dåligt försök att besvara frågan om människan. Men det verkar som att det egentligen bara är Giacometti själv som tvivlat på sin storhet – vi andra är överens om skulptörens unika position i konstvärlden.