Många ikoner gick under i och med 700- och 800-talets ikonoklastiska rensningar. Men samlare av de ikoner som fortfarande existerar kan skatta sig lyckliga. De ikoner som överlevde ikonoklasmen kommer sällan ut på auktion, och om de gör det resulterar det ofta i skyhöga klubbningar.
Användningen av ikoner och gudomliga avbildningar kan spåras ända tillbaka till hednisk forntid. Dock har utvecklingen av den heliga konsten sedan länge kopplats samman med kristendomen, framförallt med den ortodoxa och katolska kyrkan. Under 400-talet tog ikonmåleriet fart på allvar. I de östra delarna av Romarriket kom ikonografin att utvecklas jämte den bysantinska konsten. Avbildningar av Kristus, Maria eller helgonen i västra Romarriket påverkades senare av gotiken, den italienska renässansen och barocken. Men tekniken skulle utvecklas ytterligare i 900-talets Ryssland då landet konverterades till den ortodoxa tron.
De första ikonerna var avbildningar av Jesus eller Maria, gestikulerande och i olika sinnesstämningar. Motiv så som Orante och Agiosoritissa, där gudomligheterna avbildas ensamma med utsträckta händer i bön, var vanliga. Andra återkommande motiv är Maria med Jesusbarnet i olika poser så som Elousa – mor och son kind mot kind – eller Panakhranta som föreställer Maria på en tron med sin son i knät. Dessa heliga motiv, tillsammans med avbildade apostlar, martyrer, helgon, änglar och kristna scener samt högtider, skulle komma att inspirera århundraden av konstnärligt skapande.
Läs: Fem saker du kanske inte visste om Rubens
Tekniken bakom ikonmåleriet var mycket reglerad, nära ritualisk i sin art. Både i förberedelser, materialval och genomförande. Måleriet genomfördes i regel på en traditionellt ordninggjord träpannå kallad doska. Lindträ ansågs idealiskt för tekniken. Men om detta inte fanns att tillgå fick ikonograferna, vanligtvis munkar, använda sig av den träsort som fanns tillgänglig, som cypress, björk, ek, bok eller furu. Rektangulära ikoner är absolut vanligast, men det förekommer även runda och ovala bilder. Från och med början av 800-talet började man även producera ikoner i mosaik, guld, silver, elfenben och glas.
Pannån smörjdes med ett lager klister tillverkat av harskinn och täcktes sedan med duk, eller pavoloka. Därefter täcktes skivan av ytterligare lager klister blandat med pulveriserat alabaster. När detta torkat kunde ikonografen påbörja målningen. Konstnären förde över en ritning av ikonen på den förberedda doskan. Bilden graverades in i ytan varefter motivet färglades. Endast naturliga färgämnen, som i enlighet med temperatekniken blandades med äggula och vatten, brukades. Mörka nyanser målades först varefter man sakta arbetade sig fram mot ljuset. Slutligen applicerades ett skyddande lager linfröolja på den heliga bilden.
Läs: Maskar avslöjade målning när 90-åring tjänade 250 miljoner på att städa köket
Under 700- och 800-talet genomgick kyrkan en omfattande ikonoklastisk kris vilket resulterade i förstörelse av nästan alla ikoner skapade före år 843. Men de heliga bilderna genomgick en ny guldålder i det Bysantinska riket på 1100-talet varefter konstformen spreds österut, framför allt till Ryssland. En munk i synnerhet blev rysk mästare inom ikonmåleriet: Andrei Rublev. Född under 1360-talet, målade Rublev otaliga ikoner. Han signerade aldrig sina verk vilket har resulterat i att många ännu inte formellt kopplats till honom. Mest omtalad är Icon of the Trinity från 1411. Ikonen målades till klostret Trefaldighetens-Sergius lavra i Segiyev Posay, nordöst om Moskva. Idag hänger den jämte Savior of Zvenigorod på Tretjakovgalleriet i Moskva. Icon of the Trinity är en avbildning av Kristus, ärkeängeln Mikael och aposteln Paulus. Ursprungligen tros verket bestått av mellan sju och nio stycken ikoner.
Ett annat populärt besöksmål för munkens mest hängivna beundrare är Dormitionkatedralen i nordöstra Moskva där flera fresker och ikoner skapade vid Rublevs hand finns bevarade. Rublev fortsatte att verka inom den byzantinska ikontraditionen men använde sig av personliga, mjukare konturer. Hans arbete satte stora avtryck på sina efterföljare och på det ryska ikonmåleriet i stort. År 1988, ett millennium efter Ryssland blev ortodoxt, kanoniserades Andrei Rublev av den ortodoxa kyrkan och fick namnet Sankt Andrei Rublev. I början av 1900-talet föll dock flera av hans verk offer för en åter uppblossad ikonoklasm.
