Den unge Joan Miró tog beslutet att helhjärtat ägna sig åt konsten efter att ha insjuknat i tyfus. När han sakta tillfrisknar befinner han sig i familjens semesterhus i den lilla staden Mont-Roig del Camp i Tarragona och Mirós konstnärskap influerades av husets omliggande landskap. Ett av hans första och mest betydelsefulla verk, La Masia, visar det enkla, lantliga semesterhemmet mot en klarblå himmel. Framför huset sträcker ett fält ut sig.
Miró målade verket mellan år 1920-1922 och ska själv ha sagt att verket summerade all den tid han spenderat arbetandes på fältet. Idag pryder oljemålningen en av väggarna på National Gallery of Art i Washington. Familjens gamla semesterhus är numera en museibyggnad som då och då håller öppet för allmänheten, bland annat på Mirós födelsedag.
Under 1920-talet kommer Miró i kontakt med Pablo Picassos konstnärskap och den tidiga franska kubismen, och själv spenderar Miró allt mer tid i Paris. Det skulle dock dröja fram till 1935 innan Miró bosatte sig permanent i den franska huvudstaden. Det är också där som Miró utvecklade sitt särpräglade, karaktäristiska formspråk och surrealistiska stil.
Läs: Surrealisterna och det undermedvetna
Under 1930- och 1940-talen experimenterar Miró med olika collagetekniker, där motiven under årens lopp blir allt mer abstrakta. Miró var en evig sökare och hans nyfikenhet ledde honom ständigt längs nya konstnärliga vägar. Han begränsade inte sitt arbete till endast tvådimensionella verk, utan arbetade intensivt med keramik och skulptur.
Läs: Topp 5 ökända konstförfalskare
Vid slutet av 1950-talet levde Miró på Mallorca där varje nytt hus, landskap och ateljé på ett eller annat vis reviderade konstnärens formspråk. Genom ständigt nya tekniker och motiv intog Miró platsen som en av 1900-talets viktigaste konstnärer. År 1955 fick Miró det prestigefulla uppdragen att utforma två väggmålningar för UNESCOS huvudkontor i Paris, The Wall of the Moon och The Wall of the Sun. Månens vägg mätte 2,2 x 7,5 meter medan solens vägg var större och mätte 2,2 x 15 meter. Solens vägg bestod av sammanlagt 585 keramikplattor. Verket var så uppskattat att Miró tre år efter avtäckningen belönades med Venedigbiennalens pris.
I december 1966 drabbades familjen av en tragedi. Joan Mirós enda dotter Maria, befann sig vid en järnvägskorsning då hon blev påkörd av ett tåg. Olyckan var allvarlig men Maria överlevde tack vare ett stort mått tur och den goda vård hon fick av läkaren Rafael Orozco. Istället för sedvanligt arvode bad den unge läkaren Miró att utsmycka väggen på Röda Korsets sjukhus i Tarragona och Miró tackade ja.
Väggmålningen skulle komma att ligga till grund för ett av Mirós mest betydelsefulla verk – en enorm väggbonad Miró skapade tillsammans med den katalanske konstnären Josep Royo. Bonaden fick namnet Tapis de Tarragona och presenterades i september 1970 på galleriet Sala Gaspar i Barcelona. För tillfället visas bonaden på Museu d’Art Modern of Tarragona. Verket blev början på ett livslångt samarbete mellan Joan Miró och Roya.
Duon skapade fyra stora tapisserier tillsammans. En av bonaderna, The Great Tapestry som färdigställdes 1974 var tillverkad i ull, hampa och rep och mätte 6 x 11 meter. Bonaden prydde lobbyn i World Trade Center i New York under nästan tre decennier innan den förstördes i samband med terrorattacken 2001. En förlaga till bonaden kan dock fortfarandes ses på Joan Miró Foundation i Barcelona.
Joan Miró var en mycket produktiv konstnär och skapade mängder av verk under sin karriär. Ett exempel på hans bildmässiga kraft är verket Étoile bleue, där extraordinärt måleri i kombination med surrealistiska undertoner vittnar om konstnärens storhet. Verket räknas som ett av de viktigaste inom konstnärens serie Dreams och visades för första gången 1971 på Guggenheim i New York. Verket satte nytt auktionsrekord för Miró när det 2012 såldes på Sotheby’s för 281 miljoner kronor.
Läs: Världens 12 dyraste målningar på auktion
Serien Peinture skapades under 1930-talet och bestod av 18 stora målningar. Motiven utgörs av mutantlika figurer som tycks sväva viktlöst genom verkets rymd. Serien är ett försök till att omförhandla det klassiska måleriet där regelverk och facit inte längre gäller, där konstnären inte längre styrs av konventioner eller idéer om hur konst borde vara.
Läs: Extraordinära designdestinationer som vi suktar efter
I likhet med många av 1900-talets konstnärer kommenterade Miró då och då den samtida politiken genom sitt konstnärskap, även om han inte var en uttalat politisk konstnär. Målningen Aidez l’Espagne skapades ursprungligen för att utgöra frimärksmotiv, som skulle säljas till förmån för den spanska republikanska regeringen. Spanien led av inbördeskrig efter att en militärkupp inletts mot den sittande regeringen. Motivet föreställde en katalansk arbetare med upphöjd knuten näve. Arbetaren, som var målad i rött och gult förde tankarna till den spanska respektive den katalanska flaggan.
Joan Miró fortsatte skapa under hela sitt liv och belönades med både offentliga kommissioner och utmärkelser. Miró gick bort 1983, endast ett år efter att ha avslutat arbetet med Dona I Ocell, en 22 meter hög skulptur i Barcelona. Mirós karriär nådde sin kulmen med detta sista verk, men är endast ett av många verk vilka vittnar om Joan Mirós betydelse för den moderna konsten.
