Möt Sveriges mesta gallerist

Du tillhör en av relativt få svenska gallerister som vågar sälja konst av utländska konstnärer. Hur fick du tillträdde till dem? Jag minns första gången jag kom till New York och sa "Here I am, the best boy in town". Då hade jag ett litet galleri en trappa ner på Götabergsgatan som bara befolkades av hororna och deras kunder. Det var ingen jävel som tog mig på allvar, men så började vi sälja grafik för Alan Anderton Gallery som hade Jim Dine. Han introducerar mig för Universal Limited Art Editions där Jasper Johns, Robert Rauschenberg och James Rosenqvist gjorde sin grafik och jag lärde känna konstnärerna. Jag sålde mest av alla i hela världen.

Hur stor var du på det berömda 80-talet? Jag var en av världens största gallerister. 1989 var vi tjugo anställda som omsatte 135 miljoner och tjänade 17 miljoner. Nittio procent av försäljningen sålde jag i Sverige till svenska köpare. Vi var lika stora som Leo Castelli, Knoedler Gallery och de andra tungviktarna som handlade med samtidskonst. Jag var på väg att köpa in mig i Leo Castelli men två av ägarna, ett par tvillingsystrar som hade 10%, sa nej, så det blev inget. Sen schabblade jag bort allt. 

När konstmarknaden föll som ett korthus efter det glada åttiotalet gick du ut och annonserade med helsidor i landets största tidningar om att du hade ”konst-rea”. Något som retade gallfeber på krisande konkurrenter. Vad hände? Det började med att vi låg 35 miljoner back. Banken vill ha tillbaka sina pengar och vi hade olika uppfattningar om vad pengars värde var. Men jag fick banken att låna ut ytterligare 1,5 miljoner för att åka till Singapore, Hong Kong och Yokohama och sälja konst. När jag kom hem till bankdirektören så frågade han hur mycket jag sålt för. Jag svarade 90 000 kronor.

– 90 000 kronor, skrek han och höll på få en hjärtattack. Men jag sa att jag hade en ny idé.

– NY IDÉ!?, skrek han. Vi rear ut konsten, svarade jag.

– REAR UT KONSTEN! ÄR DU HELT GALEN?

Han hade ju svarte Petter, han kunde försätta mig i konkurs vilken sekund som helst, men jag kom förberedd, jag hade gjort en plan och kampanjen var klar, så innan jag hade pengarna sa jag till reklambyrån att köra. Så det blev en broschyr, en helsida i SvD och fem minuter på aktuellt om konst-rean på Wetterling. Vi sålde för 5 miljoner kronor när ingen annan sålde konst, och bankdirektören blev jätteglad. Folk var galna, men vad jag skulle jag göra. Jag hade 2 000 konstverk i lager. Vi gjorde det inte för att jävlas, som många trodde. Vi gjorde det för att överleva. 

Du har varit enormt framgångsrik, men även utmanande, i din marknadsföring. Har det varit viktigt? Jag har alltid haft en väldigt stark känsla för marknadsföring. När du tänker på konst ska du tänka på Wetterling, precis som du tänker på Kalles när du tänker på Kaviar.

De flesta som har varit med ett tag säger att det var bättre förr. Håller du med?  Det är bara skitsnack! Det är andra förutsättningar idag, det gäller att kunna anpassa sig. Emellanåt är det svårt att få det att blomstra, men skillnaden mellan mig och andra kollegor är att jag har bokslut varje vecka. Jag har varit i kniviga situationer förr, vi måste kunna överleva och betala våra konstnärer. 

Du har alltid haft en vass tunga. Har din rättframma inställning hjälpt eller stjälpt?  Jag tror att somliga har blivit rädda för mig, så det har säkert delvis varit till nackdel. Men jag tycker att det är viktigt att stå för sina värderingar. När folk kommer in i galleriet och slår sig ner, så brukar de tycka att det är jävligt kul och spännande. De förstår att jag inte är en livsfarlig typ som en del tror att jag är. 

Vilket var ditt första konstköp? Det var 1972, Mao av Andy Warhol. Jag gav 1 800 kronor efter att galleristen Edvard Thordén hade tjatat ihjäl mig. Jag köpte den enbart som en investering. Senare köpte jag även Edvards galleri. Bladet sålde jag för 25 000 dollar. Idag hade jag fått någonstans mellan 50-70 000 dollar. 

Hur tidigt går du in i konstnärskapen? Direkt. Det gäller både Love Lundell och Liva Isakson Lundin, men även Natalia Edenmont. Hon hade aldrig haft en utställning, men gått förbi och sagt till sig själv att hon en dag skulle ställa ut här. Vi träffades och då berättade hon att hon skulle bli världens största konstnär. Jaha, tänkte jag, ytterligare en idiot. Men så visade hon bilderna med kaninerna som sitter i en vas och jag tänkte vad är detta. 

Hur har branschen har förändrats sedan du började? Branschen är mycket tuffare, det kostar mycket mer att bedriva verksamhet och marknaden är mycket mer genomlyst. Förr kunde jag sälja att ett blad av Rosenqvist för 60 000 kronor. Jaha, sa du, och prutade lite och så var vi överens. Idag säger jag att samma blad kostar 500 000 dollar, varpå vissa kunder går hem och googlar och säger att de hittat ett för 400 000 dollar. Ja, men köp den då, svarar jag. Vad ska jag säga?

Tycker du att transparensen varit negativ? Nej, det är en tidsfaktor som vi måste vi anpassa oss till. Vi kan inte göra så mycket åt det. Vi har aldrig tittat på våra kollegor eller konkurrenter och sagt att nu ska vi göra något som andra gillar. Vi har kört vårt race. Det är upp till andra att gilla det eller inte. 

Du och auktionshusen har inte alltid varit såta vänner. Är det bättre idag? Förr hatade auktionshusen mig, och känslorna var besvarade. När vi fick syn på varandra gick vi på varsin sida av gatan för att slippa mötas. Särskilt efter min helsidesannons om sagan om byrackan. Men idag är vi goda vänner och skrattar åt den där tiden.

Du tycker att det är fel att de säljer samtidskonst? Nej, så länge de kan matcha priserna. Och låter bli att sälja refuserade verk av konstnärerna. Nästan alla verk som varit ute på auktion av Natalia Edenmont har varit gåvor från henne till folk som av olika anledningar valt att sälja. Verk som hon refuserat. Det finns en kille som arbetat med henne tidigare, som har plockat upp grejer ur papperskorgen som han säljer på Bukowskis Market. Vad är det för sätt. Jag ger hellre auktionshusen pengarna för att plocka bort dem från marknaden. Det är oseriöst mot både konstnärer och marknaden. Det är väsenstor skillnad hur vi jobbar. Vi tar ansvar för våra konstnärer, och för våra köpare, och vill skapa en långsiktig marknad och förutsättningar för våra konstnärer att kunna leva av sin konst. Auktionshusens enda mål är att tjäna pengar.

Du har sagt att många är rädda för konst. Vad menar du med det?  Rädsla bygger nästan alltid på att man saknar kunskap, och att det blir svårtillgängligt. Hur i helvete kan Fotografiska ha högre besökssiffror än Moderna Museet, vår största institution för samtidskonst? Vi måste bli mer inkluderande. Konstvärlden är allt för ofta exkluderande. Alla ska kunna komma till oss och tycka att det är skitkul.

Vad tycker du om konkurrensläget i Sverige? Det finns inga konkurrenter, det finns bara kollegor, och det finns gott om plats för oss alla. Även för nya gallerier och nya konstnärer. Det är vi som är dåliga på att skaffa nya samlare och kunna ta betalt. Men likaväl som man tar ansvar för sina konstnärer måste man göra detsamma med sina kunder. Har du ett syfte att bara tjäna pengar och vara med i den sociala finkretsen finns dem som är duktiga på att hitta nya kunder och ta duktigt betalt. Men det finns en morgondag.

Om du ser tillbaka på din långa karriär som gallerist, vilken tid har varit roligast? Det är klart att 1980-talet var otroligt spännande, men det gick så fruktansvärt fort. Jag hann ju inte ens gå på toaletten innan det var över. När det var som mest hade vi nitton utställningar och producerade lika många kataloger under ett år. Samtidigt hade vi filial på NK, i Göteborg och gjorde tretton mässor runt hela världen.  Men den roligaste tiden har jag såklart framför mig.

Vem är den mest sympatiska konstnären du arbetat med? Alla konstnärer betyder mycket för mig. Alla är lika nervösa när de ska ställa ut, oavsett om det är hos mig eller Larry Gagosian, eller på en bakgata i en småstad. Men jag har mina idoler, Frank Stella är en av dem, för han har fullständig integritet. Alla säger att han är svår att ha att göra med, men det tycker inte jag. Det är bara att han gör precis som han vill.

Du har ett förflutet som börsmäklare. Ser du några likheter mellan branscherna? Nej, skillnaden är enorm. Att vara börsmäklare handlar bara om att tjäna pengar. Inte om någonting annat. Jag var en duktig börsmäklare på min tid, men när du tjänar pengar åt folk så blir de inte ens glada. De tycker det är en självklarhet, men kommer tider då folk förlorar pengar blir de hysteriska och ska ta livet av både dig, sin familj och sig själva. Det är en tom tillvaro.  Visst måste man tjäna pengar även i vår bransch för att kunna överleva. Det har jag aldrig stuckit under stol med, och det har jag fått jävligt mycket skit för. Många tycker konst är dyrt, men vår huvudsakliga uppgift är att konstnärerna ska kunna leva på sin konst. Ingenting annat. 

Tvekar du aldrig att sticka ut hakan? Jag har mina värderingar. Jag tycker att alla människor är lika mycket värda oavsett om du är homosexuell, vit, svart eller blå. Jag skiter i vilket, och ingen ska behöva dölja vilka de är. Grundvärderingar är jätteviktigt. Dyker det upp knäppgökar som Trump, Erdogan eller Boris Johnsson så gäller det att använda sin röst.

Vilken är den hårdaste smäll du har fått? När min fru gick bort. Det var den absolut hårdaste smällen. 

Din drivkraft är enorm. Är du uppvuxen i ett entreprenörshem? Nej, jag kommer från en liten bondgård med en pappa som var alkoholist och som slog oss. När jag var tre år gammal sa jag till mina föräldrar att jag aldrig skulle bo på bondgården. Jag sa att jag skulle bli miljonär och flytta därifrån. Och det gjorde jag. Miljonär blev jag också. Men det spelade inte så stor roll, jag har lika mycket ångest idag. Jag tror inte att jag räcker till, att jag inte är omtyckt.

Tolkar jag dig som att ditt bekräftelsebehov är din starkaste drivkraft? Absolut! Som barn var jag minst och sämst i klassen. Hur skulle jag ragga upp en tjej som var ett huvud längre än mig? Det gick inte. Jag vet hur det känns att vara sämst i klassen, samtidigt som jag nånstans visste att jag var duktig. Men hur skulle jag bevisa det? Jag tog aldrig studenten, men när jag började på en yrkesskola blev jag näst bäst i klassen. Därefter läste jag in Handels på ett och ett halvt år. Det var ett kvitto. Någonstans har jag en grundtrygghet, och idag vet jag att jag är duktig, det kan ingen ta ifrån mig.

Du har en bror, är ni lika? Min bror är pessimist och jag är optimist. Han börjar med att det regnar och jag börjar med att det är sol. Och regnar det tar jag på mig regnkläder. Svårare än så är det inte. Han bor kvar på gården, men vi hörs tio gånger om dagen. Han är en underbar person och har hjälpt mig mycket. 

Tror du man kan ändra sin personlighet? Det är svårt. Somliga föds med en drivkraft. Andra inte.

Hur väljer du konsten som säljs i galleriet? Det gör vi tillsammans. Alla får vara med att tycka. Det ska vara något unikt som vi tror håller över tid. Något som inte alla sett förut. 

Har din konstsmak förändrats över tid. I så fall i vilken riktning? Nej, det tror jag inte. Det är fortfarande en salig blandning. Eller kanske har den blivit mer abstrakt.

Besöker du kollegornas utställningar? Ibland, men inte så ofta som jag borde göra. 

Finns det någon du respekterar mer än andra? Jag respekterar alla som försöker göra gott för sina konstnärer. Jag tycker det är för jävligt med gallerister som snuvar sina konstnärer. Konstnärerna är alltid den svagaste parten. Nordenhake har varit fantastiskt duktig, inte minst med tanke på hur smal konst han visar. 

Ångar du något i din karriär?  Ja, jag ångrar att jag flyttade till Singapore. Jag sökte mig dit efter konkursen när allting hade gått åt helvete. Deras regering ville skapa en infrastruktur och ha internationella gallerier. Det var 1993, jag fick frågan och året därpå öppnade vi galleri och fick dit flera av de största konstnärerna. Jag och min fru gjorde ett bra jobb men vi hade fel ägare och tajmade fel. Min fru flyttade hem 1996, och jag pendlade ytterligare ett par år. Det var en tuff period.

Vilken är din favoritfärg på strumpor? Så mycket kan jag säga att jag använder inte bruna eller svarta. Många påstår att jag går runt i olika skor på fötterna, men jag har aldrig haft olika skor. Inte strumpor heller, men det har skapats myter om min klädsel. 

Har kläderna varit en del av en gimmick? Jag har aldrig sökt det. Det började med färgstarka slipsar, sedan blev det bälten och sen blev det skjortor, byxor och kavajer. Det är märkligt men jag har märkt hur folk blir oroliga av min klädsel. Det gör att jag direkt får ett mentalt övertag. 

Ställer ni ut något på internationella mässor idag? Vi har för avsikt att öka vår närvaro på mässor. Först blir det The Armory Show i New York och ART Düsseldorf. När det begav sig så hade alla anställda minst en mässa som de skötte och ansvarade för. Jag gillar det upplägget. 

Tycker du att den svenska konsten klarar en jämförelse internationellt?  Absolut! Svensk konst är minst lika bra som internationell. Skillnaden är att vi gallerister är för dåliga som inte klarar att tala om hur bra svensk konst är. 

Vad tycker du är intressant konst? Konstnären får inte titta på det som ligger i tiden och anpassa sig efter marknaden, utan måste blicka inåt, i sig själv. Samtidigt som du måste vara kapabel att få ut det. Är det inte äkta blir det aldrig intressant och håller inte i längden. En bra konstnär speglar sin tid.

Hur tar man en svensk konstnär ut i världen. Finns det något hemligt recept? Fan vad svårt det är, men det är bara nöta och till slut ger det resultat. Just nu visas Nathalias konst på Stamford Museum, därefter ställer hon ut på Nancy Hoffman Gallery i New York och i sommar ställs hennes konst ut på Flint Institute of Art. På Armory Show visar vi Liva Isakson Lundin i princip i halva båset. Det är ekonomiskt självmord, det går inte att betala hyran med, men vi satsar långsiktigt.

Har du blivit mer ödmjuk med tiden? Jag har alltid varit ödmjuk. Haha. Jag har fått några riktiga smällar men också varit väldigt framgångsrik. Med tiden har jag nog blivit mer erfaren och mindre stressad. Jag är mån om att folk ska tycka att jag gör ett bra jobb, samtidigt som jag är stolt över vad jag gjort och är otroligt stolt över min personal.

Tror du bubblan kommer spricka?  Klart det gör det. Pengarna idag är låtsaspengar. Folk säger att det var värre på början av nittiotalet, men det är mycket värre idag. Då får vi börja om från början.

Upptäck fler artiklar på Bbys Magazine