Död, melankoli, förfall och sexualitet är alla ledmotiv som går att återfinna i Sally Manns verk. Det är teman som gör många obekväma per definition, och är en anledning till de kontroverser kring Manns konstnärskap som uppstått genom åren. Flera av Manns serier är utelämnade och visar både hennes man och barn i situationer som de flesta av oss kanske helst skulle behålla för oss själva. Samtidigt visar många av verken på ett stort mått trygghet existerar mellan Mann som fotograf och hennes mänskliga motiv, där även styrka är ett primärt inslag.
Läs: Den kvinnliga blicken: 11 kvinnor som förändrat fotografiet
Sally Mann föddes i Lexington, Virginia 1951 och har varit verksam under drygt fyra decennier. Hon inledde sin karriär som landskapsfotograf där den amerikanska södern utgjorde hennes primära objekt, för att sedan arbeta vidare med stilleben, arkitektur och porträtt. Faktum är att Mann hela sin karriär främst verkat i sin egen hemmiljö och på så sätt hållit sig nära de egna rötterna.
Redan innan Manns första soloutställning på Corcoran Gallery of Art i Washington 1977 hade hennes arbete uppmärksammats i konstvärlden, och under 1980-talet fick serien At Twelve: Portraits of Young Women (1988) fin kritik. Mann själv menar att hon med den serien på allvar hittade sitt konstnärliga alias, en studie i vad det är att vara flicka och ung kvinna. Men det var med serien Immediate Family (1992) som hon på allvar rönte allmänhetens uppmärksamhet.
Serien bestod till största delen av svartvita fotografier på Manns egna familj, med hennes tre barn i fokus. Verken visade Manns barn i vardagliga situationer där barnens lek, familjemiddagar och tupplurar stod i centrum. Till stor del fotograferades serien vid familjens ödsliga landställe. Trots seriens alldagliga motiv orsakade Immediate Family utbredd diskussion i USA.
Den melankoliska undertonen och de faktum att barnen ofta var nakna i fotografierna fick konservativa röster att anklaga Mann för att sexualisera sina barn och kritisera hennes föräldraskap. En del anklagade serien för att vara barnpornografi. Mann själv menar att hon aldrig upplevt det nödvändigt att separera sitt konstnärskap från föräldraskapet – de båda inspireras av varandra, och nakenhet är ett vanligt inslag i barndomen för många.
Läs: De 10 mest skandalösa verken i konsthistorien
Läs: Cindy Sherman och det överexponerade psyket
Under samma period som Immediate Family diskuterades vilt pågick en bredare konversation om kulturens riktning i USA. Huruvida kulturen skulle innefatta ämnen som abort, homosexualitet, religion eller vapenlagar satte diskussionen på sin spets. Kulturkriget blev en strid mellan de med mer konservativa värderingar som tyckte att kulturen skulle regleras och mer progressiva röster som menade att kulturen skulle vara fri. Immediate Family fick såklart inte bara negativ kritik, utan möttes av beundran. När Time Magazine utnämnde Mann till 2001 års bästa fotograf nämndes den kritikerrosade serien specifikt som en bidragande faktor.
Under 2000-talets inledande år fortsatte Sally Mann med sitt landskapsfotografi i två serier, Deep South och Mother Land. Deep South består av 65 svartvita fotografier som visar spöklika landskap, platser för gamla slagfält och en plats för en rasistisk lynchning 1955.
I boken What Remains (2003) återgår Mann till att undersöka teman som död och förruttnelse uppdelad i fyra delar. Den första sviten visar Manns döda hund, vid sidan av fotografier på utspridda döda kroppar.
Kropparna var en del av ett forskningsprojekt i närheten av Manns hem, där förruttnelseprocessen undersöks. Nästa svit består av fotografier från Manns egendom, där en förrymd fånge som lyckats beväpna sig dödats av polis. Den tredje sviten visar slaget vid Antietam, platsen för ett slag i det amerikanska inbördeskriget. Den sista bildserien är porträtt av Manns tre barn, vilket avslutar What Remains med hopp.
Läs: Ana Mendietas provokativa konst och kryptiska död
Död och livets förgänglighet är ett genomgående tema i Sally Manns konstnärskap. I serien Proud Flesh (2009) har hon under sex år fotograferat sin man Larry som lider av muskeldystrofi.
Den lilla staden Lexington hyste en annan stor konstnär, nämligen målaren Cy Twombly. Mann och Twombly delade flera gemensamma beröringspunkter i sitt arbete, trots sina åtskilda konstnärliga uttryck. Sally Manns föräldrar lärde känna Twombly på en middag under 1940-talet när Twombly fortfarande var i tonåren. När konstnären efter många år i Italien flyttade tillbaka till hemstaden 1994 utvecklades Manns och Twomblys relation till en nära vänskap, som förblev stark fram till Twomblys död 2011.
Efter Twomblys bortgång ställdes Manns fotografier av både målarens hem och studio ut under namnet Remembered Light: Cy Twombly in Lexington 2016.
Under samma period som Mann arbetade med den kommande utställningen Remembered Light drabbades familjen av en tragedi när Sally Manns äldsta barn Emmett tog sitt liv. Sonen hade lidit av schizofreni under stora delar av sitt liv, och hans bortgång gjorde att Mann under flera år isolerade sig med sitt arbete i familjens hem. I sina memoarer skriver Mann att hon aldrig separerade sitt konstnärskap från rollen som förälder, utan att de båda var starkt sammanlänkade. Kanske är det just detta, föräldraskapet och det konstnärliga arbetet som två sidor av samma mynt som gör Sallys Manns fotografi så säreget och synnerligen omtyckt.
Läs: Topp 11 dyraste fotograferna
År 2014 såldes Sally Manns fotografi Candy Cigarette från 1989 på Phillips för rekordsumman på 257 000 dollar (ca 1,8 miljoner kronor). I fotografiet syns Manns dotter Jessie som håller en godiscigarett i handen.
