Född den 19 januari 1954 i New York studerade Cindy Sherman vid State University College of Buffalo innan hon började intressera sig för fotografi som verktyg för konceptuell konst. Hon var inspirerad av sin landsman Duane Michals liksom den postmoderna målaren John Baldessari. Efter att ha tagit sin examen 1976 flyttade hon året därpå till Manhattan där hon delade en studio med målaren Robert Longo, som hon hade träffat på universitetet.
Från och med hennes första utställning 1979 fokuserade hennes fotografiska verk på att karaktärisera samhällsstrukturer och reflekterade kring identitet, både kollektiva och individuella. Dessa teman skulle genomsyra hennes arbete under de kommande fyra decennierna.
Även fast Cindy Sherman själv utgör motiv i de egna verken strävar inte självporträtten efter att fastställa eller förmedla konstnärens egna utveckling eller identitet. Istället kliver Sherman in i olika roller för att belysa de myter, klichéer och idéer som dikterar kvinnans essens, för att sedan bryta ner och omforma dessa. Hon ifrågasätter ständigt de tysta överenskommelser, vilka alla kvinnor, oavsett sociala, kulturella eller miljöbetingade aspekter tvingas leva efter. I hennes första serie, Untitled Film Stills, parodierar fotografierna på scener ur amerikansk film noir och b-filmer från 1950- och 60-talen. Genom att omarbeta filmernas kvinnliga karaktärer och inte längre begränsa kvinnorna till de stereotypiska framställningar de tidigare hänvisats till utmanade Sherman sociala regelverk och västvärldens kvinnosyn. Från och med 1980-talet skulle Sherman fortsätta att på liknande sätt attackera sociala strukturer och förväntningar på kvinnligt beteende genom att lyfta hur bland annat mode- och underhållningssektorn porträtterade kvinnor i olika medier.
Läs: Gränsland och öken – Georgia O’Keeffe
I serien History Portraits / Old Masters (1988-1990), försökte hon avmystifiera konstvärlden genom att dyka ner i målningar signerade gamla mästare. Här överdrev hon avsiktligen historiens skildring av medeltiden och renässansen för att peka på den bristande överensstämmelse mellan föreställningar och verkligheten.
Läs: 5 feministiska mästerverk
Sex, i relation till identitet och hur den formas, är också ett av konstnärens favoritämnen. Med målet att provocera har Cindy Shermans figurer ofta upprört och skapat diskussion kring föreställningar om kvinnlighet och feminism. Även om hon inte anser sitt arbete som feministiskt i strikta termer, har konstnären själv sagt att “allt i det [arbetet] var hämtat från mina observationer jag gjort som kvinna i vår kultur." Shermans ständiga identitetssökande och de många “anonyma persona” hon antog för att fördöma representationens brister gav henne en given plats på både den amerikanska och internationella konstscenen. Samtidigt har det också tärt på konstnärens egna person.
Läs: Den sanna historien bakom Frida Kahlos ikoniska stil
Trots att Sherman sällan talar om sig själv i en kontext skild från det egna konstnärskapet, menar konstnären att hon har en tendens att bli överexponerad i och med det återkommande självporträttet, vilket självklart innebär stunder av självtvivel och osäkerhet. Detta gäller speciellt för självporträtten i färg där clownen är ett stående inslag som anspelar på föreställningar om barndom och förströelse. Fotografierna bär på en beslöjad dimmighet som understryker det bedrägliga i föreställningen om det perfekta amerikanska livet. En föreställning som grundar sig i det västerländska samhällets ambitioner att uppnå just detta.
Den amerikanska fotografens konstnärskap har redan blivit prisat och fått flera utmärkelser, däribland Hasselbladspriset 1999, Roswitha Haftmann-priset 2012 och Praemium Imperiale i Japan 2016. Ett av hennes fotografier, Untitled n°96, från en serie som beställdes av Artforum 1980 köptes för 35 miljoner kronor hos Christie’s år 2011.
I självporträtten positionerar Sherman sig som en åldrande stjärna och efterliknar fotografier av gamla Hollywood-ikoner som Gloria Swanson. För några år sedan skapade hon ett konto på Instagram där hon publicerar och visar sina fotografier, fortfarande i stil med hennes tidigare arbeten men i stil med sociala mediers ytlighet.
