Sveriges mest vitala samling till salu

Att samla på saker är ett mänskligt fenomen vilket bekräftas av olika vetenskapliga studier som visar att 70 procent av barn och 30 procent av vuxna har en samling av något slag. 

Det har till och med gått så långt att man i medicinska sammanhang benämner patologiskt samlande som en diagnos - DSM-5. 

Oavsett om det handlar om frimärken, Star Wars-figurer, karolinervärjor eller konst så har samlandet blivit något av en folksport. Inte sällan förknippas samlandet med något nördigt även om det snarare handlar om vilken avsikt, och vilket förhållningssätt man har när man samlar. 

Tom Böttiger började samla av ren lust. Idag har han Sveriges kanske mest vitala konstsamling. Den omfattande samlingen har byggts upp av en man som hittat vänskap, energi och återhämtning i konsten. Nu är den, mot hans egentliga vilja, till salu hos hybridgalleriet CFHILL.

Du har en av Sveriges mest vitala konstsamlingar. Varför säljer du?  – Jag har haft förmånen att vara delägare i Cloud Nine, ett företag med stora lokaler och massa väggar, där jag har tryckt in min konst. Men för ett tag sedan bestämde sig styrelsen mot min vilja att flytta till ett kontorslandskap och då fick konsten inte följa med. Då blev jag så förbannad att jag sålde mina aktier för i stort sett en krona, tog med mig konsten och gick ut genom dörren.

Hur känns det att skiljas från sin samling? – Det är ett helvete! Jag har samlat konst i trettio år och aldrig haft en tanke på att sälja. En del av konstverken har nästan blivit som mina barn, det har varit oerhört svårt men nu har jag vant mig vid tanken.

Du har i tidigare intervjuer talat om ditt samlande som en blixtförälskelse. Vad är det som händer i din kropp när du hittar något du vill ha i din samling? – Nu är ju du och jag män, men hela processen tror jag kan jämföras med att vara gravid. Som kärlek. Som en romantisk träff. Det är ljuvligt och det sitter i väldigt länge. När jag köper konst tar det 20-30 sekunder. Under den tiden är jag inte kontaktbar. Det suger till i magen precis som när man blir förälskad. Det är helt underbart.  Personalen på Cloud Nine har direkt kunnat se på mig, och inte minst mina mungipor, när ett nyinköpt konstverk levererats till kontoret. 

Du har till och med sträckt dig så långt som att säga att konsten räddade ditt liv. Berätta? – För tio år sedan höll jag på att jobba ihjäl mig. Jag åkte rätt in i väggen och var väldigt nära att ta livet av mig. Jag låg inlagd tre månader på Ersta. Då sa jag till mig själv; "livet är för kort, nu ska jag sluta arbeta". Sedan dess har jag ägnat 70-80 % av min vakna tid till konst. 

Kan du själv se en röd tråd i ditt samlande?  – För mig handlar det bara om hjärta och magkänsla, men andra säger att det löper en humoristisk och energisk tråd genom samlingen. Jag tror den speglar mig själv. 

Vad fick dig att börja samla konst? – Jag växte upp i en familj där konsten alltid fått ta plats, så en del kom nog med modersmjölken. Men framför allt var det när jag gav mig in i reklambranschen på 1980-talet och började arbeta med fotografer och illustratörer. Jag fascinerades av deras integritet. Att de inte lät sig påverkas konstnärligt i sitt arbete.

Minns du ditt första galleribesök? – Det var 1985-86. Jag besökte Kristina Lång på Galleri Lång i Malmö. Några dagar efter mitt besök skickade hon mig några diabilder på verk av Martin Wickström, ”Sans Doute” och en diptyk av Acke Widén. Där och då öppnade sig en ny värld för mig.

Samlade du något annat innan du började samla konst? – Nej. Mitt samlande började med konst, och den här samlingen. 

Jag förstår att det är svårt att utse en favorit, men har du något verk som du inte kan skiljas från i din samlingen? – Martin Wickströms "Sans Doute". Det är den första målningen jag köpte. Den är lika viktig för honom som för mig. Den varken vill jag, eller får jag sälja för mina barn.

Varför svensk samtidskonst? – För mig har det varit viktigt att lära känna konstnärerna. Flera av dem är mina bästa vänner idag, som Martin Wickström, Astrid Sylwan och Dan Wolgers. Ett annat exempel är Linn Fernström, vars konst jag hade svårt för till jag en dag hade henne till bordet på en middag. Jag blev fascinerad av henne som person, vilket gjorde att jag såg hennes konst med helt nya ögon.  

Vissa anser att man inte ska koppla ihop konstmarknaden med konstnärerna. Håller du med? – Inte alls! Jag har i stort sett träffat alla konstnärer som finns representerade i samlingen. Mötena med konstnärerna är magi. Det tillför en ytterligare dimension till både konsten och alla inblandade. De flesta verken har jag köpt i konstnärernas ateljéer innan de ens är klara. Det har en del gallerister tyckt är jobbigt. Men för mig är det en fantastisk process att följa ett konstverks tillkomst.

Du och jag delar syn på vikten av konst i samhället och affärslivet. Vad har du gjort för att förbättra klimatet? – Jag har suttit i ett antal olika departement och talat om vikten av ett levande konstliv. Utan konsten skulle produktutvecklingen inom industrin dö. Konstnärerna ligger alltid i framkant. Vi har ingen respekt för vad konstnärerna gör och vad deras gärning betyder för Sverige. När utländska affärsmän och kvinnor kommer till brännvinsbältet Sverige pratar vi gärna om sport, men är du i södra Europa talar man om konst och kultur.

Har du någonsin sålt konst tidigare? – Nej, konstnärerna har kallat min samling för en slutdestination, min avsikt har inte varit att sälja den och jag har dessutom visat den publikt. Jag "tradar" inte konst. Jag har köpt, hängt upp och visat den ...

Har det varit ett sätt att öka värdet på samlingen? – Absolut inte! Det finns så många privata samlingar som visas offentligt. Att ha ett eget museum är ofta ett sätt att förvalta sitt kapital. Sven Harry och Jeanette Bonnier skulle aldrig ha fått byggnadslov för sina fastigheter i centrala Stockholm, om det inte vore för att de visade konst. 

Kommer du att avstå från konstköp framöver? – Nej för tusan, jag har redan börjat köpa nya verk. Jag kan inte låta bli. Senast köpte jag ett par fantastiska bilder av Lars Thunbjörk som jag ramat in i röda metallramar som Lars själv ville ha det.

Varför säljer du din samling via CFHILL? – Jag har letat efter vem som ska få ta hand om försäljningen av min samling. Jag vill inte lämna den hos auktionshusen för det vore katastrof för de konstnärer jag har många verk av. Då hade jag punkterat deras prisbild. CFHILL har en mycket mer intressant affärsmodell, där man kan flyga under radarn. De har gjort ett fantastiskt jobb, inte minst Anna-Karin Pusic.

Hur har intresset varit? – Stort! Väldigt mycket är redan sålt. Dessutom har jag donerat Martin Wickströms verk "Maraton", en röd barncykel inslagen i kartong, till Moderna Museet.

Finns det fler verk som kommer att ta plats i offentlighetens ljus? – Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan som gjort ett storartat arbete med att föra i humaniora i utbildningen ville att jag skulle donera Martin Wickströms målning "Unionen", som föreställer fasaden på Handelshögskolans kårhus. Jag tyckte det var lite väl mycket pengar men Michael Storåkers lyckades få ihop 5-6 gamla handelsstudenter med god ekonomi som donerade den. Så den kommer hänga där den ska och invigningen sker i samband med ett seminarium om ”Staten, konsten och kapitalet”.

Tycker du att du sviker konstnärerna när du säljer din samling?  – Nej, jag har förankrat det här hos både gallerister och konstnärer. Hade läget varit annorlunda hade jag aldrig sålt konsten. Det har varit otroligt viktigt för mig att det har blivit rätt. De donationer av min samling som gjorts har också gjort att det känns lättare. Men visst känns det förfärligt, men jag kan ju inte magasinera grejerna. Det vore ett hån mot konstnärerna.

Har samlandet alltid varit lustfyllt, eller har det någon gång blivit en tråkigt? – Bara lustfyllt! Eller ja, lite jobbigt kanske det har varit ibland för att jag köper för mycket. 

Skulle du säga att du har bra gehör?  – Jag skulle säga att man tränar ögat ju mer konst man ser. Sen är jag musikalisk, så jag tror jag har bra gehör.

Kan du känna dig stolt över ditt samlande? – När jag kom in i CFHILL:s lokaler härom dagen och såg mina verk hänga på väggarna började tårarna att rinna. Jag blev rörd och stolt. Det ska jag inte sticka under stol med. Men jag har haft de här verken till låns och nu hoppas jag att de kan glädja andra på samma sätt som de glatt mig under alla år.

Jag såg ett verk på väggen när jag är kom in i CFHILL:s lokaler som jag själv har varit med om att försöka sälja en gång i tiden, Dan Wolgers "Staten mot Wolgers (Brev från tingsrätten)". Varför har du köpt det verket? – Jag älskar det! Det är svensk konsthistoria! Jag ropade på det första gången på Stockholms Auktionsverk för tolv år sedan. Då var utropet 30 000 kronor och jag ropade upp det till 180 000 kronor men tänkte; "Va fan, jag kan inte köpa ett brev för 180 000 kronor!". Så jag släppte det.

Istället köpte min vän konsthandlaren Verner Åmell verket. Efter det vet jag inte hur många gånger jag suttit i Verners soffa, druckit kaffe och hållit verket i min famn. Men så kom det ut på auktion igen för några år sedan, på Bukowskis, och då ropade jag in det för 410 000 kronor. Jag blev så jävla glad så jag ställde mig upp och ropade; JA!

- Det tog inte mer än fem minuter förrän min mobil började vibrera. Det var ett sms från Gunnar Bolin på Sveriges Radio där det stod: "Jag har hört att det är du som köpt Dannes brev. Vet du att det är min frus syster som väckte åtalet?"

Jag fick numret till henne och bad henne att få en kopia på åtalet. Därefter bjöd jag in henne, Dan Wolgers och hela Bukowskis ledning till en mycket speciell högtidsstund där Danne fick läsa domen som ligger i det oöppnade kuvertet innanför ramen, som han aldrig tidigare hade läst. De som var på plats pratar fortfarande om det som något av det bästa som hänt. Det enda jag ångrar är att jag inte spelade in det. Nu är min högsta önskan är någon annan köper och donerar det till Moderna Museet. Det är där det hör hemma. Men det gör inget om CFHILL inte lyckas sälja det. Då tar jag gärna hem det igen.

Har dina barn ärvt ditt intresse? – Min konst är en del av familjen. Och till min stora lycka har barnen blivit mycket konstintresserade. Min son Rasmus som är sjutton år, sa härom dagen att han gärna vill ha en "Astrid" på sitt rum. Då blev jag lycklig.

När slutar samlandet att vara roligt, tror du? – Aldrig! Det kan vara skönt att pausa ett tag, men jag kommer aldrig sluta samla. Aldrig.

Samling Tom Böttiger Del I, visas 26 september - 15 november på CFHILL, Västra Trädgårdsgatan 9.

Dan Wolgers verk "Staten mot Wolgers (Brev från tingsrätten)" från 1993 skapade rubriker och löpsedlar över hela landet efter att konstnären dömts till böter då han sålde ett par bänkar på Stockholms Auktionsverk som tillhörde Liljevalchs konsthall. Bortförandet av bänkarna var en konstpolitisk handling, där Dan Wolgers protesterade mot konstnärers i allmänhet låga utställningsarvode. Eftersom han inte fick tillräcklig ersättning, bidrog han istället med bänkarna för att inte gå med ekonomisk förlust vid sin medverkan i utställningen som Wolgers menar att konstnärer ofta gör. Medan bänkarna hittade en ny adress hos en frisersalong i Stockholm polisanmäldes han av två privatpersoner. Konstnären dömdes senare till villkorlig dom och 60 dagsböter men när boten kom struntade han i att öppna kuvertet och skickade den istället till Galleri Riis, hans gallerist i Norge där det ramades in och såldes för 6 000 kronor så att han kunde finansiera påminnelseavgiften. Efter mycket diskussioner fanns Dan Wolgers "stulna bänkar" till slut med på utställningen "Se människan" där de drog stor publik. Och frisersalongen erbjöd så småningom konsthallen till köpa tillbaka bänkarna.