År 1926 lanserade Coco Chanel “den lilla svarta”, som 35 år senare blev ikonisk tack vare filmen Frukost på Tiffany’s och idag finns den att hitta i de flesta kvinnors garderober. Före Chanels banbrytande klädesplagg bars färgen svart huvudsakligen vid sorgetid och det var därför ovanligt att en kvinna ville porträtteras iförd en svart klänning.
Här är fem exempel där den svarta klänningen användes trots allt.
John Singer Sargent, Madame X, 1883/84
Den klänning i konsthistorien som kan liknas vid en tidig version av den lilla svarta (och som skulle kunna vara en Versace-skapelse från 1990-talet) är den som bärs av den brunhåriga kvinnan i John Singer Sargents (1856-1925) målning Madame X.
Modellen hette Virginie Gautreau (1859-1915) och kom från New Orleans, USA. När hennes far dog i det amerikanska inbördeskriget flyttade Virginie och hennes mor till Paris. Deras mystiska ursprung och Virginies skönhet gjorde duon känd i den franska huvudstaden, men inte bland överklassen. Trots det gifte sig Virginie med den välbärgade bankiren Pierre Gautreau.
Läs: De 10 mest skandalösa verken i konsthistorien
Porträttet skapades inte bara för Virginies skull utan också för att den amerikanske konstnären John Singer Sargent skulle få större erkännande i Paris konstkretsar. Målningen blev ingen större succé eftersom den djärva skildringen av Virginie, vars identitet skyddades med titeln Portrait of Madame X, orsakade en skandal på Parissalongen 1884.
Fiaskot resulterade i att Sargent aldrig fick den berömmelse han hade hoppats på att få i Paris. Det kontroversiella porträttet fick följa med honom till London och ställdes ut på olika internationella utställningar. År 1916 förvärvades målningen av Metropolitan Museum of Art i New York.
Joseph Karl Stieler, Lola Montez, 1847
Nästa målning är ett porträtt av en riktig kosmopolit som under sina 40 år i livet hann bosätta sig i Europa, Indien, Australien och Nordamerika. Hon blev främst känd som Ludvig I av Bayerns älskarinna och var så pass impopulär att hennes blotta existens bidrog till oroligheterna i München under tyska revolutionen 1848.
När kungen träffade den spanska dansösen Lola Montez (1821-1861) år 1846 hade hon redan rest runt och uppträtt i flera olika europeiska huvudstäder. Men sanningen var den att det inte fanns en droppe spanskt blod i Lolas vener. Hon föddes i Irland till en skotsk officer och hette egentligen Elizabeth Rosanna Gilbert. Familjen Gilbert bodde ett tag i Indien och Elizabeth återvände dit tillsammans med sin första make. Efter skilsmässan flyttade hon till England, där hon lärde sig spanska danser och döpte om sig till Lola Montez och låtsades vara en riktig spanjorska.
Läs: Mode i konsten
Under de två år som Lola hade en affär med Ludvig, som abdikerade som en följd av parets skandalomsusade affär, lät han få sin älskarinna avporträtterad av Joseph Karl Stieler. I porträttet förstärks Lolas exotiska utseende med hennes svarta hår och den svarta klänningen med spetskrage.
Efter kärleksaffären med Ludvig fortsatte Lola uppträda men dog i fattigdom 1861 i New York.
James McNeill Whistler, Arrangement in Grey and Black No. 1, 1871
Målningen av den amerikanske målaren James McNeill Whistler (1832-1903) har tre olika namn: Arrangement in Gray and Black No. 1, Portrait of the Painter's mother och Whistler's Mother, det senare är det vanligaste.
Det finns olika historier om hur det berömda motivet uppkom: å ena sidan sägs det att Whistlers mor Anna precis hade kommit innanför dörren, eftersom modellen som skulle sitta framför duken inte dök upp. Å andra sidan sägs det att modellen fick sitta på en stol eftersom den då 63-åriga kvinnan inte orkade stå upp för länge.
Läs: Konsten att skildra moderskap
Whistler och hans mor bodde i England när målningen skapades och konstnären presenterade den på Royal Academy of Arts årliga utställning i London 1872. Allmänheten ogillade målningen på grund av dess enkelhet och kritiker tyckte att den var ett misslyckat “experiment” snarare än konst.
År 1981 köpte den franska staten målningen och idag finns den på Musée d'Orsay i Paris. Men målningen har också turnerat runt i USA och är nu ett av de mest kända verk av en amerikansk konstnär.
Gyula Benczúr, Porträt der Elisabeth von Österreich-Ungarn, 1899
Frans Josef I av Österrike (1830-1916) beskrev porträttet av sin fru Elisabeth (1837-1898) som det bästa av alla porträtt av kejsarinnan, eftersom det skildrade hennes figur “extremt väl” och att hennes ansikte hade ett “väldigt trevligt uttryck”. Den ungerske konstnären Gyula Benczúr (1844-1920) målade porträttet av Elisabeth av Bayern 1899, året efter att Elisabeth mördades i Genève. Elisabeth skildras iförd en elegant svart klänning framför en guldig bakgrund.
Det måste ha varit ett svårt uppdrag för Benczúr att skildra kejsarinnan som inte längre levde. Men även om hon hade levt hade det varit svårt eftersom kejsarinnan, som var väldigt självkritisk, inte ville porträtteras i sina äldre dar. Även som 30 åring ville Elisabeth inte bli fotograferad. Därför var paraplyer och solfjädrar hennes ständiga följeslagare.
Läs: På och utanför duken: konstens mest kända muser
Den svarta klänningen visar hur Elisabeth tillbringade de sista nio åren av sitt liv. Efter att hennes son Rudolf av Österrike begick självmord i januari 1889 bar hon endast svarta plagg. Endast en gång om året, på hennes makes födelsedag, gjorde hon ett undantag.
Franz von Stuck, Die Sünde, omkring 1893
Även om man kan tro det så orsakades ingen skandal när Franz von Stuck (1863-1928) presenterade sin målning Die Sünde på en utställning av Münchensecessionen i slutet av 1800-talet. Istället blev målningen en slags kultbild av fin de siècle, som stimulerade mäns fantasier.
I det symboliska arbetet skildrade Stuck sin favoritmodell och älskarinna Anna Maria Brandmaier. Det som vid första anblick kan verka vara svarta kläder visar sig vara svart hår och en enorm orm som täcker delar av den nakna kvinnans vita kropp. Både kvinnan och ormen tittar rakt på betraktaren, vilket förstärker målningens förföriska karaktär.
