Kubisterna ansåg att hur verklighetstrogen konst än blir, kommer den aldrig skildra verkligheten. Människan upplever dels världen utifrån tredimensionella perspektiv som längd, yta och volym. Men även genom en fjärde dimension – tid.
Det är födelsen av ett nytt bildspråk.
Det var Pablo Picasso som 1907 gjorde ett första försök att skapa ett realistiskt, fyrdimensionellt konstverk med sin målning Les Demoiselles d’Avignon. Målningen, föreställande fem nakna kvinnofigurer, är långt mindre kubistisk än Picassos senare verk. Men trots detta demonstrerar Les Demoiselles d’Avignon fyra viktiga kubistiska stilattribut: en platt bildyta, reducering av subjekt till geometriska former, en begränsad färgpalett och, det viktigaste, ett subjekt porträtterat från flera parallella perspektiv i varierande ljussättning – allt för att skildra en förflyttning av tid.
Läs: Claude Monet: impressionismens fader
Pablo Picasso var alltså en av de första att börja nosa på kubismens relativt outforskade område, men han var inte ensam. Picasso hade ett nära utbyte med konstnärskollegan Georges Braque som även han stod för flera viktiga kubistiska genombrott. Men om sanningen ska fram, kan egentligen ingen av 1900-tals mästarna ta åt sig hela äran för kubismens utveckling. Både Braque och Picasso inspirerades enormt av den postimpressionistiska eran vars konstnärer började bryta ner konsten och analysera dess beståndsdelar.
Läs: Topp 10: stulna mästerverk som fortfarande är försvunna
Exempel på detta är George Seurat och Paul Signac som under 1880-talet utvecklade pointillismen, där tätt placerade färgprickar gav verken lyster och tillät betraktaren att själv blanda färgerna till sammansatt motiv. Under samma tid, reducerade Paul Cézanne sin användning av tydlig för- och bakgrund. Bildytan hade inte längre samma djup. I Cézannes senare måleri, är verkens samtliga beståndsdelar lika viktiga, förenklade till närmast geometriska former.
Detta var idéer som Picasso och Braque senare utvecklade. Färg, form och rymd reducerades snart till dess renaste form. I Braques Violin and Candlestick (1910) och Picassos Ma Jolie (1911), har subjektet skildrats från olika perspektiv med varierande färg och ljussättning. Varenda en av bildens element och perspektiv skildras med samma respekt och noggrannhet. Motivets beståndsdelar blandas inte i förväg till en sammanhängande bild, de placeras istället sida vid sida på duken för att låta betraktaren skapa motivet mentalt.
Läs: På och utanför duken: konstens mest kända muser
Termen kubism myntades av konstkritikern Louis Vauxcelles då han hånade Picasso och Braques arbete – han menade i en recension att målningarna endast bestod av massa små kuber. Frasen fastnade och snart spreds kubismen i konstvärlden. Redan 1911 fanns det nog med kubistiskt måleri att stilen fick sin första stora utställning på Salon de Indépendants i Paris. Utställningen innehöll verk av bland andra Albert Gleizes, Jean Metzinger, Marie Laurencin samt Robert och Sonia Delaunay. Ironiskt nog deltog inte kubismens skapare, Picasso och Braque, i utställningen. De hade påbörjat utvecklingen av en ny gren inom stilriktningen för att gå vidare till deras nästa experiment – syntetism.
Läs: Alberto Giacometti och skissens centrala roll
Genom syntetismen ville konstnärerna uppnå en ny grad av verklighet genom att sammanfoga konsten med konkreta element från omvärlden. Braques första försök var The Portuguese från 1911 där han i målningen inkluderade reklamtext från tidningar. Då texten är tagen ifrån sitt ursprungliga kontext, har den samma betydelse som målningens resterande delar. Bokstäverna blir i detta sammanhang abstrakta symboler som saknar sin ursprungliga mening. Ett annat exempel på syntetismen är Picassos Still Life with Chair-Caning från 1912. Målningen föreställer en typisk caféscen, med mat, dryck och tidning på ett bord. Men utöver det traditionella kubistiska bildspråket, har konstnären även inkluderat en faktisk bit rotting i målningen vilket gör den till ett av de första collagen.
Experimenterandet fortsatte när Braque använde sig av sand i sina färger för att uppnå mer realistisk textur i målningarna. Över tid har tidig kubism refererats till som analytisk kubism, då stilen var rotad i akademiska idéer. Denna senare form har kommit att kallas syntetisk kubism, då syntetiska element från verkligheten vävs in i den föreställande konsten.
Läs: 7 snabba om Peggy Guggenheim
Efter andra världskriget lämnade både Picasso och Braque kubismen. Istället introducerades det mer föreställande åter i deras arbete. Men kubismen hade vid det här laget utvecklats till en global, estetisk revolution som skulle komma att inspirera konstnärer från Marcel Duchamp och Piet Mondrian till Georgia O’Keeffe och Jackson Pollock. Kubismens idéer och tekniker har dessutom haft stort inflytande på en myriad av konströrelser såsom dadaism, surrealism, assemblage och popkonst.
Det är, som tidigare nämnts, högst ironiskt att kubismen så ofta refereras som den första abstrakta konströrelsen, då de i själva verket utvecklades som en form av hyperrealism. Att kubismen senare skulle bli en viktig del i abstraktionens utveckling kanske är det ultimata paradoxen, då det inspirerade konstnärer, och betraktare att reflektera över skapandeprocessen i mer konceptuella termer.
