Tillsammans ger vi oss ut på en virtuell rundtur i Italien – på jakt efter fem särskilt betydelsefulla skulpturer. Vi stannar till i fyra välkända städer där vi uppskattar verken på nära håll.
David av Michelangelo
Läs: Världens 10 mest berömda skulpturer
Vår lilla resa börjar i renässansens vagga, Florens. Staden som även är hemstad åt det italienska språkets fader, poeten Dante Alighieri. Här, på Galleria dell'Accademia, lyfter vi blicken mot Michelangelos förtrollade David – en symbol för renässansen och själva sinnebilden för denna toskanska stad och Italien i allmänhet. Verket avbildar den bibliska karaktären David som ställdes inför den tyranniska jätten Goliat. David hämtar inspiration från den klassiska kulturens estetiska kanoner och förkroppsligar konstens manliga skönhetsideal och renässansens manliga hjälte. Högerhandens och huvudets till synes oproportionerliga storlek är ett medvetet val av två skäl: för det första måste vissa delar av statyn vara större för att kunna ses underifrån, och för det andra representerar högerhanden den kraftfulla mannen med ett starkt grepp, medan huvudet representerar intellekt och förnuft, vilket upphöjer människan från djuret.
Pietà av Michelangelo
Vi lämnar Florens och beger oss till Italiens huvudstad Rom, ”den eviga staden”. Här, i Peterskyrkan i Vatikanen, förundras vi över ett annat av Michelangelos mästerverk, nämligen Pietà. Förutom att vara ett av de vackraste verken i konsthistorien, är det också det enda som faktiskt bär mästarens signatur (på axeln som håller jungfruns mantel). Denna skulptur i vit carraramarmor utfördes när Michelangelo var i tjugoårsåldern och beställdes av den franske kardinalen Jean Bilhères. Dock utsattes den för en hel del kritik på grund av Jungfru Marias ungdomliga framställning. Det verkar som om detta var ett medvetet val av Michelangelo; den unga jungfrun symboliserar den obefläckade avlelsen och den oändliga renheten. En annan egenhet, som bara syns när man tittar på verket ovanifrån, är att Kristus har en extra tand. Närmare bestämt en femte framtand. I renässansverk fick denna tand smeknamnet ”syndens tand” och tillskrevs ökända personer. Att den finns i Pietà verkar dock bero på att Kristus genom sin död bär alla världens synder.
Apollo och Daphne av Gian Lorenzo Bernini
Läs: En konstnärlig representation av bröst genom århundradena
Vi fortsätter till en annan del av Rom. I Galleria Borghese kan vi beundra skulpturparet Apollo och Daphne, som skapades av Gian Lorenzo Bernini på uppdrag av kardinal Scipione Borghese. Verket illustrerar myten om Apollo och Daphne: Kärleksguden Amor, som är arg på Apollo som hånat honom, skjuter två pilar. Den ena avsedd att göra mottagaren vansinnigt förälskad och den andra avsedd att avvisa den kärlek som mottagits. Den första pilen träffar Apollo som, när han ser Daphne i skogen, börjar jaga henne i överväldigande passion. Nymfen träffas av den andra pilen men känner ett omedelbart förakt för Apollo, springer iväg och ber gudarna om hjälp – hon vill förvandlas för att undkomma sin friare. Gudarna välkomnar hennes böner och förvandlar henne till ett lagerträd. Berninis verk avbildar denna myt just i det ögonblick då nymfen förvandlas till ett träd.
Den beslöjade Kristus av Giuseppe Sanmartino
Läs: Världens tio dyraste skulpturer på auktion
I jakt på den fjärde skulpturen beger vi oss till Neapel. Staden med de tusen kyrkorna har, förutom sin utmärkta mat, en stor rikedom av konst, historia och kultur. I detta sammanhang förtjänar Den beslöjade Kristus av Giuseppe Sanmartino verkligen att nämnas som en symbol för den napolitanska staden. Denna marmorskulptur fick genast många beundrare, bland andra Antonio Canova, som förklarade att han gärna skulle ha offrat tio år av sitt liv för att vara skulptör till ett sådant mästerverk. Slöjan som täcker Kristi ansikte är utförd på ett så imponerande sätt att det sades att Raimondo di Sangro, den ädle vetenskapsmannen och alkemisten som hade beställt verket, lärde Giuseppe Sanmartino ”alkemisk” marmorering – en riktig slöja skulle alltså ha placerats på statyn och sedan förkalkats i marmorkristaller. I verkligheten var verket helt och hållet gjort av marmor, men den realistiska slöjan har förevigat denna myt.
Grande Sphere av Arnaldo Pomodoro
Från Tyrrenska havet, som Neapel blickar ut över, seglar vi i tanken mot Adriatiska havet. Vår destination? Den pittoreska kuststaden Pesaro, där vi hittar Arnaldo Pomodoros (bror till Giò Pomodoro) stora sfär på Piazzale della Libertà. Denna bronsgjutning, som också är känd som ”Pomodorobollen”, är placerad på en fontän som vetter mot havet. Verket skapades av konstnären 1998 med inspiration från en polyestermodell av Sphere Grande – skapad för Montreal Expo 1967 – som anlände till Pesaro 1971. Originalet finns nu att skåda framför utrikesministeriet i Rom. Ett viktigt inslag i detta verk är dess släta och polerade yta som delar sig i mitten och avslöjar en inre mekanism. En symbol för kontrasten mellan yttre perfektion och dolda komplikationer; en metafor för komplexiteten i det okända.
