Frukost med Denise Grünstein

Den gränsöverskridande fotografen Denise Grünstein målar drömska bilder med sin kamera. Under åren har hon lyckats balansera mellan det kommersiella och konstnärliga utan att någonsin vingla till. Just nu är Denise Grünstein aktuell med den sublima utställningen Denise Grünstein En Face på Nationalmuseum som man inte bör missa.

Frukost med Denise Grünstein

Du är aktuell med en stor utställning på Nationalmuseum, vad är det som visas?

Utgångspunkten är de fotografier som jag tog för ett år sedan när Nationalmuseum hade tömts inför den omfattande renoveringen. Bildsviten heter 1866 eftersom det var året som museibyggnaden uppfördes. Tillsammans med mina nya verk från museets tomma salar presenterar jag också ett urval från min tidigare produktion.

Denise Grünstein, Enfants terribles, ur serien 1866, 2014.
Denise Grünstein, Enfants terribles, ur serien 1866, 2014.

Hur var det att få ha den stora och ödsliga byggnaden alldeles för sig själv?

Ett gyllene tillfälle. Det kändes som om solen och månen stod i rätt läge. Jag blev tagen av rumsligheten och att museet befann sig i exil. En känsla som bland annat förmedlas genom att jag fotograferat baksidorna på målningarna. På ett sätt är det mycket mer intimt att se baksidan på ett 1600-talsporträtt än framsidan. Kanske var det så målningen stod i konstnärens ateljé? Det rimmar också med att man inte ser några ansikten på mina modeller. Det är olika pusselbitar som bidrar till att föra fram den fördolda berättelsen.

Denise Grünstein, 1866 no 4, ur serien 1866, 2014.
Denise Grünstein, 1866 no 4, ur serien 1866, 2014.
Denise Grünstein, Lumière, ur serien 1866, 2014.
Denise Grünstein, Lumière, ur serien 1866, 2014.

Hur kommer det sig att du väljer bort anletsdragen i dina bilder?

Ett ansiktsuttryck leder betraktaren så uppenbart och gör att vi börjar tolka. I stället vill jag förtingliga porträttet och dras åt både skulptur och stilleben. Trots det tycker jag om den mänskliga kopplingen men är inte intresserad av att behöva se teatern i en människas ansikte. Efter att ha arbetat i många år som porträttfotograf för bland annat tidningen Månadsjournalen, tröttnade jag och vände porträttfotografiet ryggen.

Denise Grünstein, Male Gaze, ur serien 1866, 2014.
Denise Grünstein, Male Gaze, ur serien 1866, 2014.

Vem är den återkommande rödhåriga?

Det är en av mina vänner, performanceartist med en fantastisk förmåga att röra om. Det är då fotografiet kommer in i bilden. För till skillnad från vad som har planerats i detalj kan det i sista ögonblicket bli precis tvärtom. Bilden uppkommer i stunden. Det kan vara ljuset som ändras och inte minst ingivelsen att nu gör vi tvärtom.

Denise Grünstein, Head Over Heels, ur serien Figure Out, 2009.
Denise Grünstein, Head Over Heels, ur serien Figure Out, 2009.

Hur skulle du beskriva ditt fotografi?

Fotografi har inte med verkligheten att göra. Ännu mindre idag med all den möjlighet till retuschering som finns. Jag är inte intresserad av att återge en verklighet utan jag ser det som att jag målar mina bilder med kameran. Jag blev väldigt glad för Joanna Persmans recension i SvD som avlutas med orden "Kameran ser inte, den drömmer".

Vad vore du utan konsthistorien?

Jag har inte studerat de stora mästarna och jag kan inte påstå att jag uppenbart påverkas av den äldre konsten, dock finns den i mitt kollektiva kulturminne. Däremot är jag väldigt inspirerad av 1900-talet och särskilt surrealismen. Mer som idé än utförande. Jag tycker också om de tyska konstnärerna Anselm Kiefer och Gerard Richter liksom svensken Ola Billgren. Jag gillar surrealismen för dess lekfullhet och experimentlusta och tyskarna för att de vågar arbeta med allvarlig konst.

Denise Grünstein, Gatekeeper, ur serien 1866, 2014.
Denise Grünstein, Gatekeeper, ur serien 1866, 2014.

Du får mycket uppskattning för din perfektion, är du pedant?

Ja, det är jag nog. Så är det också min storformatskamera i trä som har en fantastisk detaljåtergivning och bidrar till det perfekta. Det är en ateljékamera med lång exponeringstid varför jag använder mig av stillastående figurer. Jag envisas med att fota analogt, använda det digitala som mörkrum samtidigt som jag printar analogt. Däremot blir det allt svårare att få tag på film. Negativen är stora som A4-papper, allt på negativet är skarpt, inga korn eller pixlar alls, fram träder en nästan öververklig bild som tål att förstoras. Även om det är en ateljékamera har jag den med mig överallt, i skogen, på stränderna i Skagen, till Costa Ricas träskmarker och öknen i Indien.

Denise Grünstein, En Face, ur serien 1866, 2014.
Denise Grünstein, En Face, ur serien 1866, 2014.

Vad är du mest stolt över i ditt arbete?

Min envishet. Jag tycker inte om att ge upp och jobbar för att hålla nere högen av saker som det inte blev något med. Jag boxas verkligen för att komma vidare och tycker illa om "Det blev inget lådan". Jag tror man överlag släpper saker för lätt. Skapande består av nittionio procent svett och av en procent inspiration. Stunden av inspiration och kreativt skapande är bara en liten del av kakan. Det är tusen andra saker på vägen.

Har du blivit kritiserad för att du arbetar både i den kommersiella och den konstnärliga världen?

Ja, och det händer ofta. Men för mig är det inte ett problem. Det finns ett enormt behov att kategorisera och etikettera människor. En skomakare ska bli vid sin läst. Jag har ett eget bildspråk som jag står för oavsett vad det handlar om. Vi lever i en gränsöverskridande tid vilket också påverkar hur och vad vi gör. Jag ställer mig alltid frågan vad syftet är? Har jag fotograferat på uppdrag använder jag inte dem bilderna till något annat. Antingen fotograferar jag för mig själv eller på uppdrag. Var sak för sig. Äpplen och päron. Så enkelt är det. Är det någon som inte kan ta det så är det deras problem.

Denise Grünstein, Wunderfaust , ur serien Wunder, 2013
Denise Grünstein, Wunderfaust , ur serien Wunder, 2013

Hur kommer det sig att du blev fotograf?

Jag sökte efter ett konstnärligt uttrycksmedel vilket också hade kunnat bli skrivande. Man kan säga att jag ramlade in i yrket med en önskan om att tämja verkligheten så att den inte blev så precis. Egentligen är jag mer regissörstypen än en fotografnörd. Dock uppskattar jag verkligen hantverket och det är bland annat därför som jag håller kvar vid det analoga.

Denise Grünstein, Déjà vu, ur serien 1866, 2014.
Denise Grünstein, Déjà vu, ur serien 1866, 2014.

Var har du själv på väggarna hemma?

Akvareller. Allt jag kan komma över. Claes Eklund, Ulf Rollof och Mats Gustafsson. Jag tycker om färgerna som flyter ut. Utöver det har jag ett och annat familjestilleben i färg.

Vad har du ogjort, vad har du för drömprojekt?

Nästa projekt är alltid ett drömprojekt. Mitt svartvita mörkrum står kvar och jag ser fram emot det hommage till mörkrummet jag tänker mig göra. Under åren har jag hamstrat gammalt papper. Högarna med papper har blivit beslöjade, bedagade och delvis defekta. Jag skulle vilja använda upp allt gammalt fint papper jag har i gömmorna, gå in i mörkrummet, kavla upp ärmarna, göra printar och se vad som händer.

Egentligen är jag mycket mer intresserad av att göra än att visa. Jag skulle alltid vilja jobba med platsspecifika utställningar och 1/1 upplagor. Sen är det över.

En annan dröm jag har är att förbereda och iscensätta en gigantisk produktion för att sedan säga Tack! Och aldrig ta bilden.

Denise Grünstein, Red Cardinal, ur serien 1866, 2014.
Denise Grünstein, Red Cardinal, ur serien 1866, 2014.

Vilka av dagens samtida fotografer i den yngre generationen ser du gärna mer av?

Om jag ska nämna några svenska modefotografer så tycker jag mycket om Julia Hetta och Camilla Åkrans bilder.

Vad gör du gärna en ledig söndag?

Den tillbringar jag i naturen. Om det är årstid är jobbar jag i trädgården. Annars går jag gärna långa hundpromenader.

Utställningen Denise Grünstein – En Face pågår fram till den 3 maj.

Denise Grünstein och Magnus Olausson bjuder in till ett konstnärssamtal tisdagen 14 april kl 18.

Denise Grünstein, Drottningholm/Drottning Silvia, 1993.
Denise Grünstein, Drottningholm/Drottning Silvia, 1993.
Annons
Annons