Helmer Osslund var verksam under en tid då många konstnärer arbetade med geografiska motiv och Osslund gjorde detsamma, och med stor framgång – likt Carl Larsson och Anders Zorn tecknade Dalarna, Eugène Jansson Stockholm och Carl Wilhelmson fångande Bohuslän och Västkusten tecknade Helmer Osslund det norrländska landskapet i klara, färgsprakande drag.
Läs: “Söndagsmorgon” är världens dyraste svenska konstverk
Helmer Osslund föddes 1866 i Tuna, Medelpad, som första sonen i en konstnärligt lagt familj. Hans far, Daniel Åslund, arbetade som lantmätare, men både målade och skrev skönlitterärt. Båda Helmers yngre syskon skulle komma att arbeta kreativt, systern Frida som författare och brodern Elis som konstnär. Trots detta var den konstnärliga banan inte självklar för den unge Helmer, som hade planer på att resa.
Efter att ha avslutat sina tekniska studier flyttade Helmer till USA och ändrade stavningen på efternamn från Åslund till Osslund. Där svarvade han delar till lokomotiv i Boston.
Han stannade dock inte länge i Amerika, utan återvände till Sverige efter elva månader för fortsatta studier. År 1889, när konstnären var 23 år gammal, anställdes han på Gustavsbergs porslinsfabrik där han sedan arbetade som dekoratör under fyra år. På Gustavsberg målade Osslund allt från tallrikar till skålar och krukor.
Läs: Åtta saker du inte visste om svenska porslinsfavoriter
På hösten 1894 hade Osslund fått nog. Han hade alltid varit mycket intresserad av såväl gammal som ny konst och höll sig à jour med både museibesök och konstlitteratur, men hade inte kunnat hänge sig åt konsten av ekonomiska skäl. Han ville satsa helhjärtat på måleriet och sa upp sig från Gustavsbergs porslinsfabrik. Nästa år reser han således till Paris, med bara 800 kronor på fickan för att studera måleri.
År 1894 inledde Osslund sina konstnärliga studier, då han under en period studerade under den franske postimpressionisten Paul Gauguin på Académie Colarossi. Trots att studieperioden under Gauguin var kort, inspirerades Osslund av det dekorativa måleriet och återvände hem full av ny skaparanda. Han reser även till Bonn, Rotterdam, Amsterdam och Skottland, där han både målar landskap och porträtt. År 1898 återvänder Osslund till Sverige, dels på grund av sin begränsade ekonomi, men också för att allteftersom konstnären upptäcker sitt egna konstnärliga formspråk, lockar Norrland allt mer.
Det var i början av 1900-talet som Helmer Osslund på allvar fann sitt konstnärliga habitat då han började måla de norrländska vildmarksvidderna med Lappland som centrum. Konstnären förälskade sig i de storslagna landskapet med dess vilda forsar, färgsprakande skogar och massiva fjäll. Hans måleri blev allt mer dynamiskt och Osslund gav sig ut på långa vandringar i ödemarkerna med färger och smörpapper. Ibland pågick vandringarna under hela månader vilka tog konstnären runt om Norrland, från Nordingrå i Ångermanland till Torneträsk i Lappland.
Han spenderade dock inte mycket tid i Jämtland – det lappländska landskapet passade hans humör bättre. Den jämtländska naturen upplevde Osslund som alldeles för tillrättalagt.
Läs: Grannlandets stora stjärnor
Under dessa vandringar målade han nästan uteslutande på smörpapper, något han tagit till sig från studierna under Gauguin. Pappret var lättare att bära med sig än tunga målardukar och dessutom tyckte Osslund att färgernas glans blev tydligare.
År 1905 reste Osslund för första gången till Abisko och Lapporten, från vilka han skulle komma att hämta några av sina mest storslagna motiv. Osslund influerade också den unge Leander Engström, som vid ett tillfälle följde med på en målarvandring. Engström skulle i sin tur att komma att göra en liknande konstnärsgärning som Osslund, med den norrländska vildmarken som främsta motiv.
Läs: Leander Engström: med hjärtat i Norrland
Osslund målar upptornande molnmassor, blånande åsar, forsar och älvar, glaciärer, tunna björkar och förvridna tallar, i ett allt mer monumentalt, färgstarkt måleri.
År 1909 blev Osslunds riktiga genombrottsår, då han anordnar en utställning på Konstnärshuset i Stockholm. Recensionerna var blandade – vissa uppskattar inte vad de kallar det dekorativa inslagen i Osslunds måleri, medan andra kallar måleriet för stämningsfullt, poetiskt, personligt och äkta.
Men konstnärskapet begränsades inte till de norrländska vidderna. När ekonomin så småningom tillät, efter utställningens framgång, reste Osslund utomlands halvårsvis och målade återigen i länder som Tyskland, Frankrike, England och Belgien, men även i Italien, Spanien, Tunisien och Alger.
Läs: Konsten att måla plein air
År 1914 tilldelades Osslund både bronsmedaljen på Baltiska utställningen i Stockholm och fick i uppdrag att måla stor väggmålning till Gävle läroverks, idag Vasaskolans, aula. Väggmålningen fick namnet Höstafton vid Stora Sjöfallet och finns kvar än idag.
Helmer Osslund gick bort 1938 i Stockholm, efter att ha varit svårt sjuk i Parkinsons sjukdom under många år. Samma år hade en omfattande retrospektiv utställning med Osslund hållits på Konstakademin i Stockholm, där Osslunds konstnärskap kanske för första gången fick det erkännande han var värd. Utställningen bestod av över 300 verk och trots sjukdomen kunde Osslund närvara.
Idag säljs Osslunds verk för hundratusentals kronor och han är en självklar del av den svenska konstnärskanonen. Så var dock inte fallet under Osslunds egna liv – under större delen av sitt liv levde konstnären på mycket begränsade medel. Ett nytt auktionsrekord sattes när Osslunds målning Mullfjället från 1913 såldes på Bukowskis sommaren 2020 för 8 942 500 kronor.
