Känner du inte till Pierre Jeanneret sedan tidigare, har du kanske hört talas om hans kusin Charles-Édouard Jeanneret, mer känd som den otroligt inflytelserika arkitekten, formgivaren och teoretikern Le Corbusier. På 1920- och 30-talet, när Le Corbusier och Pierre tillsammans producerade möbler och designade byggnader, var det Pierre som höll företaget rätt i kurs. Precis som Charlotte Perriand, en annan nyckelperson i designhuset, spelade han en viktig och jämlik roll i det kreativa arbetet. Pierre var dessutom medförfattare till Five Points of Architecture, texten som till stor del etablerade Le Corbusier som den moderna arkitekturens sanna fader.
Designgruppen ville efter andra världskriget skapa en mer humanistisk stadsutveckling. Visionen var en design som möjliggjorde en bättre levnadsstandard med hög funktionalitet. Deras tanke med den urbana bostaden var att dess invånare skulle leva tillgängligt, socialt och samhällsbejakande. Designen med innovativa öppna planlösningar skulle komma att fullkomligt revolutionera den framtida arkitekturen.
Att Le Corbusier hade ett öga för design och arkitektur råder det inga tvivel om. Däremot var han uppenbarligen sämre på att ge andra erkännande för deras arbete. Ett annat exempel på detta är ett av hans största bidrag till designhistorien, staden Chandigarh i Indien, ett projekt som blivit närmast synonymt med Le Corbusier. Chandigarh förblir ett av de mest ambitiösa, offentliga arkitekturprojekten som någonsin genomförts och självklart hade Pierre Jeanneret en stor roll att spela i detta. Men vad många inte vet är att staden ursprungligen var designad av den amerikanska stadsplaneraren Albert Mayer och den polska arkitekten Matthew Nowicki.
Läs: Mid-century modern och dess stora mästare
Det var när Mayer, till följd av Nowickis tragiska bortgång på grund av en flygolycka, hoppade av projektet som Le Corbusier tog över. Men trots att designen endast genomgick knappa förändringar, vägrade han att kreditera Mayer och Nowicki vid stadens färdigställande.
Läs: Demokratisk design av Ray och Charles Eames
Pierre och Le Corbusier hade en dispyt under andra världskriget. Pierre vägrade sympatisera med nazisterna och anslöt sig till den franska motståndsrörelsen. Le Corbusier, å andra sidan, bevisade sin sagda neutralitet genom att öppna upp för samarbete med det tredje riket. Han ansåg att så länge som han fick möjlighet att skapa, designa och producera var vem som satt vid makten oviktigt.
Deras politiska meningsskiljaktigheter skapade en klyfta mellan kusinerna. Men när Le Corbusier blev tillfrågad av den indiska premiärministern att ta över Chandigarh-projektet, var Pierre den första han bad om hjälp – och Pierre sa ja. Han kom sedan att stanna i Chandigarh långt efter det att Le Corbusier hade åkt därifrån. Sanningen är den att han tillslut tog över mestadelen av arbetet med staden, tillsammans med de brittiska arkitekterna Maxwell Fry och Jane Drew.
Jeannerets design är dock inte begränsad till endast byggnader. Han ville även att invånarna i Chandigarh skulle ha tillgång till estetiskt tilltalande, bekväma och hållbara möbler. Han satte därför igång att skapa stolar, bord, sängar, bänkar och annat möblemang som skulle underlätta och förbättra livet för de som bodde där. Hans möbler producerades i tusental för att fylla hus, kontor och officiella byggnader. Hans design var fräsch och innovativ även med dagens mått mätt och med en kvalitet som inte går att ifrågasätta.
Läs: Arne Jacobsen: dansk funkis fader
Pierre Jeannerets möbler höll till och med när Chandigarhs invånare i slutet av 1900-talet bestämde sig att dumpa en stor del av av dessa på stadens soptipp. Hur många möbler som förstördes eller försvann under denna så kallade uppgradering är det ingen som vet. Under 90-talet reste en grupp visionärer, som förstod värdet av möblerna, till Indien för att rädda vad som räddas kunde från soptipparna. Som tur var började sedermera Chandigarhs invånare att förvalta arvet efter Jeanneret.
År 2017 öppnade Pierre Jeannerets Museum i det hus han designade, byggde och levde i under sin tid i Chandigarh mellan 1950 och 1965, då han blev sjuk och var tvungen att lämna staden. En lång tid därefter genomfördes systematiska och omfattande renoveringar, och det tog lång tid att återställa byggnaden till dess ursprungliga form och förbereda det för museiverksamheten. Idag är museet fyllt med Pierre Jeannerets livsgärning – ett permanent monument för att hylla den man vars briljanta och innovativa design ofta krediterats andra. Samtidigt som det tjänar som en påminnelse för vikten av att skydda och bevara våra moderna designskatter från förstörelse och glömska.
