Finskan Helene Schjerfbecks stil och arbete gick från en akademisk realism med tydliga impressionistiska influenser, typisk för det sena 1800-talet, till långt stiliserade och personliga porträtt på gränsen till den abstrakta expressionismen. En stil helt i linje med tiden, men även långt före den.
Vår huvudperson föddes som Helena Sofia Schjerfbeck i Helsingfors den 10 juli 1862, som dotter till Svante och Olga Johanna. Hon skulle senare byta namn till det mer franskklingande Helene. Hennes talang blev tidigt uppenbar och elva år gammal blev hon antagen till Finska konstföreningens ritskola. Skolgången finansierades av konstnären Adolf von Becker som såg potential i den unga, lovande Helene. Under utbildningen träffade hon vännen och medkonstnären Helena Westermarck. Efter examen fortsatte vännerna att studera franskt oljemåleri för von Becker.
Läs: Hilma af Klint – den nonfigurativa konstens pionjär
Fortfarande ung, endast 17 år gammal, vann hon en tävling organiserad av Finnish Art Society och fick snart ett stipendium för att resa till Paris. I Frankrike reste Schjerfbeck runt en hel del. Hon gick som lärling hos den franske konstnären Léon Bonnat, hon studerade en tid på Adadémie Colarossi och tog sig för längre studieresor till Meudon och Concarneau. Hon finansierade resorna genom nya stipendier, utställningar och bokillustrationer.
År 1884 var hon tillbaka på Académie Colarossi tillsammans med Westermarck – denna gång som anställda. Tre år senare, 1887, spenderade hon en tid i Cornwall i Storbritannien. Där skapade Schjerfbeck verket Konvalescenten, möjligtvis som en bearbetning av sin egen sköra hälsa, med vilken hon vann brons under världsutställningen i Paris 1889. Under denna tid var hennes stil starkt influerad av impressionisternas friluftsmåleri.
Under 1890-talet undervisade Helene på sin gamla skola Finska Konstföreningens ritskola. År 1901 blev hon sjuk och var således tvungen att lämna sin tjänst följande år. På grund av Helenes sviktande hälsa i kombination med moderns ålderdom återvände hon till Helsingfors allt oftare. Efter millennieskiftet blev Helene allt sämre. År 1917 skrev hon: “Inte en frisk dag på 50 år. Man blir så trött av att kämpa”. Tidvis var hon så illa däran att hon bara kunde måla någon timme eller två varje dag. Trots detta lyckades hon slutföra nästan tusen målningar under sitt produktiva liv.
Hon flyttade till Hyvinge en bit från Helsingfors där hon skulle ta hand om sin mamma som sedan gick bort 1923. Men måleriet fortsatte och hon var aktuell i flertalet utställningar. Trots Schjerfbecks anspråkslösa boendeförhållanden höll hon sig uppdaterad kring konstvärlden genom sina många tidningsprenumerationer samt besök och brevväxling med vänner och kollegor.
I Hyvinge var hennes konst dominerad av motiv från sin omedelbara omgivning, som interiörer eller porträtt av kvinnor och barn försjunkna i sina sysslor. Men snart rörde sig Helene i en mer modernistisk riktning och motiven blev allt mindre detaljerade. Det var i Hyvinge som Schjerfbeck utvecklade det formspråk som vi kanske känner henne bäst för idag.
Läs: En finsk hjälte – Alvar Aalto
År 1913 mötte hon konsthandlaren Gösta Stenman. Likt så många andra innan och efter honom, faller Gösta pladask för Helenes konst. Med hans uppmuntran ställde Schjerfbeck ut i Malmö, Stockholm och Sankt Petersburg. Senare även i Köpenhamn, Göteborg och än en gång i Stockholm 1934. Fyra år senare, 1937, arrangerar Stenman Schjerfbecks första soloutställning i Stockholm. Året efter började han betala henne en månatlig lön.
Ett av hennes mer internationellt framgångsrika verk är Dancing Shoes målad 1882. Motivet föreställer hennes unga kusin Esther Lupander, vars långa spinkiga ben gav målningen smeknamnet Gräshoppan. Verket rönte sådan stor uppskattning att Schjerfbeck skulle återvända till motivet flera gånger – bland annat i en litografi som gav verket en ännu större spridning. När originalet såldes hos Sotheby’s 2008 föll klubban på 3 miljoner pund (ca 36 miljoner kronor), vilket satte nytt rekord för konstnären och är än idag hennes dyraste verk som sålts på auktion.
Dancing Shoes är en realistisk målning som bär tydliga spår från Schjerfbecks tid i Paris. Verket är ett bevis på det starka intryck impressionister som Edouard Manet, Edgar Degas, Berthe Morisot och Mary Cassatt, gjorde på Helene.
Helene Schjerfbeck höll sig som tidigare nämnt ständigt à jour med rådande stilströmningar i det konstnärliga Europa – men stilmässigt höll hon sig ändock på sin kant. Hon hade vid det här laget lämnat sin melankoliska realism, fylld med impressionistiska och naturalistiska influencer, bakom sig för ett eget uttryck med rötter i expressionismen och abstraktionens uttrycksfulla världar. Genomgående lyckades Schjerfbeck skapa ett otroligt djup av hennes tvådimensionella motiv. I verket Vaaleatukkainen tyttö ("Flicka med blont hår") målat 1916, ser vi tydligt hur hennes konst har skiftat riktning mot den franska modernismen.
Helene Schjerfbeck skapade i sin konst en atmosfär som är tyst och spänd – lika engagerande som avlägsen. Det behövde inte vara porträttlikt, det viktiga var att närvaron skulle kännas genom duken. Ofta har sittaren målats i profil, trekvarts eller helt bortvänd från betraktaren. I Min Mor målad 1909 sitter modern i profil, klädd i en svepande svart klänning. Gråhårig och kraftfull fyller hon upp hela bildytan med sin hållning.
Läs: Konsten att skildra moderskap
Ju äldre hon blev, desto mindre reste hon. Det hände att hon tog en tur in till Helsingfors, men då endast i familjeärenden. Under vinterkriget vistades hon i Tenala. År 1944 flyttade hon till Grand Hotel i Saltsjöbaden utanför Stockholm där hon fortsatte att måla under de resterande åren av sitt liv.
Självporträtten var en röd tråd genom hennes karriär. Under sina sista år, i avsaknad av andra modeller, avbildade hon sig själv allt oftare. Mellan åren 1939 och 1945 producerade hon kanske sin starkaste serie självporträtt där hon gjorde upp med sin kropp och sinnets nedbrytning. Porträtten sjuder av ärlig uppriktighet – mot sig själv och mot betraktaren. Målningarna visar den åldrande konstnären, hennes fysiska förändring och sinnets psykologiska strider. Det finns en enorm styrka i ansiktsuttryck utstrålning. Dukarna vibrerar av tvekan, sorg och dödsångest. Hon är tunn, fragil och utplånad. Som en skugga av sitt forna jag. Helene Schjerfbeck gick bort den 23 januari 1946.
