Under de senaste åren har Marina Abramović ökat allt mer i popularitet och anses idag som en av performancekonstens allra största. Ett av hennes mest kända är från 2010 när hon satt på en stol i MoMAs atrium. Under sju timmar per dag, sex dagar i veckan satte sig konstnären ner för sammanlagt 750 tysta möten, vilket resulterade i ett 736 timmar långt performance vid namn The Artist Is Present.
Marina Abramović föddes den 30 november 1946 i Belgrad i Titos Jugoslavien. Abramovićs föräldrar var medlemmar i jugoslaviska folkets befrielsearmé och fram till sex års ålder uppfostrades Marina av sin mormor. Själv har Abramović beskrivit sin uppväxt som svår – efter att hennes föräldrar återvände styrde modern Marina och brodern med järnhand och var inte sällan våldsam. Den konfliktfyllda tillvaron formade Abramović, och hon skulle snart utmana sina egna gränser för påfrestning och smärta.
Läs: 12 kvinnor som präglat konsthistorien
I slutet av 1960-talet studerade hon måleri på Konstakademin i Belgrad, tätt följt av studier i Zagreb. Abramović uppmärksammades tidigt för sina extrema performancearbeten där hon utsatte sin egen kropp för både obehag och smärta genom mer eller mindre brutala tillvägagångssätt, som exempelvis prygling. Trots att Abramović svimmar av utmaning och syrebrist, blöder av självtillfogade skärsår och plågas i sviterna av receptbelagda mediciner i sina performance låter konstnären sig inte begränsas av vare sig den egna kroppen eller de egna sinnena, utan fortsätter med en oigenkännlig envishet.
I början av 1970-talet lämnar Marina Abramović slutligen Belgrad för Amsterdam. År 1976 börjar hon arbeta med den tyske performancekonstnären Ulay (född Uwe Laysiepen), i ett samarbete som skulle komma att vara under 12 år och resultera i arbeten som Rest Energy (1980) och Nightsea Crossing (1981–87), där de båda konstnärerna utforskade sinnets och kroppens gränser. Under ett drygt decennium reser paret runt i Europa i en skåpbil, med ett liv i ständig rörelse.
Läs: Barnebys hyllar & minns Ulay
Deras gemensamma verk har ställts ut på internationella museer världen över och besökare har kunnat se paret andas in varandras utandningsluft tills den första svimmar, sikta på varandra med laddade pilbågar och våldsamt skrika i varandras ansikten. Abramović och Ulay gick skilda vägar 1988 i ett sista performance, The Lovers: the Great Wall Walk. De båda konstnärerna vandrade längs med kinesiska muren från varsitt håll för att slutligen mötas på mitten för ett sista möte och avsluta sin relation. Vandringen pågick under flera månader och vid dess slut hade konstnärerna vandrat nästan 250 mil vardera.
Abramovićs konstnärskap kan inte begränsas till att beskrivas som spektakulära föreställningar utan bör ses som djuplodande reflektioner över kroppens och sinnets konventionella gränser, där Abramović ständigt testar, förflyttar och slår sig fri från dessa gränser i en slags lång reningsrit. Trots att hennes performanceakter sällan resulterar i bestående, fysiska verk är hon eftertraktad på konstmarknaden och både redskap och fotografier från akterna når höga slutpriser på auktion.
Läs: 5 feministiska mästerverk
Alla Abramovićs performaceakter kräver hårt arbete och noggrann förberedelse, för vilken konstnären ofta vänder sig till den österländska idésfären som har en annan uppfattning av relationen mellan kropp och själ än den idé den västerländska erbjuder. Inte sällan uppenbaras den österländska filosofin sig i Abramovićs akter i form av olika reningsprocesser, där själen renas genom kroppens plågor, tillsammans med meditation och transcendens.
Flera av Marina Abramovićs verk har skapat starka reaktioner. En del på grund av dess masochistiska karaktär där konstnären utsätter sig själv för farliga moment. År 1974 arrangerade konstnären Rhythm 0 i Neapel. Den sex timmar långa performenceakten syftade till att utforska relationen mellan konstnären själv och galleriets besökare, och utröna hur långt människan är villig att gå när denne gavs total makt över en annan.
Läs: Barnebys möter Marina Abramović
Marina Abramović placerade sig själv mitt i rummet, ståendes helt passiv. På ett bord i närheten hade hon placerat 72 föremål som besökarna uppmuntrades använda på henne. Föremålen var av varierande sort och kunde generera njutning eller smärta – en ros, en fjäder, parfym, honung och vin låg på bordet tillsammans med rakblad och spikar, såväl som en pistol och en enda kula.
År 2017 visade Moderna Museet i Stockholm ett retrospektiv över Abramovićs karriär, vilket fick namnet The Cleaner. Utställningen bestod av över 120 verk och besökare kunde se stillbilder, filmer, scenografier och live performance från hennes mer än femtio år långa karriär. Dessutom visade museet för första gången Abramovićs tidigare målningar, vilka aldrig tidigare visats offentligt. Utställningen blev omåttligt populär och köerna ringlade sig långa utanför museet.
Ett av de få platsspecifika verken finns på svensk mark i Wanås skulpturpark. Den 12 meter höga installationen The Hunt Chair for Animal Spirits skapades 1998 och ingår i en serie Abramović arbetade med under 1990-talet. Transitory Objects for Non-Human Use består av en hög, svart stol på vars ram mängder av djurben fästs och går fortfarande att ses i parkens mer otillgängliga del.
