Den 10 augusti 1793 beslutade Frankrikes nationalförsamling att fira ettårsdagen av monarkins fall genom att grunda ett centralt museum för republikens konst där de kungliga samlingarna, liksom verk som konfiskerats från emigranter och kyrkan, skulle göras tillgängliga för allmänheten. De kungliga samlingarna hade huvudsakligen samlats in av Frans I och Ludvig XIV och bestod till största del av målningar. På öppningsdagen låg det nya museet, som kallades Muséum central des Arts de la République, i Grande Galerie längs Seine, en del av det medeltida Louvrepalatset.
Kungarnas samlingar och de konfiskerade verken fick snart sällskap av andra som erövrades från länder under Napoleons dagar. Napoleon Bonaparte lät också föra in många konstskatter till Frankrike, särskilt från Italien.
Läs: De tysta åskådarna – målningar i andra målningar
Ändå förblev Louvren till en början främst ett utbildningscentrum för konstnärer tills Bonaparte 1803 utsåg Dominique Vivant, baron Denon till generaldirektör. Denon var en begåvad mångsysslare vars mål var att göra Louvren, som nu döptes om till Musée Napoléon, till ”universums vackraste museum”. Han ville bygga upp en unik och exemplarisk samling av mästerverk i världsklass.
Slutet på Napoleons hundradagarsregim 1815 påverkade Louvren. Efter erövringen av Paris återtog den fyrfaldiga alliansen (Österrike, Preussen, Ryssland och Storbritannien) omkring 5 000 konstverk som de tidigare hade avstått till Frankrike genom ett fördrag.
Men även efter Napoleons fall fortsatte Louvrens samling att kompletteras genom mer fredliga och ärliga tillvägagångssätt. Tillskottet av Venus från Milo 1821 och Jean-François Champollions avkodning av Rosettastenens hieroglyfer året därpå gav nytändning åt förvärvet av antikviteter.
Läs: Nationalmuseum
Under Bourbonska restaurationens kungar, Ludvig XVIII och Karl X, började museet också öppna upp för dåtidens samtida konst. Bland dessa verk finns ett som blev kontroversiellt när det först presenterades på 1819 års Salong: Medusas flotte av Théodore Géricault. Tack vare ett särskilt dekret från den 12 november 1824 kunde museets generaldirektör, greve Auguste de Robin, köpa målningen för statens räkning. Detta storskaliga förvärv har sedan dess dominerat galleriet där den ställs ut.
Under resterande del av 1800-talet fortsatte inköp och donationer i stabil takt. Efter första världskriget skedde en betydande nedgång på grund av bristande resurser.
På 1900-talet drog Louvren nytta av energin hos tre franska presidenter som var mycket medvetna om sitt ansvar för kulturarvet: Georges Pompidou, som återgick till traditionen med tidigare beskydd, Valéry Giscard d'Estaing, som ledde omvandlingen av det tidigare Gare d'Orsay till Musee d'Orsay och initierade flytten av vissa samlingar från Louvren till det nya museet, och slutligen François Mitterand, som beordrade utbyggnaden av den underjordiska entrén under arkitekten I.M. Peis berömda glaspyramid.
Louvren är idag världens största och mest välbesökta museum med i genomsnitt nio miljoner besökare per år (rekordåret 2018 hade man tio miljoner besökare). Till de mest kända verken i samlingarna hör den babyloniska Hammurabis lagbok, Eugène Delacroix Friheten på barrikaderna, den grekiska skulpturen Nike från Samothrake och naturligtvis Leonardo da Vincis Mona Lisa. Det berömda kvinnoporträttet ingick ursprungligen i Frans I:s samling, som köpte porträttet av da Vinci som han hade tagit med sig till Frankrike strax före sin död. Målningen stals som bekant från Louvren 1911 innan den återfanns två år senare.
