Anledningarna till att en konstnär väljer att använda en annan konstnärs alster i det egna är många och komplicerade. Återanvändningen av tidigare konstnärers verk är inte ett nytt fenomen, utan har tvärtom förekommit under tusentals år.
Romarna kopierade den grekiska antikens konst, arkitektur och stilistiska tradition redan under 500 f.Kr. och lät klassiskt grekiska skulpturer smycka både villor och palats. Då handlade det dock mer om att efterlikna det grekiska stilidealet som helhet än om att kopiera specifika verk. Igen och återigen används välkända verk i nya som metaforer för ett underliggande budskap.
Självklart finns det exempel på välkända konstverk som använts i modernare endast av estetiska skäl, eller av den enkla anledningen att originalet faktiskt fanns i den miljö konstnären målade av. Så är fallet med en målning av den österrikiske konstnären Franz Matsch. Målningen i fråga visar hur den österrikiske kejsaren Frans Josef I uppvaktades av de tyska prinsarna i samband med kejsarens 60-årsjubileum som regent 1908.
På väggen bakom kejsaren syns Elisabeth Vigée Le Bruns porträtt av Marie Antoinette tillsammans med sina barn. Le Bruns porträtt målades 1787 och är ett närmast ikoniskt verk inom franskt måleri. Men faktum är att Vigée Le Bruns målning som ses i Matsch tavla varken är originalet eller en kopia, utan en bonad med samma motiv. Bonaden skänktes som gåva till det österrikiska kungahuset av Napoleon den tredje, och hade hängt i det österrikiska slottet Schönbrunn under flera år.
Läs: Världens dyraste kvinnliga konstnärer
Att porträttet av Marie Antoinette förekommer i Franz Matsch målning verkar alltså bara bero på omständigheter, Matsch målade helt enkelt vad han såg.
Konsten att samla verk
Parissalongen, eller Salon de Paris, var en utställning som arrangerades årligen, med start 1667. Här visades de franska konstnärernas senaste verk och evanemanget var ett av aristokratins viktigaste sammankomster. Parissalongen attraherade både fransmän och internationella gäster. Innan den franska revolutionen för all framtid förändrade societetens spelregler var konstnärer som ville ställa ut tvungna att tillhöra Académie Royale de Peinture et de Sculpture, en konstakademi med fokus på måleri och skulptur. Tillställningen var reserverad för den franska monarkin och dess gunstlingar, där kungahuset fick chansen att visa upp sin goda smak. År 1791 ändrades dock reglerna och konstnärer som inte tillhörde akademin tilläts äntligen att delta.
Dessutom hölls årligen visningar i Salon Carré, där Salon de Paris ursprungligen hållits. Den italienske konstnären Pietro Antonio Martini skapade 1785 en etsning där Parissalongen utgjorde motivet. Hans verk skapar en fantastisk insyn i hur konsten hängdes i relation till varandra och visar vilka verk som tilläts dominera rummet – ett porträtt av en medlem av den franska kungafamiljen hängde allt som oftast i mitten.
Läs: Topp 5 ökända konstförfalskare
År 1785 intogs den platsen av den svenske målaren Adolf Ulrik Wertmüller. Wertmüller hade porträtterat Marie Antoinette tillsammans med sina äldsta barn och hade bara ett år tidigare blivit medlem i den franska konstakademien. Tyvärr uppskattades inte porträttet av alla, däribland Marie Antoinette själv, så porträttet skeppades småningom till Sverige. Idag finns porträttet i Nationalmuseums samling.
Salongens verkliga mästerverk blev istället, som Martinis tidigare nämnda etsning visar, den målning som hängde ovanför porträttet av Marie Antoinette: Horatiernas ed av Jacques-Louis David. David hade likt Wertmüller blivit medlem i akademien föregående år.
Om Parissalongens strikta medlemskap under 1700-talet gjorde salongens verk överblickliga, fick det ett abrupt slut de kommande decennierna, allt eftersom fler konstnärer tilläts ställa ut.
Läs: De 10 mest skandalösa verken i konsthistorien
Den sista utställningen som organiserades av den franska staten hölls 1880, innan regin togs över av Société des Artistes Français. Utställningen innehöll över 7 000 alster av mer än 5 000 konstnärer. Verken organiserades efter genre eller ursprungsort.
Självklart ska verk som Martinis, som visar salongens storslagna glans, inte bara uppfattas som bildmässiga vittnesmål över historiskt viktigt konsthändelser, utan också som fullfjädrade konstverk i sig själva. Trots det erbjuder dessa verk ett spännande spel, där leken går ut på att upptäcka och undersöka de verk de i sin tur avbildar.
Detsamma gäller de målade “uppsamlingsverk” av privata eller offentliga konstsamlingar – något som var den flamländske målaren Willem van Haechts specialitet. Under 1630-talet kurerade van Haecht kryddhandlaren Cornelis van der Geests enorma samling, vilken van Haecht porträtterade flera gånger under åren.
I van Haechts verk från 1628 ser vi hur van der Geests enorma och prestigefulla samling beundras av ett antal besökare, däribland Albrekt VII och ärkehertiginnan Isabella av Österrike. Det kungliga paret var mycket konstintresserade och gynnade både nederländska och spanska konstnärer. Bland van Heachts avbildade verk återfinns bland andra Peter Paul Rubens Portrait of a Commander och Portrait of a Young Scholar, Quentin Matsys Madonna and Child samt Pieter Aertsens The Pancake Bakery. Dessutom ses ett vinterlandskap av Jan Wildens och ett verk av Jan van Eyck, Woman Bathing. Var det senare verket befinner sig idag är okänt. Som om målningarna ej var nog så visar van Heachts verk även ett par fantastiska marmorstatyer, bland annat Apollo Belvedere och Farnese Hercules.
Läs: Från Van Eyck till Botero: symboliken i Arnolfinis porträtt
Dokumentationen av Apollon och Hercules understryker skulpturernas konstnärliga betydelse – ända sedan renässansen hade de antika statyerna utgjort studieobjekt för de italienska målerimästarna.
Från 1666, tjugo år efter att akademin bildats, organiserades residensvistelser för unga, lovande konstnärer. Studenterna undervisades i de klassiska konsterna och kopierade ofta antika verk. Ofta var det verk som hängde i Louvren som kopierades. Verken kopierades dels i studiesyfte, men också för att på så vis skydda de viktiga målningarna från tidens tand.
Läs: Världens 12 dyraste målningar på auktion
Än idag kopieras Louvrens klassiska målningar friskt av konststudenter med block och penna i högsta hugg. Detta kräver dock ett särskilt tillstånd.
Men inte bara enskilda målningar kopierades utan ofta hela rum, vilket gjorde det möjligt att avbilda flera verk av viktiga mästare samtidigt. Av dessa rum är Salon Carré i östra änden av det stora galleriet av Denon-vingen den mest avbildade. Omkring 1880 fångade den franska målaren Alexandre Jean-Baptiste Brun, som vanligtvis målade marina motiv och orkidéstilleben, det berömda utrymmet på duk.
Bruns verk visar inte bara vilka målningar som ägdes av Louvren under 1880-talet, utan också hur de hängts i relation till varandra. Konstverken hängde mycket tätt, liksom under Parissalongens storhetstid och har inte mycket gemensamt med dagens disposition. I salen hängde den italienska och franska barocken och renässansens främsta verk sida vid sida med Louvrens samling, bland andra Leonardo da Vincis The Virgin and Child with St. Anne, Jean Jouvenets The Descent from the Cross och ett porträtt av hertigen av Richelieu, målad av Philippe de Champaigne, som var en av konstakademiens grundare 1648.
Läs: 10 berömda konstnärer och deras första verk
Konst som kritik och verktyg …
Konstverk avbildade i målningar är alltså ett återkommande tema genom historien och utgör ofta givande motiv. Målningarna kan dessutom sätta den avbildade konsten i ett nya sammanhang som gör det möjligt för betraktaren att identifiera verkens bakomliggande teman och kontext. I vissa fall kan de dessutom agera som skickligt inslagen kritik.
Ett exempel på det senare är den sexdelade serien Marriage A-la-mode av den brittiske målaren William Hogarth, där konstnären kritiserade överklassens omoraliska beteenden vid 1800-talets mitt. Särskilt seriens fjärde verk, The Toilette, är full av viskningar om aristokratins moraliska fall och visar den avbildade överklassens osedliga hållning genom motiv från både bibeln och grekisk mytologi.
Grevens sovrum dekorerade Hogarth med konst som med dåtidens mått visade omoraliska motiv som The Rape of Ganymede av Michelangelo och Correggios Jupiter och Io. Vad Hogarth tyckte om överklassen och dess påstådda moraliska ideal kan inte bli tydligare.
I den engelske konstnären John Everett Millais verk The Black Brunswicker kommenteras en historisk händelse, slaget vid Waterloo. Tavlan målades 1860, slaget hade inträffat 45 år tidigare men minnet av kriget var fortfarande levande.
Läs: Topp 10: stulna mästerverk som fortfarande är försvunna
Kopplingen till slaget vid Waterloo är tydligt redan i verkets titel – The Black Brunswickers var namnet på ett frivilligt truppförband som kämpade på de allierades sida i kriget mot Napoleon I. Kopplingen understryks av det faktum Jacques-Louis Davids världskända porträtt av Napoleon hänger på rummets vägg.
På liknande vis har klassiska statyer ofta avbildats i målningar för att poängtera dess symboliska sammanhang. Den romerska krigsguden Mars har flera gånger adderades till målningar av framstående krigsförare för att betona dennes militärstrategiska färdigheter.
På samma sätt har ofta skulpturer av kärleksgudinnan Venus använts för att poängtera chevalereska inslag i målningar.
I vissa av dessa scener har Venus ersatts av Amor eller Erot, en bevingad kärleksgud i barngestalt. Ett exempel på detta är Jean-Honoré Fragonards Gungan från 1768 – Fragonard porträtterade dessutom inte vilken Amor som helst, utan den klassiska skulpturen L’Amour menaçant av den franska skulptören Étienne-Maurice Falconet. Statyn visades för första gången 1757 på Parissalongen och rönte stor uppmärksamhet.
… eller som ett tecken på beundran
Ibland har dock den enda anledningen till att en konstnär reproducerat en kollegas verk varit av ren och skär beundran. Ett samtida exempel på detta är den franska konstnären Gully, som efter år av graffitikonst allt oftare skapar sina verk på duk.
Gully menar själv att han lånar redan existerande verk och placerar in dem i sitt eget universum. Med andra ord ska hans egna målningar ses som remixer av de tidigare verken, moderna hyllningar till konstnärer Gully beundrar och som inspirerar honom i det egna konstnärskapet. Salvador Dalí, Niki de Saint Phalle, Pablo Picasso, Vincent van Gogh, Andy Warhol, Jean-Michel Basquiat, Edward Hopper and Alexander Calder dyker alla upp på Gullys dukar titt som tätt.
Som du kan se är anledningarna till att använda konst i de egna verken lika varierade som konsthistorien själv. Och för att uttrycka det i Oscar Wildes ord: “Imitation is the sincerest form of flattery”.
