Från de egyptiska faraonernas gravreliefer och ”cave canem”-mosaikerna i romerska hem till Jeff Koons Balloon Dog och George Rodrigues Blue Dog – hundar har länge varit ett favoritmotiv inom konsten. Här är tio favoriter.
1. Anthony van Dyck, The Five Eldest Children of Charles I (1637)
Inom konsten har hundar länge symboliserat lojalitet, som i Jan van Eycks berömda Makarna Arnolfinis trolovning. Under renässansen blev det modernt att avbildas med en hund vid sin sida. Härskare och adel valde ofta stora vakt- eller jakthundar, som representerade deras makt, dominans över naturen och deras exklusiva rätt att jaga. Ett slående exempel från senare tid är Anthony van Dycks grupporträtt The Five Eldest Children of Charles I från 1637. I mitten av målningen vilar den blivande kungen Karl II, sju år gammal, självsäkert sin hand på en hund som är nästan lika stor som han själv, vilket kanske symboliserar hans framtida auktoritet.
Läs: Från Van Eyck till Botero: symboliken i Arnolfinis porträtt
2. Giovanna Garzoni, Canina con Biscotti (omkring 1648)
Samtidigt blev det modernt med små knähundar, som ofta förekom i porträtt som accessoarer, särskilt i damporträtt. Ibland avbildades de också ensamma, som i det här exemplet från omkring 1648 av den italienska barockmålaren Giovanna Garzoni (1600-1670). Fokus verkar ligga på att betona hundens ringa storlek, med en kopp, kex och till och med flugor som jämförelse. Men vems husdjur var det? Garzoni bodde då i Florens, där Vittoria della Rovere, storhertiginna av Toscana och hustru till Ferdinando II de' Medici, var en av hennes mest framstående mecenater.
Läs: Ett porträtt av Marie Antoinettes hund har sålts för 100 gånger utropspriset
3. Giuseppe Castiglione (Láng Shìníng), Ten Prized Dogs Album (1700-tal)
Hundar har varit älskade över hela världen, även i det avlägsna Kina där jesuitmunken Giuseppe Castiglione (1688-1766) blev hovmålare åt kejsar Kangxi i början av 1700-talet och antog namnet Láng Shìníng. Under Kangxi och hans efterträdare, Yongzheng och Qianlong, utförde Láng Shìníng hovporträtt, historiska scener och naturstudier. Bland hans verk finns albumet Ten Prized Dogs Album, som avbildar kejsar Kangxis tio favorithundar.
4. Edwin Landseer, Eos, A Favourite Greyhound of Prince Albert (1841)
Den brittiska kungafamiljen har en lång historia av älskade hundar, från Karl I:s Cavalier King Charles Spaniel till drottning Elizabeth II ikoniska corgisar. Även drottning Viktoria och hennes make, prins Albert (1819–1861), var hängivna hundälskare. När Albert gifte sig med Viktoria 1840 tog han med sig sin älskade hund Eos, som snabbt blev en självklar medlem i det kungliga hushållet.
Läs: Hennes majestät: 70 år av porträtt
Året därpå överraskade Viktoria Albert med ett stort porträtt av Eos, målat av den berömde djurkonstnären Edwin Landseer (1802-1873). Intressant nog hade Albert också fångat Eos i sin egen målning från 1839, The Death of Count Mansfeld (1580-1626). I detta verk tittar en svartvit vinthund troget upp mot sin husse, som enligt legenden ska ha dött stående.
5. Anton Romako, Empress Elisabeth with Saint Bernard Dog (1883)
Kejsarinnan Elisabeth av Österrike hade en stor kärlek till hundar, särskilt stora raser. Hon erkände en gång: ”Jag fruktar nästan att det inte finns någon hund som är så stor som jag önskar mig.” Bland hennes fyrbenta vänner fanns en grand danois vid namn Shadow och en irländsk varghund vid namn Houseguard. Från 1870 och framåt anslöt sig också sju fluffiga leonberger till hennes kejserliga flock. År 1883 skapade den österrikiske målaren Anton Romako (1832-1889) ett porträtt av kejsarinnan efter ett fotografi. I enlighet med hans okonventionella stil, som ofta var impopulär bland hans samtida, fick inte heller porträttet av Elisabeth något varmt mottagande. Det är dock lätt att föreställa sig att Elisabeth kan ha uppskattat det, eftersom hennes klädsel liknar den hos älvdrottningen Titania från Shakespeares En midsommarnattsdröm, en karaktär som hon gärna jämförde sig med. Och så är det den stora hunden... Även om den inte är i porträttets fokus kunde Romako inte ha valt en bättre ”accessoar” till kejsarinnan.
Läs: 5 porträtt av svartklädda kvinnor
6. Francis Barraud, His Master’s Voice (1898/99)
Efter sin bror Marks död tog den brittiske konstnären Francis Barraud (1856-1924) hand om hunden Nipper, en brunvit terrierblandning. Nipper saknade sin tidigare husse och satt ofta vid dörren och väntade på att han skulle komma tillbaka. Inspirerad av hundens uppmärksamma hållning målade Barraud Nipper framför en fonografcylinder, som han senare ersatte med en grammofon för att erbjuda verket till Gramophone Company, som köpte det tillsammans med marknadsföringsrättigheterna. Idag används den ikoniska bilden av den lyssnande hunden av olika skivbolag. Den version av historien som hävdar att Francis Barraud ägde en skiva med sin brors röst förblir en legend.
7. C. M. Coolidge, Dogs Playing Poker (1894 och 1903)
På uppdrag av förlaget Brown & Bigelow skapade den amerikanske målaren Cassius Marcellus Coolidge (1844-1934) från och med 1903 flera oljemålningar med antropomorfa hundar som spelar poker. Dessa verk var avsedda att göra reklam för cigarrer. Intressant nog hade Coolidge redan målat ett liknande verk 1894, som såldes för rekordsumman 658 000 dollar på Sotheby's i New York 2015. Denna imponerande summa belyser den bestående populariteten hos Coolidges serie Dogs Playing Poker, som har refererats till och replikerats upprepade gånger genom åren. Trots – eller kanske tack vare – sin kitschiga design har dessa målningar fått en plats i den amerikanska populärkulturen och även utanför den.
Håll dig uppdaterad med de senaste nyheterna från konst- och auktionsvärlden: prenumerera på Barnebys kostnadsfria nyhetsbrev!
8. Franz Marc, Dog Lying in the Snow (1911)
Djur var centrala i Franz Marcs (1880-1916) konst och representerade i sin oskuldsfullhet förkroppsligandet av naturlig harmoni. Privat blev han förälskad i en vit sibirisk herdehund vid namn Russi, som kom in i hans liv 1909 och blev ett återkommande motiv i hans målningar. Det mest kända porträttet av Russi är Dog Lying in the Snow från 1911, där Marc utforskade hur hundens övervägande vita päls förvandlades till gula nyanser mot den rena vita snön. Russi hade en speciell plats i Marcs hjärta, även under första världskriget, där han ofta betraktade hunden som sin lojala följeslagare. När han återvände hem på permission och fann Russi chockerande gammal och bräcklig skrev Marc till sin fru Maria och undrade om det inte vore bäst att befria Russi från hans lidande. Tragiskt nog dödades Franz Marc själv en månad senare i slaget vid Verdun.
9. Thomas Theodor Heine, Siegfried (1921)
Målaren och den berömda karikatyrtecknaren Thomas Theodor Heine (1867–1948) är kanske mest känd för den röda bulldoggen, "maskoten" i den politiska satirtidningen Simplicissimus. Ändå tycks hans hjärta ha klappat särskilt för mopsar. År 1902 skapade han ett dubbelporträtt av sin sexåriga dotter Johanna tillsammans med en mops, och redan omkring 1890 ritade han ett självporträtt där han avbildade sig själv med en mops under en vinterpromenad. Hans verk Obituary for a Pug från 1911 är både gripande och ironiskt, där familjen Heine sörjer hunden Moppis bortgång. Lika förtjusande är målningen Siegfried från 1921, som föreställer en ung mops sittande på en röd stol. Med betraktarens perspektiv ovanifrån och hundens ocentrerade placering betonas både dess ringa storlek och älskvärda oskuld.
Läs: Kreativitetens bästa vän: 8 konstnärer och deras husdjur
10. Max Beckmann, Majong and Chilly (1930)
Max Beckmann (1884-1950) och hans fru Mathilde ”Quappi” delade en djup kärlek till sina hundar, även om Beckmann hade varit mer av en kattmänniska innan han gifte sig. Detta förändrades när Quappi tog med sig en svartvit Japanese chin vid namn Chilly till deras hem. Max föll snart för den lilla hunden också. Efter några år fick de sällskap av pekingesen Majong, en gåva från Max Beckmann till Quappi, som hade vuxit upp med hundar som yngsta dotter till målaren Friedrich von Kaulbach.
När Max och Quappi lämnade Berlin för Amsterdam 1937 var de till en början tvungna att lämna sina hundar hos ett vaktmästarpar. Majong kunde följa med dem några månader senare, men Chilly var redan för gammal för ett sådant äventyr. Efter att Majong gått bort blev en ny pekingeser vid namn Butschy en del av familjen Beckmann. Butschy åtnjöt uppenbarligen stor frihet; Max ritade till exempel av henne lekfullt poserande på frukostbordet, och hon togs med överallt, till och med på bio!
