Ludwig Mies van der Rohe föddes 1886 i Aachen i Tyskland, ett stort industriområde vid den tiden. Redan som ung fick han använda sin kreativitet genom att arbeta i sin fars stenhuggeriverkstad. Han började sin karriär som formgivare av gipsornament och 1904 blev han, tack vare sin teckningstalang, anställd av arkitekten Albert Schneiders.
Han började designa möbler för arkitekten Bruno Paul och 1907 ritade han sitt första betydande verk: ett hus för den berömde österrikiske filosofen Alois Riehl och hans fru i stil med tysk reformarkitektur. Den unge formgivaren, som drevs av sin ständiga önskan om förändring, anställdes på den avantgardistiska designern Peter Behrens kontor, som arbetade nära den berömde arkitekten (och senare direktör och grundare av Bauhaus) Walter Gropius. Mies van der Rohe var vid denna tid starkt påverkad av utställningar och besökte regelbundet byggnader som ritats av konstnärer som Karl Friedrich Schinkel och Frank Lloyd Wright.
Läs: Så gav Bauhaus liv till modernismen
Vid den här tiden utvecklades hans nyklassicistiska stil och han erbjöds möjligheten att delta i utformningen av Helene Kröller-Müllers privata och museala utrymmen i Nederländerna. Kontraktet upphävdes på grund av meningsskiljaktigheter mellan Behrens och kunden, men Mies van der Rohe fortsatte att arbeta med delar av uppdraget. Det var för detta projekt som han flyttade till Haag 1912, även om andra formgivare bjöds in att lämna förslag till byggnaden. Kunden bestämde sig slutligen för att anförtro projektet åt den nederländske arkitekten Hendrik Petrus Berlage.
Läs: En finsk hjälte – Alvar Aalto
År 1913 återvände Mies van der Rohe till Berlin och gifte sig med Adele Auguste, med vilken han fick tre barn innan de separerade i början av 1920-talet. Under första världskriget blev han inkallad till armén och arbetade för olika byggföretag runt om i Tyskland.
Kriget var något av en väckarklocka för många unga arkitekter som fick i uppdrag att omforma landets arkitektoniska normer. Mies van der Rohe, som inte bara var intresserad av arkitektur utan även av filosofi och vetenskap, gick med i avantgardegruppen Novembergruppe i Berlin 1921. Det var också vid den här tiden som han ändrade sitt efternamn och lade till faderns namn (Mies) och moderns flicknamn (Rohe), sammanlänkade med den ädla och konstnärliga prepositionen "van der".
Läs: Josef Albers: utanför boxen
Han njöt av deras långa diskussioner om konst och världen och bidrog med arkitektoniska verk till den årliga utställningen Großen Berliner Kunstaustellung (GBK). Hans design av en skyskrapa av glas och Landhaus in Backstein väckte besökarnas uppmärksamhet. Dessa och tre andra studier presenterades på olika arkitektutställningar runt om i Europa och betraktades som ytterst innovativa.
När den stora inflationen till följd av första världskriget var relativt under kontroll fick arkitekten många projekt som fick hans karriär att ta fart. Efter en mycket framgångsrik utställning i Stuttgart ombads han att skapa en byggnad för Exposició Internacional de Barcelona – Barcelonapaviljongen som idag är känd som hans stora mästerverk.
Läs: Demokratisk design av Charles och Ray Eames
Genom att använda dyra material som onyx, marmor och travertin hittade Mies van der Rohe den perfekta harmonin mellan minimalism och extravagans. Han arbetade tillsammans med designern Lilly Reich och de reducerade hela utställningslokalen till en enda skulptur och några specialdesignade Barcelona-stolar. Utan några möbler och med mycket stenmaterial lyckades arkitekten med sin utmaning: att erbjuda besökaren en flytande övergång mellan interiör och exteriör, en harmonisk passage mellan stad och natur, eller som han uttryckte det: "en idealisk zon av lugn och ro". Byggnaden revs efter utställningen, men den hade väckt sådan entusiasm att några katalanska arkitekter återuppbyggde den 1983-1986.
Läs: Fem saker du inte visste om Le Corbusier
Efter att ha erbjudits tjänsten som chef för Bauhaus i Dessau började van der Rohe sin lärarkarriär 1930. Detta blev dock kortvarigt eftersom nazistpartiet kom till makten och stängde skolan 1932. Mies van der Rohe flyttade till Berlin för att starta ett nytt privatägt Bauhaus (det tredje och sista). År 1933 gav han efter för påtryckningar från nazistpartiet, som ansåg att Bauhaus var en skola som lärde ut "degenererad konst".
Läs: Mid-century modern och dess stora mästare
Han avskydde tanken att låta politiken påverka hans arbete och efter att nazistpartiet stoppade honom från att arbeta bestämde han sig för att lämna Tyskland och flytta till USA. Där öppnade han en designstudio 1939 och tog en lärartjänst vid Armour Institute of Technology. På grund av hans innovativa tillvägagångssätt och design erbjöds han möjligheten att bygga ett campus för det nyetablerade Illinois Institute of Technology.
Läs: Arne Jacobsen: dansk funkis fader
År 1946 träffade han fastighetsutvecklaren Herbert Greenwald, som tillsammans med van der Rohe byggde sex skyskrapor i USA. Den stålkonstruktion som utformades för dessa byggnader skulle komma att ingå i nästan alla hans framtida projekt. Även om Mies van der Rohe fortsatte att arbeta med arkitektoniska projekt under resten av sitt liv, ritade han bara tre hus till.
Det mest kända är Farnsworth House (1945-51), som var ett enrumshus helt byggt av stål och glas. Huset såldes 2013 till National Trust for Historic Preservation för 7 511 500 dollar, vilket var mer än den högsta uppskattningen på 6 miljoner dollar. Huset är numera ombyggt till ett museum och här finns bland annat Mies van der Rohes berömda Barcelona-stol, som har blivit ett av hans starkaste kännetecken. Dessa stolar säljs för hundratusentals kronor på auktionsmarknaden: 1997 såldes en modell MR 90 för 122 500 pund (1,6 miljoner kronor) på Christie’s.
Andra modeller som samlarna köper är soffbordet Tugendhat. Ett sådant, med modellnummer MR 150/3 från 1929-1931, såldes på Phillips 2012 för 217 250 pund, 383 procent över beräknat pris.
Mies van der Rohe dog av matstrupscancer vid 83 års ålder. De revolutionära skapelserna under hans långa karriär var alla baserade på mottot "less is more".
Upptäck fler artiklar på Bbys Magazine
Artikel skriven av Sophie Bubmann
