Fläkten har varit känd i Europa sedan urminnes tider. Avbildningar från ett kungarike vid Nilen visar en slav som diskret viftar med en solfjäder med långt skaft för att kyla ned faraon – och liknande solfjädrar hittades på 1920-talet i Tutankhamuns grav. Aristokratiska greker och romare mottog gärna samma behandling, ofta med hjälp av mindre handfläktar.
Läs: Broscher: en passion som håller i sig
I slutet av antiken blev den långskaftade handfläkten omodern i Europa, men den kristna kyrkan skulle sedan återupptäcka den. Solfjädern användes i deras liturgiska ceremonier, dels för att skapa luftflöde i värmen och dels för att helt enkelt driva bort flugor.
Under hög- och senmedeltiden blev solfjädern återigen populär i Europa i och med att korsriddarna förde med sig den från Orienten. Denna typ av handfläkt bestod av ett styvt ark som inte kunde vikas. Tack vare dyra och exotiska material som påfågels- eller strutsfjädrar i tillverkningen blev den en statussymbol.
Även i vikfläktens hemland i Fjärran Östern var fläkten en statussymbol. I det kejserliga Kina var det endast kejsaren själv, hans familjemedlemmar och de högst uppsatta personerna som fick svalka sig med solfjädrar.
Den vikbara solfjädern kom till Europa i början av 1500-talet när portugiserna expanderade sin sjöhandel till Kina. På vägen tillbaka fylldes fartygen inte bara med siden, jade och kryddor, utan även med solfjädrar.
Den vikbara varianten av solfjädern förblev också en statussymbol som var reserverad för de rikaste kvinnorna, till exempel aristokrater. Solfjädertrenden var som allra störst under 1700-talet med Paris – världens modehuvudstad – som centrum. Produktionen blomstrade och det fanns uppskattningsvis 500 tillverkare i och omkring Paris. Dessutom tjänade många hemmafruar lite extra pengar genom att brodera solfjädrar med pärlor, paljetter eller spets.
Läs: Designhistoria
Solfjäderns blad erbjöd gott om utrymme för ett vackert motiv. Först smyckades de med historiska eller mytologiska scener – ofta med målningar som förebilder. Under den ridderliga rokokoperioden tillkom herdemotiv och de då populära chinoiserierna, som påminde om solfjäderns ursprungsland.
Solfjädrarna kunde utformas efter kundens önskemål, men även många färdiga solfjädrar såldes. Precis som tidigare användes endast de mest värdefulla materialen: fina träslag, elfenben eller sköldpaddsskal för stavarna och siden, pergament eller papper för arket, som var mycket dyrt på den tiden. Så kallat "svanskinn" var också ett populärt val som bestod av det fina lädret från nyfödda getter eller lamm. Guld, silver och ädelstenar användes för ytterligare utsmyckning, de senare särskilt på den yttre staven.
Läs: Inte bara för kungligheter: vi fördjupar oss i tiarans historia
Ett annat sätt att kommunicera med solfjädern utvecklades under 1700-talet, när man skildrade politiska eller sociala händelser med hjälp av solfjädern. Dessutom blev solfjädern gradvis inte längre bara ett privilegium för adeln. När den blivande borgarklassen gjorde avtryck inför franska revolutionen hade fruarna till bankirer, skattearrendatorer och arméentreprenörer råd med dessa dyra accessoarer.
Modets utveckling spelade en roll för tillverkningen av solfjädrar. Mot slutet av 1700-talet började kvinnor för första gången att förvara sina viktigaste föremål i en tidig typ av handväska som bars på handleden. Den klassiska hopfällbara solfjädern, eller den konverterbara solfjädern som delades i två eller tre delar, fick inte plats i de runda små väskorna. Det var förmodligen på grund av denna anledning som teleskopfläkten uppfanns – den kunde snabbt fällas ihop och göras mindre.
I allmänhet gick produktionen av solfjädrar ned drastiskt efter den franska revolutionen. Statussymboler som dessa efterfrågades helt enkelt inte längre, och kvinnomodet med skjortliknande empireklänningar krävde mindre avkylning än de tunga sidentygerna från det forna Ancien Régime. Den så kallade briséfläkten var praktiskt taget den enda som fortfarande efterfrågades – den hade inga blad utan bestod endast av konstfullt snidade eller målade pinnar som avsmalnade nedåt.
Läs: Hur Gucci-väskan fick sitt bambuhandtag
Solfjädermodet återupplivades omkring 1830 av den unge, engagerade Jean-François Duvelleroy i Paris, vars företag tillverkar solfjädrar än idag.
Eftersom solfjädrarna nu var tillgängliga för så gott som alla tack vare de förbättrade tillverkningsmöjligheterna som den industriella revolutionen hade fört med sig, var kvinnan nu tvungen att se till att solfjädern betonade hennes ställning i samhället.
Läs: Mode i konsten
Damerna i överklassen bytte om flera gånger om dagen; det gällde att ha en matchande solfjäder till varje outfit, oavsett om det var en promenad, ett besök eller en bal. I själva verket skiljde sig solfjädrarna åt för morgon, eftermiddag och kväll. En dam från samhällets övre skikt kunde ha hela 300 till 400 solfjädrar i sin samling.
Med detta i åtanke kan man riktigt föreställa sig skvallret bland Wiens adel när det visade sig att hemgiften för den framtida kejsarinnan Elisabeth – som kom från en sidolinje av den bayerska kungafamiljen, endast innehöll två solfjädrar 1854. Senare skulle aldrig den blyga kejsarinnan lämna hemmet utan en solfjäder, så att hon omedelbart kunde dölja sitt ansikte för alla främlingar hon mötte.
Läs: Historiens bästa brudklänningar
Solfjäderns ställning betonades också av traditionen med bröllopssolfjädrar. Dessa gick i arv från mor till dotter på bröllopsdagen och dekorerades vanligtvis med motiv som till exempel historiska eller mytologiska äktenskap.
När jugendstilen kom med ett nytt formspråk i slutet av 1800-talet hade ingen kunnat ana att solfjädermodet skulle dö ut bara några decennier senare. Duvelleroy uppfann den populära ballongsolfjädern som fick sitt namn efter sin utfällda form.
Läs: Art Deco – denna evigt återkommande fäbless
Men det spelade ingen roll hur lockande denna sista stora solfjädertrend var – när vi når 1920-talet var den forna självklara accessoaren föråldrad. Å ena sidan berodde det på att modet hade förändrats och kvinnor inte längre ville bära långa klänningar och stela korsetter. Å andra sidan fick solfjädern ge vika för en ny slags accessoar: cigaretten ansågs vara ett otroligt chict tillbehör.
Efter att den en gång så populära solfjädern praktiskt taget försvunnit från det västra halvklotet, skulle den främst bli ihågkommen av eftervärlden genom kostymfilmer och flamencodansare. Men det bildades också en hängiven grupp med samlare – som nu har ett globalt nätverk genom intressegrupper som Fan Circle International (FCI) och ett växande intresse från Asien, där solfjädern fortfarande är ett vanligt inslag i vardagen.
Att gå med i en sådan grupp, eller att besöka museer som ställer ut historiska kläder och solfjädrar, är den bästa utgångspunkten om du vill börja samla på solfjädrar eller kanske redan har en samling.
Du kan också rådfråga en värderingstjänst online eller auktionshusens experter. Solfjädrar säljs bara sporadiskt på auktion, men i alla priskategorier: från några hundra till flera tusen dollar. Du kan använda Barnebys prisbank för att ta reda på vad solfjädrar har klubbats för tidigare.
Läs: René Lalique: parfymflaskor som konstverk
Det man måste tänka på när man samlar på solfjädrar är att det inte räcker med själva köpet. Det krävs också ett visst engagemang i efterhand för att skydda de historiska föremålen, som är tillverkade av värdefulla och ibland känsliga material och kan påverkas av fukt, solljus, larver och malar.
Om du vill börja samla på historiska solfjädrar har du valt en samlarkategori som inte bara är intressant, utan också estetiskt tilltalande. I vilket fall som helst är det värt mödan att hålla utkik efter dessa mångsidiga skatter för att bevara deras förtrollande vittnesmål från det förflutna.
Jag vill rikta ett varmt tack till Maria Plet, chef för German Fan Museum i Bielefeld, vars specialistkunskaper gjorde det möjligt att hitta många intressanta detaljer till den här artikeln. Museet, som grundades 1995 som en stiftelse och som innehåller Marie-Luise och Günter Barischs enastående samling, är ett av endast tre museer i världen som är särskilt tillägnat solfjädrar. De andra två finns i London och Healdsburg, Kalifornien.
