Den vita klänningen har en bestående plats i modehistorien, och är ett självklart inslag på både bröllop och i sommargarderoben. Även inom konsten har den vita klänningen ofta förekommit genom århundradena.
James McNeill Whistler, Symphony in White, No. 2: The Little White Girl, 1864-65
Den amerikanske målaren James Abbott McNeill Whistler (1834-1903), som studerade i Paris och levde ett bohemiskt liv, lade alltid stor vikt på kompositionen i sina verk. Följaktligen namngav han många av sina verk efter den mest framstående färgen han använt sig av, som i det här fallet är vitt.
Symphony in White, No. 2: The Little White Girl antyder att målningen från 1864-65 inte är den enda i Whistlers œuvre där vit färg stod i fokus. År 1862 målade han Symphony in White, No. 1: The White Girl, som senare 1866 följdes av Symphony in White, No. 3. Modellen för var och en av dessa tre målningar var irländskan Joanna "Jo" Hifferan (1843-1903) som Whistler träffade i London 1860 och tog med sig till Paris. De två hade inte bara ett ett yrkesmässigt förhållande utan blev även, till Whistlers familjs stora förtret, älskare.
Läs: 5 porträtt av svartklädda kvinnor
I Symphony in White, No. 2: The Little White Girl kan man se Jo stå vid en öppen spis, ovanför vilken det finns en spegel som visar hennes ansikte som är något bortvänt från betraktaren. I sin högra hand håller hon en japansk fläkt, på ringfingret på sin vänstra hand sitter en enkel vigselring. Det är också på denna ring som Jos blick vilar. Förmodligen ville Whistler på detta sätt illustrera den nära relationen mellan honom och Jo, även om han aldrig gav henne en vigselring.
Paret hade dock olika andra relationer. När Whistler 1866 reste till Valparasio i Chile, besökte Jo Paris och stod modell för Whistlers vän Gustave Courbet. Enligt uppgift är det Jo som är avbildad i Courtbets skandalösa verk L'Origine du monde. Efter Whistlers återkomst separerade de vänskapligt men höll kontakten.
Marie-Guillemine Benoist, Portrait d'une femme noire, 1800
Medan många 1800-tals målningar avbildade svarta människor enligt västerländska stereotyper, skildrar det här porträttet en ung svart kvinna i vit klänning som självsäkert tittar ut på betraktaren. Hon sitter graciöst i en fåtölj som till stor del är täckt av en blå duk, och vi skymtar dess förgyllda karm. Men är inte turbanen och det halvt blottade bröstet klichéartat trots allt? Faktum är att klänningen motsvarar avbildningen av amasoner, antikens mytiska ridande kvinnliga krigare, medan turbanen var en accessoar för modemedvetna kvinnor i Europa från slutet av 1700-talet.
Porträttet målades av Marie-Guillemine Benoist (1768-1826), en fransk aristokrat som utbildades som målare av Élisabeth Vigée-Le Brun och Jacques-Louis David. År 1793 gifte hon sig med Vincent Pierre, hertigen av Benoist, med vilken hon flydde till den karibiska ön Guadeloupe före den franska revolutionen.
Läs: Från renässansen till upplysningen: en kvinnlig konstnärshistoria
Under revolutionen avskaffades slaveriet i de franska kolonierna 1794 (men återinfördes av Napoleon 1802). Madeleine, namnet på den avbildade unga kvinnan, hade levt som slav i Guadeloupe innan hon reste till Paris med paret Benoist runt 1800, där Marie-Guillemine målade henne.
Gustav Klimt, Portrait of Margarethe Stonborough-Wittgenstein, 1905
Den här målningen passar perfekt in i den serie porträtt som Gustav Klimt (1862-1918) målade runt 1900 av kvinnor från den övre medelklassen i Wien, vars familjer var av stor betydelse för den kulturella och konstnärliga utvecklingen i Österrikes huvudstad.
Margarethe Wittgenstein (1882-1958) kom från den judiska familjen Wittgenstein. Hennes far var stålmagnaten Karl Wittgenstein, som också utmärkte sig som en konstens beskyddare. Han stöttade särskilt konstnärerna i rörelsen Wiensecessionen och medfinansierade bland annat deras utställningshall, ritad av Joseph Maria Olbrich. Margarethes två yngre bröder var den enarmade pianisten Paul Wittgenstein och filosofen Ludwig Wittgenstein. Margarethes okonventionella uppväxt väckte hennes intresse för en mängd olika områden, bland annat psykoanalysen som grundades av Sigmund Freud, samt matematik, kemi och litteratur.
Läs: Här hittar du världens topp tio mest berömda konstverk
I januari 1905 gifte sig Margarethe med en fabriksägare från New York vid namn Jerome Stonborough och paret flyttade till Berlin. Samma år gav hennes far Klimt i uppdrag att måla det aktuella porträttet, där Margarethe bär en sammetsklänning som hon designat själv och låtit tillverka på en av textilavdelningarna på Wiener Werkstätte. Klänningens mjuka och flödande siluett står i kontrast till bakgrundens geometriska former. Även om målningen idag anses vara ett av Klimts bästa porträtt, tyckte Margarethe inte alls om tavlan och lär därför ha förvarat den på vinden.
År 1923 gick Margarethe och Jeromes äktenskap i stöpet och paret gick skilda vägar. Margarethe återvände till Wien, där hon lät bygga Haus Wittgenstein, som arkitektoniskt påminner om Bauhaus-stilen. Där bodde hon, bortsett från åren i amerikansk exil (1940-47), fram till sin död 1958.
Édouard Manet, Portrait of Eva Gonzalès, 1869-70
Om man blir ombedd att nämna en kvinnlig konstnär aktiv i Édouard Manets (1832-1883) krets är den första som kommer i åtanke kanske hans svägerska Berthe Morisot, som även blev hans vän och musa. Det fanns dock en annan begåvad ung kvinna som spelade en roll i Manets liv vid denna tid: Eva Gonzalès (1847-1883).
Eva Gonzalès kom från samma sociala miljö som Berthe Morisot och Édouard Manet. Hennes far, som var spanjor, var författare och hennes belgiska mor var musiker. Modern, i likhet med Morisot och Manet, höll salonger dit hon välkomnande spännande kulturpersonligheter. Eva började sin utbildning vid 16 års ålder hos målaren Charles Chaplin och redan 1869 hade hon en egen ateljé där hon målade stilleben och porträtt av kvinnor. Under vistelser på den normandiska kusten experimenterade hon också med landskap.
Läs: Musans betydelse för konstnären
Efter att Eva Gonzalès träffat Édouard Manet genom den belgiske målaren Alfred Stevens föreslog Berthe Morisot att Manet skulle kunna förbättra den unga kollegans utbildning. Det var när Manet undervisade Gonzalès som han målade detta porträtt av henne. Den unga målaren sitter framför ett staffli och bär en lång vit klänning. I sin vänstra hand håller hon en färgpalett och några penslar. Med penseln i sin högra hand gör hon några ändringar i ett blomsterstilleben som redan har satts in i en magnifik guldfärgad ram.
Eva Gonzalès träffade även sin make, gravören Henri Guérard, genom Manets vänskapskrets och paret gifte sig 1879. Bara fyra år senare tog den begåvade unga kvinnans liv slut. Hon dog den 5 maj 1883 i barnsäng. Hon överlevde sin beundrade lärare Édouard Manet med bara fem dagar.
Tamara de Lempicka, Portrait de Marjorie Ferry, 1932
År 1932 målade Tamara de Lempicka ett porträtt av Marjorie Ferry, den brittiska kabaréstjärnan som blivit känd i Paris. Den silvervita bakgrunden och klänningen bryts endast av med två röda accenter: Marjories nagellack och läppstift.
Förutom lakanet och den röda makeupen bär Marjorie endast en stor cabochonring på sitt finger. Ringen var en gåva från Marjories rika make som möjliggjorde hennes glamorösa livsstil. Naturligtvis hade han också beställt porträttet av sin vackra hustru från tidens mest eftertraktade porträttmålare i Paris. Den Warszawafödda konstnärens framgång berodde inte bara på hennes talang och stil, som praktiskt taget kom att förkroppsliga Art Deco-eran, utan också till mångt och mycket på hennes livsstil. Lempicka var alltid på festhumör och umgicks i sina rika klienters kretsar, där hon gjorde sig känd för sin excentriska och divaliknande uppsyn.
Läs: Världens dyraste kvinnliga konstnärer
År 1916 gifte hon sig med advokaten Tadeusz Julian Łempicki, med vilken hon bodde först i Sankt Petersburg och sedan i Paris. Tadeusz inte kunde hitta något arbete i Paris, så Tamara återupptog sin utbildning i måleri.
Porträttet av Marjorie Ferry var ett av de sista stora beställningsverken Lempicka utförde. Liksom många av sina kollegor och kunder drabbades hon svårt av börskraschen 1929. Genom sin andre make, den österrikisk-ungerske Raoul Baron Kuffner de Diószegh, återfick hon sin ekonomiska trygghet och paret emigrerade till USA i början av andra världskriget. Hon lyckades dock aldrig bygga vidare på sina konstnärliga framgångar hon åtnjöt under det glada tjugotalet.
