Haute couture förknippas ofta med något magiskt, ouppnåeligt och unikt – eller något konstigt, okänt och svårburet, ofta tungt utsmyckat eller strikt sofistikerat. En symbol för ultimat lyx och extravagans, endast ämnat för kungligheter och förmögen societet. Begreppet haute couture myntades 1908 av Chambre Syndicale de la Haute Couture och betyder direkt översatt hög sömnadskonst.
Cambridge Dictionary definierar haute couture som dyra kläder med originell design och hög kvalitet. Men begreppet är i själva verket långt mer komplext än så, och borde inte slängas med allt för lättvindigt då det faktiskt är skyddat av fransk lag. Men låt oss börja från början.
Fransk benämning, franska regler, men det var faktiskt med engelsmannen Charles Frederik Worth (1825-1895) som haute couturen föddes. På den här tiden anlitades sömmerskor, ofta kvinnor, för att sy upp plagg på beställning för sin uppdragsgivare. Worth började sy i mitten av 1800-talet, och öppnade så småningom sin ateljé i Paris.
Vad många inte vet är att det även fanns en svensk inblandad vid haute couturens födelse. Det var svenske affärsmannen Otto Gustav Brobergh som tillsammans med Worth grundade och byggde upp det som skulle komma att bli världens första modehus: House of Worth.
Worth blev den första kreatören att arbeta på ett sätt som liknar konstnärens. Detta genom att likt en vernissage presentera verk på visningar samt att istället för att sy upp på beställning designa utifrån egna idéer och kreativitet. Kunderna fick därefter välja sin favorit i kollektionen som sedan kunde sys upp för att passa personen i fråga. En tradition som vi fortfarande ser på de årliga haute couture-visningarna i januari och juli.
Läs: 12 kvinnor som präglat konsthistorien
Titeln modeskapare var därmed född och Charles Frederik Worths design blev snart mycket populärt bland kungligheter och Paris societet. Worth myntade inte bara benämningen modeskapare och modehus, han förvandlade även designeryrket till det mansdominerade fält som det sedermera blev. Kvinnorna blev därmed bortskuffade från den konstart de så länge dominerat. De skulle en lång tid därefter bli reducerade till “petites mains”, små händer perfekta för det pilliga arbetet, medan mannen tog platsen som det kreativa geniet.
I Frankrike definieras vad som är haute couture av Chambre Syndicale de la Haute Couture. Grundat 1868 har Chambre Syndicale den reglerande rollen att bestämma vilka modehus som får lov att kalla sina verk haute couture. Endast de hus som hamnar på deras lista är sanna couture-hus.
Läs: Kronjuvelerna: fem kungligheters juveler på auktion
År 1945 utformade kammaren de hårda kvalifikationskrav som skall uppfyllas för att platsa på deras lista över haute couture-hus. Husen ska designa och sy upp kreationer på beställning till privatkunder. Modehusen skall ha en ateljé i Paris med minst femton anställda. Varje säsong ska husen presentera en kollektion med minst femtio plagg. Kollektionerna måste innehålla både dag- och aftonklädsel.
Fram till mitten av 1900-talet etablerades de modehus som har kommit att bli synonyma med haute couture: Chanel, Balmain, Balenciaga och Christian Dior för att nämna några stycken. Här skulle den höga sömnadskonsten formas, utvecklas och förfinas.
Men likt mycket annat kom modevärlden av sig i och med andra världskriget. Det var ont om resurser och varor vilket begränsade hur mycket kläder man fick köpa. Man var tvungen att spara och dryga ut, sy om och ta till vara. Dessutom var Frankrike och därmed Paris ockuperat vilket hindrade produktion och export av haute couture. År 1947 fick haute couture dock sin renässans när fransmannen Christian Dior presenterade sin banbrytande “New Look” med smala midjor, styva krinoliner och stora böljande kjolar. Efterkrigstidens glamour var född.
Läs: Christian Louboutin – kejsarens nya pumps
Det var hos dessa legendariska hus som framtidens couturiers inledde sina karriärer. Nästa generations modeskapare som sedan öppnade sina egna modehus skulle komma att bli några av de mest inflytelserika under 1960- och 1970-talen. Yves Saint Laurent skolades hos Christian Dior, Pierre Cardin arbetade hos Elsa Schiaparelli och Emanuel Ungaro flyttade till Paris när han var 22 år för att arbeta för Cristóbal Balenciaga.
På 1970-talet fanns det färre couture-hus än någonsin. Endast nitton modehus var godkända, en stor skillnad från 1940 års 106 hus. Chambre Syndicale de la Haute Coutures hårda reglering ansågs ligga bakom denna markanta reducering. Tiden medförde även en växande massproduktion med billiga material och lägre kvalitetskrav. Dessutom var det lågkonjunktur vilket ledde till att intresset för haute couture minskade. Under denna tid lämnade giganter som Thierry Mugler och Christian Lacroix syndikatet.
Läs: 5 ikoniska handväskor och kvinnorna som gjorde dem kända
Vill du ha fler artiklar direkt i din inkorg? Anmäl dig till vårt nyhetsbrev här
En allt starkare ekonomi och en växande globalisering har lett till ett åter ökat intresse för haute couture. Bland de godkända couture-husen finns nu flera internationella aktörer från det gamla gardet (Chanel, Dior, Schiaparelli, Givenchy) till moderna stjärnor (Giambattista Valli, Maison Margiela, Alexandre Vauthier, Alexis Mabile). Beställarna består fortfarande av fransk societet och kungligheter, men ett stort intresse kommer också från Kina, Mellanöstern och Ryssland. Haute couture handlar fortfarande om fantastisk sömnadskonst och utsökt design. Men det ger även modeskapare chansen att visa sig på styva linan. Designern kan uttrycka sin kreativa höjd främst genom kollektionen, men också med hjälp av konst, koreografi och scenografi.
Ett exempel på detta är Iris van Herpens haute couture-visning F/W 17. Van Herpen, som alltid utmanat konventioner och ofta legat på gränsen mellan mode och vetenskap, presenterade sin kollektion ackompanjerat av danska musikgruppen Between Music som sjunger och spelar instrument nedsänkta i vattentankar. Kollektionen handlade om att lyfta fram ljuset i ett mörker, ett budskap som musikinstallationen bidrog till med sin lätta och suggestiva ljudbild.
I en värld av massproduktion, lågpriskedjor och ready-to-wear kan det tyckas irrelevant med dyra och svårburna kreationer. Men couturen tillåter modeskaparen att strunta i kommersiella krav och återgå till hantverket. Det ger dem chansen att åter förlora sig i den magiska värld som kallas haute couture – den punkt där mode och konst möts och överlappas.
Det här är en uppdaterad version av en artikel som ursprungligen publicerades den 25 januari 2018.
