Svensk expressionism stavas Sigrid Hjertén

Sigrid Hjertén föddes 1885 i Sundsvall som första barn till Svante och Maria Hjertén. Hon hann få en bror Gustaf, innan modern avled i sviterna av tuberkulos. Så småningom gifte fadern om sig. År 1897 flyttade familjen från Sundsvall till Stockholm och Sigrid som tidigt visat ett intresse för konst började studera textil på Konstfack.

Hjerténs utbildning ledde till att hon arbetade som textilkonstnär under ett par år i sin ungdom, trots att hennes sanna intresse låg i måleriet. Textil ansågs vara mer passande för unga kvinnor och var ett yrke Hjerténs familj kunde acceptera. Men snart skulle hon ändå komma att sadla om till måleri. Hjertén reste till Paris, där hon 1909-1911 studerade under Henri Matisse. Hon influerades kraftigt av Matisse under hela sitt liv, men kanske främst under hennes tidiga konstnärskap på 1910-talet.

Verken bestod av kraftfulla expressionistiska målningar fyllda av färg och lekfulla motiv. Matisse var själv av uppfattningen att konstnären inte skulle låta sig begränsas av motivet utan att gestaltningen och färgval skulle ske fritt. Hjerténs oberoende språk uppmärksammades snabbt av Matisse och ryktet säger att hon var en av den stora konstnärens favoritstudenter.

Läs: 10 konstnärspar du borde känna till

Hon var dock aldrig en del av De unga, en konstnärsgrupp bestående av konstnärer som alla studerat på Académie Matisse. Gruppen var reserverad för manliga konstnärer och Hjertén nekades inträde. Faktum är att trots att Hjertén med tiden blev en erkänd konstnär överskuggades hennes konstnärskap av män. Maken Isaac Grünewald rönte till exempel mångt större uppmärksamhet.

År 1911 bildades dock en ny grupp, där Hjertén var ensam kvinnlig medlem. De åtta bestod av de mest radikala medlemmarna från De unga. Bland medlemmarna utöver Hjertén och Grünewald fanns bland andra Nils Dardel, Leander Engström och Einar Jolin. Med gruppen introducerades den moderna konsten på allvar i Sverige.

Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald gifte sig 1911 och förblev makar under 26 år. Paret delade till stor del konstnärligt uttryck och hade stort kreativt utbyte sinsemellan. Bägge konstnärerna kännetecknades av mycket färg där kalla och varma toner samsas, liknande linjerytm, motivval och form. Hjerténs verk besitter dock en mer dominant lekfullhet och en böjelse för mjukare linjer, utan de kraftfulla konturer Grünewald använde sig av. Grünewald menade att Sigrid var den bättre konstnären av de två och uppmuntrade ständigt hennes konstnärskap. De bägge konstnärerna har med åren nästan blivit synonyma med svensk expressionism.

Läs: Helene Schjerfbeck: i ständig utveckling

Privat var Hjerténs och Grünewalds relation dock mer komplicerad och har varit föremål för både böcker, film, reportage och utställningar. Deras relation kantades av otrohetsaffärer, vilket Sigrid använde som motiv i sin konst. Isaac Grünewald kom från en arbetarbakgrund och möttes i Sverige ständigt av antisemitism som medförde osaklig konstkritik, men var ändå mycket framgångsrik yrkesmässigt. Sigrid å sin sida kom från en borgerlig familj där den konstnärliga banan inte uppfattades lämplig och Hjertén fick kämpa mot misogyni hela sin karriär.

Verket Ateljéinteriör från 1916 är kanske det mest kända av Sigrid Hjerténs verk. Verket visar Hjerténs tolkning av det sociala spel som pågick i det tidiga 1900-talets ateljéer. Konstnären själv är avbildad i en soffa mellan två män, där hon sitter inträngd. Placeringen av sig själv trängd mellan två män kan tänkas symbolisera hennes undanskuffade roll som kvinna i den mansdominerade konstvärlden. Tre andra kvinnoporträtt syns i verket – kanske som andra versioner av Hjertén själv. Den kvinnliga nakenmodellen representerar kvinnans traditionella roll i konstkretsar, det vill säga som motiv och objekt.

Läs: 5 fakta om Artemisia Gentileschi

Under 1920-talet återvänder Hjertén till Paris där hon skulle bo och verka under tolv år. Måleriet för årtiondet upplevs mer intimt än tidigare, där ett drag av realism införs med vardagliga motiv som interiörer, porträtt och landskap. Måleriet är dock i högsta grad expressionistiskt. Under dessa år var Hjertén mindre produktiv än tidigare, kanske delvis på grund av den psykiska ohälsa hon led av under stora delar av sitt liv. Men Sigrid Hjertén tillhör inte sjukdomsmålarna – hon målar när hon är frisk och slutar inte måla förens sjukdomen tar över.

Efter att familjen återvände till Stockholm förändras Hjerténs konst på nytt – hon börjar dels att upprepa motiv som hon tidigare målat, som exempelvis ett verk med kritklippor från 1921. När motivet upprepas under 1930-talet är färgerna starkare med kraftigt orangea, smaragdgröna och lila toner. År 1932 drabbades Hjertén av ett psykiskt sammanbrott vilket föranledde flytten tillbaka hem.

Läs: 5 feministiska mästerverk 

Under sina resterande år innan sin död var Hjertén verksam i mycket mindre utsträckning än tidigare och 1936 slutade hon att måla helt. Sina sista år spenderar hon på Beckomberga sjukhus där hon föll offer för, som så många andra kvinnor som led av psykisk ohälsa, den ovetenskapliga behandlingsmetoden lobotomi. Hjertén avlider 1948 på Beckomberga i sviterna av en misslyckad lobotomi.

Sigrid Hjertén har upprepade gånger framställts som ett offer för sin samtid. Misogyn konstkritik, sjukdom, tiden på Beckomberga, makens otrohet och deras slutliga skilsmässa har format en bild av Hjertén som bräcklig och passiv. Att hon drabbades av kvinnoförakt är ett faktum som inte ska förnekas, men påhejare av Hjerténs konstnärskap, bland andra maken Isaac Grünewald fanns det gott om. Hon var en konstnär säker på sina förmågor trots sin stundtals psykiska bräcklighet. Att Sigrid Hjertén var en fantastisk konstnär som med sina verk skrev in sig i konsthistorien råder det ingen tvekan om idag. Hennes konstnärskap fortsätter ständigt att beröra och engagera.

Upptäck fler konstnärer på Bbys Magazine

Det här är en uppdaterad version av en artikel som ursprungligen publicerades den 15 april 2021.