“Att vara en konstnär är ett eländigt hantverk!” sa en gång svägerskan till Ludvig XIV, Liselotte von der Pfalz. Uttalandet var en passande beskrivning av flera av hennes samtida konstnärsvänners verkligheter. Men det var inte hantverket i sig som var eländigt – även om dessa kvinnor, som vilka konstnärer som helst emellanåt plågades av självtvivel – utan det faktum att de som kvinnor nekades ett självständigt liv.
Att utbilda sig till kvinnlig konstnär
Historiskt sett har det alltid varit svårt för konstnärer att få ett så bra fotfäste att de kan leva av sin konst. Något som självklart stämmer även för konstnärer under 1500, 1600 och 1700-talen – speciellt för kvinnorna. Det första hindret var förstås att upptäckas överhuvudtaget och de bästa förutsättningarna hade den som var barn till en konstnär. Något som stämde för till exempel Catharina van Hemessen (1527/28-1583), Anna Dorothea Therbusch (1721-1782) och hennes syster Anna Rosina Gasc (1713-1783), såväl som för Alida Withoss (1661/62-1730), som alla hade föräldrar som var aktiva konstnärer.
Läs: Världens dyraste kvinnliga konstnärer
Om man nu hade fötts med lotten att ha en konstnär till far erbjöd detta ofta flera möjligheter. Framför allt kunde unga flickor – vars utbildning över huvud taget ogillades – genom sin kontakt med hantverket testa sig fram i hemmets miljö. Om de sedan visade sig begåvade och deras fäder var benägna att föra vidare sina kunskaper till sin kvinnliga avkomma, kunde utbildningen äga rum i deras privata verkstäder.
Andra konstnärer, som inte hade turen att komma från en konstnärsfamilj, tillhörde för det mesta den övre hantverkarklassen eller den utbildade medelklassen. Mary Mosers (1744-1819) far var guldsmed, Adélaïde Labille-Guiards (1749-1803) pappa hade en mycket framgångsrik modeverksamhet i Paris, Maria van Oosterwijks (1630-1693) var pastor och Rachel Ruyschs (1664-1750) en respekterad anatom och botanist.
Läs: 5 feministiska mästerverk
Familjens kontakter med andra konstnärer kunde också erbjuda tillfällen att utbilda sig, men det var inte alla konstnärer som var villiga att anta en kvinna som lärling. Den holländske barockmålaren Willem van Aelst, som tog sig an Maria van Oosterwijk och Rachel Ruysch som lärlingar, måste nämnas som en av de mer vidsynta konstnärerna vid tiden.
Det fanns en annan väg att gå för kvinnor som ville ha en bra konstnärsutbildning under en tid då vägen till akademiska studier var minst sagt snårig – nämligen att starta sin egna skola. Självklart var detta inte en helt enkel uppgift att ta sig an men 1781 öppnade Adélaïde Labille-Guiard den första målarskolan för kvinnor i Paris. Men faktum är att Elisabetta Sirani (1638-1665) redan under 1600-talet gjort detsamma i Bologna.
Läs: Feminism i fotografi
Sökandet efter motiv
Då kvinnor inte antogs vid akademierna där konsterna undervisades, med nakenmåleri som en av de främsta formerna, är den genren mycket mindre förekommande bland kvinnliga konstnärer. Men utöver detta var kvinnorna precis lika tvärvetenskapliga som sina manliga kollegor och studerade, liksom utförde, även de vetenskapliga, mytologiska och historiska verk. Slående är den höga mängd porträtt och stilleben, de senare dominerade av blommotiv, som utförts av kvinnor.
Läs: 5 porträtt av svartklädda kvinnor
Den holländska barockmålaren Judith Leyster (1609-1669) är ett exempel på en konstnär som använde sig av manligt kodade teman och målade ofta motiv från värdshus med musiker, förförerskor och bedragare.
Läs: Den kvinnliga blicken: 11 kvinnor som förändrat fotografiet
Trots den sociala isolering många kvinnor levde och arbetade under, var det flera konstnärer som kom med innovationer i sitt skapande. Det var så renässansmålaren Caterina van Hemessen, som redan med självsäkerhet signerade sina egna verk, skapade det första självporträttet där en konstnär framställs arbetande. Clara Peeters (1594-1658) är en annan kvinnlig konstnär som anses vara pionjär inom stillebenmåleriet som hade sin glanstid under den nederländska stormaktstiden.
Uppdragsgivare
Goda relationer kan vara till hjälp i nästan alla tänkbara situationer och det var just det som hjälpte många begåvade konstnärer till en karriär de kanske annars skulle nekats. En utmärkt förmån var att ha en far som inte bara var konstnär, utan till och med hovmålare. Då kunde det arta sig så att en målande dotter följde i faderns fotsteg och på så vis hade en väg in vid hovet. Något som hände, bland andra, den svenska konstnärinnan Anna Maria Ehrenstrahl (1666-1729).
Läs: 12 kvinnor som präglat konsthistorien
Men det var också möjligt för konstnärer att få stöd av en kunglig välgörare tack vare sin talang. Till exempel undgick inte den konstintresserade guvernören i Spanska Nederländerna, Leopold Wilhelm av Österrike, Michaelina Woutiers (1620-1682) stora talang. För Élisabeth Vigée Le Brun (1755-1842) kom beställningen av ett första porträtt av Marie Antoinette att resultera i en livslång vänskap mellan de två jämnåriga kvinnorna.
Den utomordentligt begåvade renässansmålaren Sofonisba Anguissola (1531/1532-1625), favoriserades av flera kvinnliga medlemmar av det spanska hovet, vilket resulterade i att hon blev hedrad av den unge Peter Paul Rubens som för hertigen av Mantuas räkning kopierade flera av dennes verk.
Läs: Storbritanniens högst värderade konstnärinnor
Född i Brygge, föregick Levina Teerlincs (1510-1576) rykte henne i England där hon 1545 blev anställd som hovmålare. En tjänst som Teerlinc även behöll under tronföljarna Edward VI, Maria I och Elizabeth I. Hennes årliga lön låg på 40 pund, mycket högre än den lön Henrik VIII:s hovmålare Hans Holbein erhållit.
Äktenskap
Som så förväntades av dem, ingick de flesta kvinnliga konstnärer i äktenskapets heliga förening under sin livstid – ofta med en man som också var konstnär.
Få fäder, även om de var konstnärer själva, lade särskilt stor vikt vid sina döttrars strävan och framgångar. Men ett undantag verkar ha varit Adriana Spilbergs far, Johannes Spilberg, som ska ha nekat flera frierier för att hans dotter skulle kunna utveckla sin konstnärliga talang.
Läs: Helene Schjerfbeck: i ständig utveckling
Om äktenskapet och det vanligen efterkommande moderskapet betydde slutet för en konstnärskarriär varierade, men för den holländske Alida Withoos som specialiserat sig på botaniska teckningar var detta fallet. För flera 1700-tals konstnärer så som Anna Dorothea Therbusch och Élisabeth Vigée Le Brun var det dock annorlunda. Kanske då de med sin lön och inkommande beställningar kunde förbättra familjens ekonomi så markant.
Igenkännelse
Som vi redan förstått nekades kvinnorna utbildning vid de fina akademierna. Men även de detta till trots hade lyckats skapat sig ett namn som konstnär var det fortfarande svårt för dem att bli medlemmar vid de stora inflytelserika institutionerna.
Académie royale de peinture et de sculpture i Paris tog vanligtvis endast in fyra målare samtidigt och bland dem fanns inte många kvinnor. Men 1783 fick faktiskt både Vigée Le Brun och Labille-Guiard, på samma dag, de glädjande beskedet att de antagits. Redan 1767 hade Berlin-födda Anna Dorothea Therbusch blivit antagen vid akademin efter att två år tidigare blivit nekad då målningen hon skickat in ansågs vara för bra för att vara målad av en kvinna.
Läs: Konsten att skildra moderskap
England tycks dock ha varit lite mer progressivt. När The Royal Academy of Arts grundades 1768 var både schweizaren Angelika Kauffmann (1741-1807) och Mary Moser medlemmar.
Under 1600-talet, under Lukasgillets glanstid i Nederländerna var det endast tre kvinnor som blev medlemmar: Judith Leyster, Sara van Baalbergen och Rachel Ruysch.
Möjligheterna att bli känd som konstnär – eller ens att bli en – fortsatte vara små för kvinnor ända fram till 1900-talet. Så sent som under 1800-talet fick Arthur Schopenhauer stort gehör för sin antifeministiska syn på kvinnor som helt undermåliga i sina konstnärliga förmågor. Man kan helt klart säga att den gamle mannen inte var riktigt uppdaterad på ämnet. När allt kommer omkring hade ju de ovan nämnda konstnärerna och deras kollegor bevisat motsatsen under de århundraden som föranlett hans tid.
