Den nakna kroppen har alltid varit en stark inspirationskälla för konstnärer och förkroppsligar skönhet, mystik, åtrå och det förbjudna. Under medeltiden var dock nakenhet associerad med synd, vilket innebar att få konstnärer vågade sig på det avklädda motivet. Renässansen markerade dock början på en förändring. Den nakna kroppen som inte avbildats sedan urminnes tider, hamnade i en explosion av frihet och skildrades återigen i all sin härlighet.
Läs: Tragedin bakom världens första supermodell – Elizabeth Siddal
Men trots det plötsliga uppsvinget var den religiösa blygsamheten fortfarande närvarande. Bland andra Michelangelo och Leonardo da Vinci förhärligade den nakna kroppen som oftast var en del av den antika mytologin. Simonetta Vespucci, modellen som inspirerade Botticellis (1445-1510) Venus, ansågs vara symbolen för venetiansk skönhet. Hennes nakna kropp täcktes och draperades noggrant. Ett sekel senare presenterade även Titian sin Venus från Urbino, som skildrade en naken kvinna, men som täckte sitt könsorgan.
Läs: Rött hår i konsten: passion och inspiration
Vi spolar fram till Francisco de Goya (1746-1828), den spanske konstnären som är känd för sina skildringar av den kvinnliga kroppen. I det katolska Spanien, under en ultrakonservativ period på 1800-talet, målade Goya nakna, euforiska och fria kvinnor utan teologiska eller politiska intentioner.
La Maja desnuda, en av konstnärens mest kända målningar, var ett av de första västerländska konstverken som visade en kvinnas pubis utan att använda sig av mytologin som alibi.
Läs: 10 konstnärer mellan genialitet och galenskap
År 1814 beslutade inkvisitionen att gömma verket för allmänheten på grund av "obscenitet" och Goya hamnade i rättegång. Målaren frikändes senare tack vare kardinal Don Luis María de Borbón y Vallabrigas hjälp.
Läs: De 10 mest skandalösa verken i konsthistorien
Tack vare Goya hade konstnärer friheten att måla den nakna kroppen i århundraden efter honom. Jean-Auguste-Dominique Ingres La Grande Odalisque från 1814, visar medvetet en förvrängd kropp (ryggen och den högra armen är för långa och det vänstra benets vinkel är onaturlig) för att framhäva modellens skönhet snarare än anatomisk exakthet. La Grande Odalisque, som presenterades på salongen 1819, mottogs dock dåligt av kritikerna på grund av dessa konstnärliga friheter.
År 1866 var det Gustave Courbets tur att skapa rubriker med en kvinnlig nakenbild som tänjde på gränserna för det presentabla. L'Origine du monde föreställer en kvinna som ligger naken på en säng, benen isär, i en ram som är så stramt komponerad att betraktarens öga inte kan undgå att se hennes blottade könsorgan. Modellen, som är oidentifierad, har väckt många teorier bland historiker och målarens samtidiga. Courbet förkastade det akademiska måleriet och dess alltför slätstrukna nakenbilder och satte en ära i att måla realistiskt.
Läs: Världens 12 dyraste målningar på auktion
Vissa har sagt att Courbet med L'Origine du monde representerade den dolda delen av Edouard Manets Olympia, en annan viktig nakenbild från mitten av 1800-talet som chockade betraktarna med hennes djärva blick.
I början av 1900-talet skapade Edgar Degas intima teckningar som visade nakna kvinnor med sensuellt konturerade kroppar.
Läs: Skandalen bakom Degas lilla dansös
Pablo Picasso och Georges Braque åtog sig att återuppfinna hjulet, eller borde vi säga kroppen, i verk som Les Demioselles d’Avignon (1907) och Le Grand Nu (1907-1908). I århundraden var konstnärens roll att vara så nära verkligheten som möjligt, Picasso och Braques kubistiska verk riktade återigen blickarna mot nakenportätten, i nytt ljus.
Amedeo Modigliani var också en föregångare när det gällde att omtolka det klassiska nakenporträttet i den moderna konsten och målade 35 nakenbilder mellan 1916-1919, som detta verk som verkar efterlikna Ingres Odalisque. Även om Modiglianis nakenbilder idag är allmänt hyllade och beundrade, mottogs de inte lika väl när de först visades 1917. Polisen stängde till och med en utställning på grund av de vulgära målningarna.
Läs: Beatrice Hastings: Modiglianis första musa
Under tidiga 1900-talet användes ofta nakenhet som ett redskap för att gräva djupt i psyket. Den tyske expressionisten Egon Schiele (1890-1918) fångade en rå sexualitet i sina verk som ofta inspirerades av prostituerade. Med starka linjer och texturer skapades ett groteskt uttryck för hans egna begär och frustrationer.
Även Henri Matisse tolkade den nakna kroppen på ett unikt och igenkännbart sätt. Efter kubisternas "styckning av kroppen" skapade han verk som presenterade kroppen som en idé och ett koncept, snarare än en form. Konceptet realiserades genom användandet av bara en färg.
Efter andra världskriget återanvände popkonsten på 1960-talet kommersiella bilder av nakenbilder och närmade sig gränsen till pornografi, som i vissa verk av Tom Wesselmann (1931-2004).
Idag utforskas det intima och privata genom fotografi och digital konst. Den nakna kroppen anses vara essensen av en människas mest verkliga jag, och är en representation av kroppen som, trots förändrade moralkoder och konnotationer, har bestått i århundraden.
