I veckan som gick var det åtminstone ett par nyheter i den så kallade "kvällspressen"(numera dygnet runt-pressen) som behandlade branschen. I Aftonbladet kunde man läsa om att "Bukowskis ägare försenade utredning om falsk konst". I artikeln ville Sveriges största tidning få det till att låta som Eva Lundin aktivt valt att motarbeta en polisutredning om en eventuell falsk målning av Fernand Legér, som hon köpte på Bukowskis 2007 (ska vara 2009) genom att inte låta den finska polisen undersöka målningen. Målningen, hade den svenska polisen för avsikt att skicka till Finland efter att en misstänkt finsk konstförfalskare sagt att han målat den aktuella målningen tillsammans med ett antal andra som varit ute på marknaden de senaste åren. Ryktena började surra.

Inte en rad gick dock att läsa om varför Eva Lundin inte ville skicka sin målning värd cirka fem miljoner kronor till Finland. Ett tänkbart scenario är att det mycket väl kan ha handlat om att den svenska polisen inte kunnat garantera säker transport och hantering samt korrekta försäkringar på andra sidan gränsen. Något vem som helst skulle se som en förutsättning för att man ska våga lämna ifrån sig en målning värd mångmiljonbelopp. För vem skulle annars riskera att lämna ifrån sig en målning, som några år tidigare intygats som en äkta målning av Fernand Legér av auktoriteten och främste experten av Legérs konst. Dessutom som ett betydande verk upptaget i Fernand Légers Catalogue Raisonné utvidgade upplaga, om man inte vet med 100% säkerhet att den kommer tillbaka i exakt samma skick.
Fernand Legér, Bukowskis, barnebys

Å andra sidan är det väl egentligen inte någon som skulle bli förvånad om det visar sig att det handlar om ytterligare en förfalskning av en av 1900-talets mer betydande konstnärers målningar. Förfalskningar finns det gott om. Inte minst av konstnärer vars verk kostat mycket pengar genom åren. Även i världens främsta museers samlingar finns dem. Fine Art Expert Institute gick i fjol ut och varnade samlare att vara vaksamma vid köp av konst då man uppskattar att nära 50 procent av den konst som cirkulerar på marknaden är falsk eller tillskriven fel konstnär (läs mer här!).
Om så är fallet, att det skulle gälla just denna målning som verifierats av nutidens största auktoritet av Fernand Legérs måleri är i så fall mer oroväckande. Det är nämligen helt i sin ordning att Bukowskis, liksom andra internationella auktionshus, institutioner och privatpersoner, helt korrekt lutar sig mot den Parisbaserade kännaren då varken kunskapen eller "rättigheten" att fullt ut bedöma den här typen av verk finns hos den egna expertstaben.

Oavsett vad man kommer fram till angående målningens äkthet målar man genom rubriksättning och innehåll upp en bild av Eva Lundin, som i mitt tycke är både oförskämt och högst onyanserat sätt för att hon medvetet skulle ha förhalat utredningen. Aftonbladet bjuder varken på detaljer eller särskilt mycket information i sin artikel, annat än insinuerande rubriker.

Näste man till rakning var Rickard Thunér som svartmålades i Aftonbladet under rubriken "SVT:s antikprofil i bråk om pottor". Det var i första hand inte Rickard som man gick åt utan snarare de pottskåp i rokoko som han senast visade upp och sålde i sin monter på Antikmässan. Men bråk vet jag inte om någon egentligen vill kalla det.
pottskåp
Rubriken grundar sig i att en svensk antikblogg anklagar Antikmässan, SKAF - Sveriges Konst och Antikhandlareförening, dess styrelse samt den jurygrupp som består av flera framträdande experter inom olika områden och som har till uppgift att jurybedöma utbudet från framför allt antikhandlarna från SKAF som deltar på mässan för att inte ta ansvar, och blunda för det som bloggaren kallar fusk. Enligt bloggaren skulle fusket bestå i att de ovan nämnda pottskåpen som Rickard Thunér katalogiserat som högklassig rokoko, tillverkade omkring 1760, egentligen består av en möbel från 1760-talet medan det andra skåpet är ett stilskåp, det vill säga tillverkat senare än 1760. I det här fallet långt senare.

I Aftonbladet beskrivs hur paret sålts på Stockholms Auktionsverk 2013 för 14 500 kronor, katalogiserade som ett gammalt och ett senare tillverkat pottskåp(se Barnebys arkiv över slutpriser på auktion). Då gulmålade, idag svagt gråmålade för att efterlikna flera av den gustavianska tidens målade möbler.
Bloggaren hävdar att skåpen är exakt samma som sålts på Stockholms Auktionsverk 2013 och att Rickard Thunér därmed fuskar genom att säga att båda är gamla.
Den välrenommerade antikhandlaren, som tidigare skapat rubriker, då han letat rätt på allt från kungliga pottskåp till mästerliga väggappliquer, som med största sannolikhet tillverkats av gördelmakare och hovciselören Ludvig Fredrik Rung genom att avslöja felkatalogiseringar hos auktionshus runt om i världen (läs mer här). Rickard hävdar förstås att bloggaren har fel.

Som vanligt när det kommer till rubriker kring jaktslott i Härjedalen eller bråk mellan stjärnspelare i fotboll står ord mot ord. Vem har rätt? Och framför allt, vem har rätt att döma i frågan?

Jag vill varken utge mig för att ha kunskapen att kunna döma eller ha rätten att göra det, men jag vill här åtminstone delge den historia som jag känner till angående pottskåpen i fråga. Om det är rätt eller fel är inget jag varken vill eller kan svära ed på. Det gör däremot de inblandade.
Exakt de skåp som såldes på Stockholms Auktionsverk 2013 såldes även på 1990-talet på auktion. Då på en månadsauktion i Stockholm. Köpare var då en legendarisk antikhandlare, som bland annat är känd för att ha hyrt ut föremål till många kända filmer och TV-produktioner, exempelvis Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. När han gick bort för ett par år sedan efterlämnade han enorma lager med tusentals och åter tusentals antikviteter på olika adresser i olika Stockholmsförorter. Han hade alltså skåpen lagrade i mer än femton år i ett av hans lager som även fungerade som ett showroom (där jag bland annat spelade in ett avsnitt av Antikdeckarna för TV4). Under den här tiden var det en annan antikhandlare som uppvaktade honom regelbundet och ville köpa skåpen, eller åtminstone ett av dem, då den uppvaktande antikhandlaren hade ett udda pottskåp av nästan identiskt utseende som det äkta av de två som sålts på auktion på 1990-talet. Han köpte det aldrig på grund av att prislappen var för hög.
När "paret" pottskåp dök upp igen 2013 var prislappen en helt annan varpå antikhandlaren med ett nästan identiskt skåp i sitt lager ropade in dem, tog dem till sitt lager, parade ihop de två från 1700-talet och sålde den udda stilmöbeln på export till USA.
Rickard Thunér köpte enligt uppgift skåpen av branschkollegan och ställde sedan ut dem, först på Grand Antiques i slutet av november 2014 och sedan på Antikmässan i februari 2015, där de såldes.

Att det dyker upp flera skåp av samma slag är inte omöjligt, men ovanligt. Möbelsnickare på 1700-talet, precis som möbelformgivare och producenter idag, ritade ofta en modell som man snickrade ihop, vid enstaka tillfällen som unika möbler på beställning av till exempel kungafamiljen. Men oftare på beställning av adelsfamiljer och framgångsrika köpmän vid olika tillfällen under flera år. Med andra ord kunde möbelsnickarna, stolsmakarna eller för den delen spegelmakare och silversmederna göra betydligt fler än en enstaka eller ett par exemplar av en särskild modell under sin yrkeskarriär.
I det fallet är Stockholms Auktionsverks expert som uttalat sig i Aftonbladet ute på lite hal is när han i Aftonbladet svarar på frågan om det kan röra sig om två par identiska skåp:
– Det skulle vara en otroligt stor slump, det verkar vara omöjligt.

Det vet nämligen auktionshusens experter om någon att speglar, baljfåtöljer och ljusstakar ofta paras ihop inför försäljningar, inte minst på auktion, där det ofta dyker upp i uppsättningar om exempelvis åtta eller tolv rokokostolar som sällan sett varandra före de bärs in i auktionslokalen på Nybrogatan eller på annat auktionshus runt om i världen. Det kan hända även med pottskåp. I det här fallet tog det cirka tjugo år innan det hände, hävdar ägaren före Rickard Thunér.

Tillbaka till bloggaren och dennes inlägg där man kan läsa:
Man kan undra om inte SKAF borde ha följande text på sin sida istället.
- Vi skiter i kunderna, vi vänder oss till personer med mycket pengar och liten kunskap.
Nu var jag lite orättvis, i SKAF finns många mycket duktiga antikhandlare som arbetar seriöst. Det är fel att dra alla över en kam. Hon fortsätter:
– Jag tycker att man ska värna om vårt kulturarv. Det gör man inte genom att förfalska antikviteter.

Ja, nu rättar vederbörande ju delvis sig själv, men jag tycker inte annat än att uttalandet är direkt oförskämt. Mot antikhandlarna, men framför allt mot deras kunder som ofta är just är några av alldeles för få av dem som ser till att vårt kulturarv värnas om, och framför allt stannar kvar i Sverige.

Självklart ska branschen saneras från fusk. Det är ingenting som jag varken tror att Antikmässan, SKAF eller många av våra duktiga antikhandlare motsätter sig.
Det är heller ingen tvekan om att det förekommer, tyvärr finns det gott om fusk genom århundraden. Även Gustav III lurades grundligt på sin tid. Vissa förfalskningar har sålts redan under konstnärernas egen livstid av flera av världens största gallerier och auktionshus utan att någon vetat om det, förutom förfalskaren själv.
Tro mig, fusket och antalet förfalskningar kommer öka med den allt snabbare hanteringen och den ökade avsaknaden av kunskap hos många av aktörerna. Det kommer att vara en av branschens största utmaningar framöver.
Allt jag säger är att man ska vara försiktig i sina fördömanden om man inte har bevis. Det kan få oanade konsekvenser.

Vad beträffar rykten och medias dömande kan det som sagt vara förödande.
Samtidigt är det ryktena som genom århundraden skapat mycket av magin i vår bransch och framför allt skänkt historier som med tiden blivit den proveniens som idag är så otroligt värdefull för de föremål som överlevt fram till vår generation.

Personligen vill jag, med stor respekt, tacka alla de antikhandlare, mässarrangörer, föreningar,TV-producenter, auktionshus och framför allt köpare av svenska antikviteter som aktivt arbetar för att skapa ett intresse kring vårt kulturarv, och för att det ska ha ett ekonomiskt värde.
I ett samhälle där vi tycks helt onostalgiska, och med ständig hybris, räcker det tyvärr inte med affektionsvärden för att andra än våra museer ska intressera sig för alla de fantastiska föremål och historier som våra förfäder en gång skapat och generationer burit vidare fram till nu. De historier som är dem som ger det här landet den ryggrad och den själ som ligger till grund för det samhälle som våra barn förtjänar.

Jag vill tillägga att jag är medlem i både den jurygrupp som röstade fram Thunér Antiks monter som "Bästa monter" på Antikmässan 2015 samt styrelsemedlem i Sveriges Konst och Antikhandlareförening.

 

Kommentarer