I sitt verk Male Landscapes (1968-1980) fokuserade konstnären Eunice Golden på den manliga kroppen, skildrade den i erotiska sammanhang och utforskade sexualiteten med den nakna mannen som verktyg. Likaså har Nan Goldin och Sylvia Sleigh sökt att vända den typiska könsdynamiken mellan den manliga konstnären och den kvinnliga modellen.
Men historiskt har det sett lika illa ut för kvinnliga konstnärer som det gjort för kvinnor inom de flesta yrkesområden. De har varit utsatta, diskriminerade, hånade och objektifierade. Exempelvis ansågs det länge vara olämpligt för kvinnor att avbilda nakenmodeller. Däremot fyllde otaliga målningar och skulpturer föreställande nakna kvinnor både hem och museer – alla skapade av män. Kvinnans egna sexualitet skulle i vanlig ordning hållas i schack.
Botticelli, Modigliani, Picasso, Warhol och Dalí – de flesta stora konstnärer hade någon gång under sitt arbetsliv en musa som inspirationskälla och många gånger var hon också hans älskarinna. Vi älskar att höra historier om förhållandet mellan konstnär och musa, som fått ett romantiskt skimmer över sig. Objektifieringen ses det däremot mellan fingrarna på.
Läs: Musans betydelse för konstnären
Men måste en musa vara kvinna? Om det räcker med att vara en källa till inspiration är svaret enkelt: nej. Kvinnliga konstnärer har och har haft män som triggat deras kreativitet. Så även om männen i fråga ofta var konstnärer själva och naturligtvis inte i närheten av lika objektifierade som kvinnorna kan man nog kalla dem muser.
Barnebys tar en närmare titt på några kvinnliga konstnärer och männen omkring dem.
Berthe Morisot och bröderna Manet
Läs: 10 sommarmålningar
Många kritiker hävdar att Édouard Manet var den som hade störst påverkan på impressionisten Berthe Morisots arbete. Som ung tillbringade hon mycket tid i hans ateljé med att sitta modell för honom och lärde sig av hans metoder. I hennes målningar syns tydliga influenser från honom, men hon inspirerades också av Frédéric Bazilles metoder.
Så hade Berthe Morisot någon musa? År 1874 gifte hon sig med Éduoards bror Eugène, som figurerar flertalet gånger i hennes målningar, bland annat med deras dotter Julie. Anledningen till att hennes make är återkommande motiv kan dock ha en enkel förklaring. Med kvinnans begränsade frihet under 1800-talet målade Berthe nästan uteslutande motiv ur sin vardag och privata sfär – däribland Eugène och Julie i trädgården.
"Jag tror inte att någon man någonsin skulle behandla en kvinna som hans jämlike", skrev Berthe Morisot i en av sina anteckningsböcker, "och det är det enda jag begär eftersom jag vet mitt värde".
Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald
Läs: Svensk expressionism stavas Sigrid Hjertén
Relationen mellan Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald har gett upphov till både film, böcker, utställningar och reportage, och det är inte särskilt konstigt. Deras historia innehåller alla element som ett romantiskt drama bör innehålla: kärlek, svek, svårmod och död. Sigrid var av borgerlig familj och Isaac fattig. Tillsammans åkte de till Paris och de studerade båda för Henri Matisse. I Sverige utsattes Isaac ideligen för antisemitism men var yrkesmässigt mycket framgångsrik. Sigrids mentala tillstånd sviktade. Han var återkommande i hennes färgstarka och berättande målningar. Ett otrohetsdrama som paret sällan pratade om återges istället i Kvinna i röd interiör från 1915. Sorgen och sveket i målningen är omisskännlig – kvinnan i soffan, blå och grön av avund vänder ansiktet från det älskande paret längre bort.
Isaac Grünewald dog i en flygolycka 1946 och Sigrid Hjertén två år senare på Beckomberga sjukhus efter en illa utförd lobotomering.
Gerda Wegener och Einar Wegener
Läs: Ut ur garderoben
Att säga att Gerda Wegeners stora inspirationskälla var en man är förstås något vanskligt. Konstnären Einar Wegener föddes som man men var transsexuell, och det var oftast som kvinna Gerda målade av honom. De sensuella kvinnoporträtt hon ägnade sig åt ansågs skandalösa i hemlandet Danmark men i Paris, dit hon och hennes make flyttade 1912, gjorde de succé. Gerda stöttade Einar när han bejakade sin kvinnliga identitet, ända från att han började klä sig i kvinnokläder till att han blev en av de första i världen att genomgå en transition med könsbekräftande vård.
Lili Elbe, som Einar Wegener hette som kvinna, var Gerdas favoritmotiv i hennes pikanta och för den tiden vulgära målningar, där hon leker med kvinnlighet, sexualitet och könsroller.
Nan Goldin och “Brian”
Läs: Den kvinnliga blicken: 11 kvinnor som förändrat fotografiet
Fotografen Nan Goldin kallade sin första fotobok The Ballad of Sexual Dependency (1986) för en dagbok som hon lät folk läsa. I boken publicerade Goldin brännande bilder av ett förhållande hon hade med en man som bara omnämndes som “Brian”. På fotografiet ovan, Nan and Brian on the Bed, omges paret av ett dunkelt ljus och deras kroppsspråk avslöjar en växande spricka mellan dem. En av bilderna i boken blottade också anledningen till deras uppbrott: det starka porträttet Nan One Month After Being Battered är en närbild av hennes blåslagna ansikte och en oförglömlig skildring av våld i nära relationer – ett våld som Goldin tog till sig och omvandlade till konst.
Leonora Carrington och Max Ernst
Läs: Surrealisterna och det undermedvetna
"Jag hade inte tid att vara någons musa … Jag var alldeles för upptagen med att göra revolt mot min familj och lära mig att bli en konstnär", skrev Leonora Carrington 1983. Carrington rörde sig i de surrealistiska kretsarna i mellankrigstidens Europa där hon ägnade sig åt att måla sina drömlika och Bosch-inspirerade målningar.
Det sägs att det var kärlek vid första ögonkastet när hon och Max Ernst träffades på en middag i London 1937. Bara tjugo år gammal flyttade hon med den 26 år äldre konstnären till Paris och året efter till Provence, inte minst för att komma undan Ernsts dåvarande hustrus förståeliga vrede. När kriget bröt ut skiljdes de åt och efter ett nervöst sammanbrott lades Leonora Carrington in på ett psykhem i Spanien. När hennes föräldrar ville flytta henne till ett annat psykhem i Sydafrika lyckades hon fly och levde resten av sitt liv i Mexiko.
Frida Kahlo och Diego Rivera
Läs: 10 konstnärspar du borde känna till
Frida Kahlo sa själv att hon hade råkat ut för två svåra olyckor i sitt liv. Den första var den våldsamma busskraschen där hon skadades allvarligt och fick men för livet. "Den andra olyckan", sa Frida, "är Diego".
Bara tre år efter bussolyckan träffade hon konstnären Diego Rivera. Trots att han var tjugo år äldre föll hon för honom direkt. Och det var som Frida sa – både busskraschen och Diego Rivera orsakade henne både fysisk och psykisk smärta genom resten av hennes liv. Men de påverkade också hennes konst och gav hennes målningar det explosiva och känslosamma uttryck som gett henne ikonstatus inom den mexikanska konsten. Både porträttet Diego y Yo och Diego en mi pensamiento föreställer Frida med Diego målad i pannan, Autorretrato con pelo cortado är ett självporträtt hon målade när hon klippt av sig håret efter deras skilsmässa.
Camille Claudel och Auguste Rodin
Läs: Världens dyraste kvinnliga konstnärer
"Jag har gjort skulpturer i sju år och jag är monsieur Rodins elev", skrev Camille Claudel i ett brev 1889. Men hon var inte bara elev till skulptören Auguste Rodin. Hon hade ett stort inflytande över hans konst, vilket syns ibland annat Rodins Galatea, som uppenbart inspirerats av en föregående skulptur av Camille Claudel. Hon var också hans älskarinna och deras kärlekshistoria har legat till grund för många romantiska skildringar. Men även om Camille tog lärdom av Augustes tekniker och gjorde skulpturer av honom är frågan om inte hon var mer musa för honom än vad han var för henne.
Upptäck fler artiklar på Bbys Magazine
Det här är en uppdaterad version av en artikel som ursprungligen publicerades den 24 september 2016.
